Högintensiv träning innan operation med stöd av fysioterapeut förbättrade inspiratorisk muskelstyrka hos äldre patienter som genomgick bukkirurgi. Träningsdeltagare beskrev även en känsla av styrka och minskad oro. Det visar en ny avhandling.
Johanna Danielsson disputerade i april vid Karolinska Institutet, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Foto: Privat
I sin forskning fokuserar Johanna Danielsson på träningseffekter för personer som är 65 år eller äldre, med låg fysisk kapacitet som fått diagnosen kolorektal cancer. Personerna planerades att inom 2–3 veckor genomgå stor bukkirurgi.
– Det finns en ökad risk för postoperativa komplikationer och fördröjd återhämtning för den här gruppen. Det övergripande syftet var att undersöka om högintensiv individanpassad preoperativ träning i hemmet, med stöd av fysioterapeut, kan förbättra utfallet efter operation, säger Johanna Danielsson.
Avhandlingen är en del av ett större forskningsprojekt, om preoperativ träning, som leds av Elisabeth Rydwik, docent vid KI. Den omfattar fyra delstudier där den andra och tredje studien hade en randomiserad kontrollerad design.
I den andra studien undersöktes effekten av individanpassad preoperativ träning, jämfört med sedvanligt förlopp, med fokus på postoperativa komplikationer. I interventionsgruppen ingick 27 deltagare och i kontrollgruppen 24 personer som endast fick generella råd om fysisk aktivitet.
Den tredje studien undersökte träningens effekt på förändringar i fysisk kapacitet före och efter operation för 27 deltagare i träningsgruppen och 25 kontroller.
– Deltagare rekryterades från fyra sjukhus i Stockholm. För att identifiera personer med låg fysisk aktivitet användes test för maximal gånghastighet.
Johanna Danielsson påpekar att det var en logistisk utmaning att skapa ett sömlöst flöde, med snabb överrapportering mellan slutenvård och primärvård och korta ledtider på två till tre veckor inför canceroperation.
För att kunna inkludera personer i hela Stockholmsområdet deltog 15 primärvårdsenheter. Fysioterapeuten gjorde hembesök och startade, följde upp och avslutade träningen. Deltagaren fick besök av fysioterapeuten vid sex tillfällen som instruerade och introducerade träningsutrustningen, däremellan tränade personerna på egen hand.
Det högintensiva träningsprogrammet pågick under 2–3 veckor och omfattade tre delar: inspiratorisk muskelträning, konditionsträning och styrketräning. Övningarna anpassades individuellt och intensiteten styrdes av hur personerna skattade sin upplevda ansträngning utifrån Borg CR-10-skala.
– Träningen anpassades även efter deltagarnas skattning av viktiga aktiviteter som upplevdes som svåra att utföra. Något som ofta angavs som svårt var att gå i trappor och backar och att bära tungt.
Vid skattningen användes Patient-Specific Functional Scale (PSFS). Skalan utvärderades i den första studien med avseende på validitet och känslighet för förändring i studiens kontext. Resultatet indikerade att skalan kan fånga förändringar då deltagarnas medianskattningar förbättrades efter träning, berättar Johanna Danielsson.
– Den andra och tredje studien visade att träningsgruppen hade bättre inspiratorisk muskelstyrka postoperativt jämfört med kontrollgruppen. Däremot såg vi inte några statistiskt signifikanta effekter av träning på postoperativa komplikationer. Inte heller på uthållighet mätt med 6-minuters gångtest eller funktionell benstyrka mätt med 30-sekunders chair stand-test.
En möjlig förklaring är deltagarantalet, säger hon.
– Trots ett sömlöst upplägg, anpassat för korta väntetider inför operation och med nära samarbete mellan slutenvård och primärvård, så var det svårt att rekrytera deltagare. Väntetiderna till operation var ofta ännu kortare än förväntat, vilket innebar att många aldrig kunde tillfrågas.
Den fjärde, kvalitativa, studien fokuserade på deltagarnas erfarenheter av preoperativ träning. Resultaten visade att stödet från fysioterapeuten och möjligheten att träna hemma var viktigt för att träningen skulle bli av.
En deltagare uttryckte följande, berättar Johanna Danielsson: ”Det bästa var att det var i min hemmiljö. För nu inser jag vad jag kan göra här för mig själv. Att jag fått instruktion i hur man kan lägga upp det i sin egen miljö”.
– Dessutom framkom subjektiva vinster med träningen. Som en känsla av att vara starkare och att själv bidra till sin återhämtning, samt minskad oro inför operationen, vilket överraskade mig.
Avhandlingen visar att preoperativ träning i hemmet för den här patientgruppen är möjlig att utforma, men svår att införa i den kliniska verkligheten och de organisatoriska förutsättningarna behöver förbättras, säger Johanna Danielsson. Hon är just föräldraledig men vill framöver gärna kombinera sitt kliniska arbete med forskning.
– Det finns fortfarande mycket att lära om preoperativ träning. Men om vi kan hitta rätt kring när och hur man på bästa sätt kan genomföra träning för den här patientgruppen finns mycket att vinna både för individerna och samhället.
Anki Wenster
frilansreporter
