Resan till Sverige blev Hellens vändpunkt

Ett svalt intresse för fysioterapi är i dag bytt till ett stort engagemang. Möt Hellen Namasembe som hittade sin egen riktning i jobbet – när hon pluggade i Sverige.
– Lärarna såg mig. De trodde på mig, och de frågade vad jag ville.

I dag är Hellen Namasembe utlånad till öppenvården men vanligtvis jobbar hon på hjärtkliniken. Hennes mål är att ta en master i ämnet barn med hjärtsjukdom. Foto: Agneta Persson

– Moses, ta på dig kläderna. Du kan själv!
Det är onsdag förmiddag och Hellen Namasembe ger den rosa skjortan till tioårige Moses Miiro som sitter på en madrass på rehabklinikens golv. För några veckor sedan fick han både lunginflammation och stroke. Högra kroppshalvan vill inte riktigt hänga med, och orden låter sig inte längre formas så lätt. Med Downs syndrom i botten blir vägen tillbaka lite längre.
Läkaren har ordinerat fysioterapi, och Moses är här med mamma och moster för en första bedömning. Fysioterapeuten Hellen Namasembe har undersökt, vänt och vridit, kollat Moses förmåga att stå, gå och greppa. Mamma Madina Nalubega har oroligt sett på. Kommer hennes pojke bli bra igen? Hellen kan ge uppmuntrande besked. Det finns goda utsikter om han tränar varje dag, och om de ser till så han använder båda sidor av kroppen.
– Låt honom till exempel bära tallrikar med bägge händer, instruerar hon. Och var inte för snälla mot honom, få honom att klara sig själv så mycket som möjligt. Det är då han kommer att göra framsteg.

Men Moses vill inte klara sig själv. Han snörvlar och gråter där han fumlar med skjortan. Det enda han vill är att spela fotboll och cykla med sina kompisar, precis som han brukade göra. Han vet inte vilken tur han har som kom hit just i dag, och att han lyckades halta rakt i armarna på Hellen Namasembe. Hellen har sin ordinarie anställning på hjärtkliniken, men den här dagen hoppar hon in tillfälligt på Mulago Hospitals öppenvårdsklinik för fysioterapi. Och hon råkar dessutom besitta specialkunskaper om barn med särskilda behov. Sådana som Moses.

Hon ville plugga nånting relaterat till medicin, men hade ingen mer exakt idé än så. Fysioterapeut, bestämde hennes morbror, och så blev det eftersom det var han som betalade terminsavgifterna. Hellen hade aldrig hört talas om yrket, men visst. Varför inte. Hon gick till föreläsningarna, pluggade det hon skulle och så var det inte mer med det.
– Det var varken intressant eller ointressant, säger hon. Men med tiden växte ämnet.
När Hellen gick näst sista terminen la hon in högsta växeln. Fysioterapeututbildningarna på School of Physiotherapy i Ugandas huvudstad Kampala och KI i Stockholm hade nämligen ett utbyte med varandra. Lärare och elever från de båda universiteten fick tillbringa en viss tid i respektive land, och i Uganda var det den bästa tjejen och killen som skulle få åka på termin sex. Hellen ville verkligen vinna det här. Inte för att hon var särskilt intresserad av Sverige, eller av att studera nån annanstans.
– Ärligt talat hade jag alltid drömt om att få flyga, berättar hon. Det här var min chans. Om de hade sagt att utbytet var ett misstag när jag kom fram så hade det varit okej. Då hade jag i alla fall fått känna hur det känns att lämna marken.

Det var obekvämt till en början, men snart vande sig Hellen vid att tilltala lärare och professorer vid förnamn. Utan titlar. Själv hade hon precis som alla andra ugandier vuxit upp med att inte bara respektera auktoriteter och hierarkier utan också hela tiden bekräfta dem. Mr Si, Mrs Så, Professor Den och Det. Aldrig ifrågasätta. Men i Sverige var det fritt samspel mellan lärare och elever som gällde. Hon gillade det.
– Lärarna såg mig, berättar hon. De trodde på mig, och de frågade vad jag ville. Jag lärde mig också att man inte behöver veta allt hela tiden, att man faktiskt kan ta reda på fakta när det behövs utan att det gör mig mindre tillförlitlig.
När hon i juni 2012, efter tre månader i Sverige, kom tillbaks till Uganda var det med rak rygg och ett stärkt självförtroende. Aldrig mer skulle blyghet få hålla henne tillbaka. Och för första gången visste hon vad hon ville med fysioterapin. Hon skulle jobba med barn med särskilda behov.

Det blev som Hellen ville. Hon fick jobb som fysioterapeut på olika center för barn och trivdes alldeles utmärkt med det. Men de drevs alla av ideella organisationer med mycket begränsad budget. Att stanna kvar blev en ekonomisk omöjlighet. Så när hon fick erbjudande om en tjänst på universitetssjukhuset Mulago Hospital i Kampala tackade hon ja. I ett år arbetade hon med rehab på öppenvårdskliniken för fysioterapi. Sedan var det dags att byta avdelning.
En gång om året byter sjukhusets fysioterapeuter arbetsplats enligt ett rotationssystem. Det här delar yrkeskåren i två läger. De som är för, och de som är emot. Förespråkarna skriver under på ursprungsidén att man ska få prova på mycket och få så bred erfarenhet som möjligt. Motståndarna tycker däremot att förflyttningarna urholkar kompetensen. Hellen gillar inte systemet.
– Ska vi kunna bli riktigt bra på en sak måste vi sluta rotera, säger hon. Alla kan inte bli bra på allt. Men det är min personliga åsikt.

Men själv slipper hon flytta mellan avdelningarna. För när det blev hennes tur att rotera placerades hon på hjärtkliniken, en fristående och specialiserad enhet inom sjukhuset som kan anställa sin egen personal. De valde att behålla Hellen, och i dag har hon jobbat där i två och ett halvt år. Därmed har hon fått tid att odla sina specialkunskaper. Och ännu en gång har ett intresse vuxit längs vägen.
– Från början var jag väl inte särskilt intresserad av hjärtrehab, säger Hellen, men ju mer jag lär mig desto mer intresserad blir jag. Jag vill verkligen stanna kvar där.
Hellen var den första fysioterapeuten på hjärtkliniken. I dag är de två, och båda har blivit en självklar del av vårdteamet. Läkarna skriver till exempel aldrig ut en patient utan att först rådfråga fysioterapeuten. Så det går åt rätt håll, säger Hellen. Men ska hjärtrehab på Mulago Hospital kunna bli riktigt bra, och även nå internationell standard, så behöver fysioterapin en egen enhet. Med full bemanning.
– Och vi behöver massor av träning. Jag kan ta reda på mycket via min mobil, det finns en hel del tillgänglig forskning på nätet, men vi behöver experter utifrån att samarbeta med. Vi letar verkligen efter det.

Klockan har blivit fem och Hellens dagpass på sjukhuset är slut. Förutom Moses har hon hunnit ta hand om många fler patienter individuellt, och lett två styrkepass för kvinnor med ryggproblem. Utan paus. Hon är trött och varm när hon hänger av sig den vita rocken, tvättar händerna och går mot bussen nere på den hårt trafikerade Kira Road som ska ta henne till ett av Kampalas mer välbärgade områden. Det är dags att gå på kvällsskiftet. För lönen som statsanställd är så dålig att hon, precis som så många andra, har två arbeten. Fem kvällar i veckan, plus lördagar, jobbar hon därför på en privat klinik. En liten mottagning på en lugn bakgård. Hit kommer välbeställda Kampalabor som för 100 kronor per besök får en hel timmes fysioterapi. Kontrasten mot sjukhusets slitna öppenvårdsklinik, där 180 patienter strömmar in varje dag och trängs på små utrymmen, är extrem. Till den tysta, rena kliniken kommer patienterna en i taget, och de håller låg profil. Inga bilder tack. Utrustningen är modernare än sjukhusets, och timlönen mycket högre. På en månad kan Hellen dubbla sin inkomst. Men att enbart jobba privat är inget alternativ.
– Patienterna kommer bara på kvällar och helger, säger hon. Och inkomsten är osäker. Kommer ingen så får jag inte heller betalt.

En statlig anställning ger henne dessutom andra fördelar. Som till exempel rätt till studieledighet, betald semester, pension och bibehållen lön om hon blir sjuk. men hon är alltid trött. På gränsen till utmattad. Hon är hemma vid tio, elva på kvällarna och får högst ihop sex timmars sömn per natt. Det händer att hon somnar på bussen efter kvällspasset. På söndagar, när hon egentligen skulle vara ledig, behöver hon plugga. Hon håller på att ta en fil. kand. för att senare kunna ta en master i ämnet barn med hjärtproblem.
Ja hon är slutkörd, men hon vet vad hon vill. Omgivningen däremot är bekymrad och varnar för att klockan tickar, och att klimakteriet väntar runt hörnet. Snart kommer det vara för sent för 28-åriga Hellen Namasembe att skaffa familj, säger de. De flesta i hennes ålder har redan flera barn.
– Herregud, jag har flera år på mig, suckar Hellen. Jag har inte bråttom. Men det här är ett samhälle där familjenormen är väldigt stark. Ja, jag vill också ha barn. Men inte just nu. Hur skulle jag hinna det?

Hellen har dessutom en till plan att förverkliga innan det kan bli aktuellt med familj. Varje månad lägger hon undan pengar för att kunna skaffa sig en friare framtid där det räcker med ett enda fysioterapijobb. Hon ska köpa sig en bit land.
– Den som äger sin egen mark i Uganda har alltid en säker inkomst, säger hon. Jag ska odla tomater och bananer som jag kan sälja. Det blir en biljett som garanterat kommer hålla fattigdom ute ur mitt liv.

Läs mer om Uganda: Kollegorna i Uganda vill ha mer kunskap

Fotnot: Reportageresan till Uganda finansierades av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.

2018-04-09|PROFILEN|