När synen sviker blir fysioterapin extra viktig – för modet att fortsätta röra på sig. Ändå har bara några få syncentraler en egen fysioterapeut. Vi åkte till Gävle för att träffa en av dem.
Britt-Marie Nilsson orienterar sig bland annat med hjälp av ledstråken i marken som är utformade för att kännas med både fötter och käpp. Foto: Agneta Persson
En rädd hemmasittare tänker hon inte bli. Man måste bestämma sig för hur man vill ha sitt liv säger Britt-Marie Nilsson, som vägrar sluta träna trots att hon förlorat synen. Alltså går hon denna morgon med koncentrerade steg och vit käpp mot dagens mål: Korpens träningslokal. Vid sin sida har hon fysioterapeuten Agneta Sundstrand.
– Hur var det nu, kommer stolpen där?
– Nej, elskåpet först.
Tillsammans går de igenom hållpunkterna som hjälper henne att hitta riktningen. Träd nummer tre, rabatten, kanten. Under skosulorna känner Britt-Marie att gräset har vuxit sedan sist.
Att öva orientering och förflyttning som det här är bara ett av Agnetas uppdrag som fysioterapeut på Region Gävleborgs syncentral. Några av hennes arbetsuppgifter: hembesök för att se hur någon med nedsatt syn klarar av att röra sig i sin bostad, skolbesök för att underlätta för barn att vara delaktiga. Hon gör behovskartläggningar och årsuppföljningar, tränar kroppskännedom och balans, övar käppteknik och går igenom vikten av god ergonomi för att få ut mesta möjliga av olika hjälpmedel och för att minska risken att få ont. I grunden handlar allt om att kunna röra sig så fritt, självständigt och oproblematiskt som möjligt.
– Jag har en stor uppgift i att få dem att våga göra saker, säger hon. Annars är det lätt att bli sittande.
Med fötterna mot varandra kastar Agneta Sundstrand och Nora Lövenborg bollen fram och tillbaka. Nora missar inte en enda gång. Foto: Agneta Persson
På Agnetas schema den här dagen står också ett skolbesök i Kungsgården utanför Sandviken för att träffa tioåriga Nora Lövenborg som är blind sedan födseln. De har träffats regelbundet i flera år för att jobba med rörelsemönster och kroppskontroll. Alltså rörelseglädje, sammanfattar Agneta. Och entusiasmen är det inget fel på. Nora studsar upp och ner, precis som vilken tioåring som helst.
– Ska jag berätta vad vi brukar göra? säger Nora. Vi brukar rulla fram långa mjuka mattan och göra övningar där. Som kullerbyttor. Och bollmassage. Om du vill kan jag göra bollmassage på dig!
Agneta spänner upp ett långt rep mellan två plintar, och med ena handen på linan springer Nora allt vad hon orkar genom jympasalen.
– Hon ska få känna den här friheten, säger Agneta som springer bredvid. Målet är att hon ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt, inte behöva hålla någon i handen utan tänka mera ledsagning. Men eftersom hon bara är tio är allt lekbetonat och går ut på att hitta rörelserna, och att våga.
Egentligen är det Specialpedagogiska skolmyndigheten som har ansvar för det pedagogiska när det kommer till synsvaga barn i skolan. Men det kan behövas lite stöttning kring det motoriska för att få så bra förutsättningar som möjligt att vara med på idrottslektionerna.
– Hur gör jag med orienteringen? Hur är jag med i bollekar när jag inte kan se bollen? Jag jobbar också med att hon ska sitta bra i klassrummet och orka lära. Allt tar så mycket längre tid när du inte ser.
Agneta är en av få fysioterapeuter i Sverige som jobbar på en syncentral. Trots att professionen finns med på listan över relevanta yrkeskategorier i den nationella vårdprocessen för synrehabilitering är det bara drygt en handfull av landets 21 regioner som har anställt en egen. I Gävle jobbar Agneta i team tillsammans med optiker, synpedagog och kurator. Hos optikern är hennes roll framför allt att vara observatör vid barnuppföljningar och se hur barnet sitter vid olika tester. Kanske behövs ett fotstöd för att inte sitta och dingla?
Tillsammans med synpedagogen gör hon hembesök vid till exempel bostadsanpassningar, och
med kuratorn håller hon koll på det psykiska måendet och vilka aktiviteter som kan vara lämpliga. Hur mår den här personen? Behöver man jobba med avspänning? Behövs mer aktivitet?
– Teamarbetet är grunden i allt vi gör. Har man inte en fysioterapeut på syncentralen förlorar man framför allt den där extra kroppsliga dimensionen i det arbetet.
Målet med fysioterapin är att Nora ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt. Foto: Agneta Persson
En fysioterapeut, säger Agneta, kan till skillnad från de andra i teamet se hur du rör dig och sedan analysera det. För kroppskännedom blir helt centralt när synen sviker. Det är inte bara styrka och kondition som är av yttersta vikt när det plötsligt dyker upp en trottoarkant, eller en förbisusande elcykel, säger hon. Ska du kunna ta dig fram så säkert som möjligt behöver du hitta balansen i rörelserna, känna in hur du förhåller dig till kroppen i rummet, lära dig läsa av fotens sensorer mot underlaget och arbeta aktivt med hörsel och känsel.
– Om jag är medveten om min kropp och har tillit till hur jag ska använda den så kommer orienteringen och hur jag kan förflytta mig. Då kan jag också förhålla mig till olika punkter och veta åt vilket håll jag ska gå.
Fysioterapeutens roll på syncentralen borde dessutom vara självklar eftersom många synsvaga får problem med onda axlar, nackar och skuldror. Spänningshuvudvärk är vanligt. Inte för att man anstränger ögonen, säger Agneta, utan för att man lätt hamnar i en knepig position med framskjuten nacke när man försöker se. Eller för att det är ansträngande att ta sig fram över huvud taget.
Hjärntrötthet är också något de flesta behöver hantera eftersom man hela tiden behöver vara uppmärksam och ha strategier. Hur många steg är det dit jag ska? Kommer det en bil? Är det en skåpsdörr som står öppen i skolkorridoren? Var hör jag mina kompisar? Var springs det?
– Det tar enormt mycket kraft att inte se ordentligt. Barn kan vara helt slut efter en dag i skolan och sova i flera timmar när de kommer hem. Så det gäller att man kan vila under dagen, hushålla med resurserna och mera målmedvetetgöra sina val.
När Agneta började på syncentralen hade hon mer än 30 års erfarenhet som fysioterapeut. Framför allt inom primärvård, men även barn- och ungdomshabilitering, företagshälsovård och specialistvård. Den breda erfarenheten har hon haft stor nytta av här. Det enda hon behövt komplettera med är en orienterings- och förflyttningsutbildning på två veckor. Där fick hon själv prova att gå med käpp och ögonbindel, ta sig fram i olika miljöer utan hjälp av synen, prova på ekolokalisation – alltså att märka av till exempel en vägg eller en öppen dörr genom att höra hur ljudet studsar. Hon fick också lära sig käppteknik. Hur går jag över ett övergångsställe? Hur använder jag käppen i trappan?
– Jag har lärt mig en hel del om olika ögonsjukdomar, men som fysioterapeut jobbar jag ju inte med diagnoserna i sig utan med funktionalitet, hinder och förmågor. Man måste vara lyhörd, flexibel och tydlig. Men det gäller för fysioterapeuter generellt, det är ju fysioterapi i ett nötskal. Det är problemlösning tillsammans med patienten.
Men det finns sådant hon önskar hon hade vetat tidigare om den här patientgruppen. Framför allt när hon tänker på hur hon mötte patienter inom primärvården. Hon borde ha frågat om synen på ett annat sätt.
– Eftersom många av våra patienter var analfabeter och dyslektiker sa jag alltid ”Kan du läsa?”. Men då tänkte jag på själva bokstäverna. Den som har problem med synen kan uppfatta det som en svaghet och tycka det är pinsamt att säga att den inte ser vad det står. Man behöver alltså i stället fråga ”Har du syn så du kan se det här?”.
Agneta Sundstrand. Foto: Agneta Persson
Tvärtemot vad många tror går det mesta att fortsätta göra även när synen sviker, säger Agneta. Du kan dansa på lina. Eller bestiga Mount Everest. Nå, gymmet ligger kanske närmare till hands för de flesta, medger Agneta. Där kan det räcka med att få en tydlig introduktion och sedan klarar man att träna själv.
– Problemet är bara att många inte ens tar sig dit eftersom det är så otroligt svårt att få en ledsagare, säger hon. Vi har många patienter som blir sittande hemma eftersom de inte har någon som hjälper dem.
Men även om man har kapacitet att ta sig ut för egen maskin är det lätt hänt att man inte vågar. Synsvaga äldre, som ofta redan har svårare att röra sig, utgör en riskgrupp här, säger hon. Särskilt berörd blir Agneta av att möta patienter i yrkesverksam ålder som drabbats av en ögonsjukdom som successivt försämrar synen.
– Livet kan raseras när man förlorar sin roll och sin självständighet. Man har klarat sig ganska bra länge, men så plötsligt blir det svårt att fortsätta jobba och att klara vardagen. Vem är man då? Men här finns det väldigt stora möjligheter att som fysioterapeut hjälpa dem att få en fortsatt god livskvalitet. Det är ett fantastiskt jobb.
Agneta Persson
agneta@tidningenfysioterapi.se
