”Jag är ointresserad av allt som inte är baksida lår”

Han är intresserad av en sak – hamstrings. Och hans L-protokoll för rehabilitering är känt över hela världen. Möt sjukgymnasten och forskaren Carl Askling.

Under sin tid som medicinsk koordinator för Svenska Friidrottsförbundet, blev Carl Askling frustrerad över mängden hamstringsskador. Där någonstans landade han i sitt specialområde. Foto: Johannes Äng

Hamstrings. Det är något särskilt med ordet, tycker Carl Askling.
– Säger någon quadriceps eller nåt, då reagerar jag inte, det är bara ett ord. Men hamstrings, köttsträngarna, då blir det intressant.

Sjukgymnasten och medicine doktor Carl Askling har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt skador i hamstrings. Hur de uppstår, hur man förebygger dem, hur man rehabiliterar dem. Numera arbetar han på Feelgood i Stockholm och tar enbart emot hamstringspatienter. Att han sett det mesta inom området är inte ett problem, det är fortfarande stimulerande. Särskilt när det kommer in en akut hamstringsskada och patienten är välmotiverad. Det är konkret, han har koll på vad som ska göras och han vet att han kan göra skillnad.
– Man måste hitta det där som man brinner för. Många är jätteintresserade av många olika saker, men sådan är inte jag. När jag är på en forskningskonferens till exempel – jag är faktiskt helt ointresserad av allt som inte är baksida lår.

Han funderar lite.
– Okej, ländrygg och bäcken sitter så nära ihop med lårens baksida så att det blir lite intressant, men annars … nej.

Han träffar alla typer av patienter, från vanliga motionärer till elitfotbollsspelare. När det gäller fotbollen påverkas situationen av att det är så stora pengar inblandade, påpekar han. Varje dag en spelare är borta från träning och matcher räknas, och det kan ha stor betydelse för hela laget.
– Men att slippa återfall i skada är lika viktigt för alla, oavsett vilken nivå man tränar på.

På ett sätt är L-protokollet nästan för välkänt, säger Carl Askling. Övningarna finns på nätet, många gör dem på egen hand och utan att ha fått korrekt instruktion så att de utförs rätt. Foto: Johannes Äng

Carl Askling växte upp i Sjögestad utanför Linköping, på rena landsbygden, bland kor, hästar, grisar, höns. Naturen var viktig för honom från början, att vistas utomhus och uppleva omgivningarna. Han var ”superintresserad av idrott” – skidor, skridskor, fotboll, allt som kom i hans väg – utan att bli stjärna i någon särskild sport. Han började plugga i Linköping. Någon enstaka kurs i statsvetenskap, någon i vårdyrkespedagogik, ingen särskild riktning. Han beskriver sig själv då som en person utan någon särskild plan i livet.
– Jag bodde i studentkorridor och hade kul, berättar han. Det passade mig, man kunde stänga sig in på sitt rum eller gå ut och umgås med andra som man ville.

Men någon tipsade i förbifarten om sjukgymnastik, ”det där borde passa dig”. Och Carl Askling sökte och kom in som reserv på sjukgymnastprogrammet i Lund. Anatomi fastnade han för redan från början, men fortfarande när han tog examen var hans framtidsplaner ganska vaga.

Han fick jobb på ortopeden på Regionsjukhuset i Linköping, och där kom han i kontakt med en grupp läkare och sjukgymnaster som forskade. Carl Askling engagerades i en studie och fick blodad tand. Han gillade den tillåtande atmosfären bland forskarna, det var välkommet att ställa frågor, att komma med idéer. Absolut avgörande, påpekar Carl Askling.
– Många sjukgymnaster har säkert jättebra idéer. Men det behövs rätt miljö … jag tänker mig som en trädgård, som sjuder av kraft, där idéer kan frodas, där man får det stöd man behöver.

Han fick chansen att bli sjukgymnast för friidrottslandslaget. Han gillade miljön, trivdes med idrottarna, och anställdes som medicinsk koordinator för Svenska Friidrottsförbundet. Men han blev frustrerad över alla hamstringsskador och över bristen på kunskap om hur man skulle ta hand om dem. Och det var här någonstans som Carl Askling landade i sitt specialområde. Den första studien han var huvudansvarig för 2003 visade att excentrisk träning var effektivt för att förebygga hamstringsskador hos elitfotbollsspelare.

Nästa steg blev att visa hur olika hamstringsskadetyper skilde sig åt, det blev det viktigaste temat i hans doktorsavhandling.
– Sprintskador och stretchskador är två HELT olika typer av skador, förklarar han eftertryckligt, och det blir tydligt hur han har kunnat engagera sig i en enda muskelgrupp i decennier.

– Vänta, jag har en film här någonstans …

Han bläddrar bland filerna i datorn. Avbryter sig. Pekar på anatomiska planscher på väggen. Förklarar hur sprintskadan uppstår vid höga hastigheter, är plötslig och dramatisk, medan stretchskadan sker vid långsammare utsträckning till extremläget och ofta inte upplevs lika allvarligt när den inträffar.

Han hittar filmklippen. Visar och visar igen: sprintrar som faller ihop, dansare som går ner i spagat. Beskriver skadornas olika läge och läkningstid – stretchskadorna tar mycket längre tid att komma tillbaka ifrån. Förklarar hur forskningsteamet dokumenterade skadan och läkningen med magnetkamera och gjorde upprepade, omfattande sjukgymnastundersökningar, som alltid utfördes av Carl Askling själv. Han ville ha kontroll.
– Vi fick mycket uppmärksamhet för studierna, vi fick komma ut och presentera resultaten både nationellt och internationellt.

Skulle det vara värt att fortsätta forska? Det var inte självklart. Han tänkte att det vore synd att kasta bort det han redan hade gjort. Men skulle han gå djupare in, då skulle det vara forskning som påverkade många och gjorde skillnad. Själv tyckte Carl Askling att han hade fått stöd för att genomföra den.
– Jag är faktiskt stolt över idéerna, får man säga det? Det har varit väldigt bra idéer och de har kommit från min hjärna. Men utan handledare hade det inte gått. Man måste handledas av dem som kan annat än man själv, som metod och statistik. Min handledare professor Alf Thorstensson var väldigt betydelsefull. Och även andra jag har arbetat med, som Magnus Tengvar, som är läkare och specialist på MR. Jag har haft tur som fått så bra stöd.

På ett sätt är L-protokollet nästan för välkänt, får man säga så? Övningarna finns på nätet, många gör dem på egen hand och utan att ha fått korrekt instruktion så att de utförs rätt. Eller gör övningarna efter en total hamstringsruptur, inte en partiell ruptur som de är avsedda för. Vad är det då som gör att just han får bra idéer? En förmåga till analys, tror Carl Askling själv, och förmågan att bli helt absorberad i ett ämne.

Den forskningsidé han fick var att träning under stor förlängning där muskeln belastas under stor förlängning skulle kunna vara ett mer effektivt sätt att rehabilitera hamstringsskador. Han tog då fram L-protokollet: tre övningar med just belastning under stor förlängning. Bara tre övningar, påpekar han – då är det större chans att patienten kan lära sig att utföra dem helt korrekt, vilket är absolut nödvändigt. L-protokollet testades på idrottare i jämförelse med ett konventionellt träningsprotokoll.
– Jag kände starkt stöd även utanför forskarkretsarna, säger Carl Askling. Fotbolls- och friidrottsklubbar var engagerade, idrottsmedicinare skickade patienter till mig. Jag fick fantastiskt support.

Och resultatet var tydligt.
– Det blev stor skillnad. L-protokollet var effektivt vad gäller tiden till full återgång till match eller tävling. För både fotbollsspelare och friidrottare, och både sprint- och stretchskador. Dessutom blev det mycket få återfallsskador.

Idag vet alla i idrottskretsar och idrottsmedicinvärlden vad L-protokollet är. Mötte han något motstånd i början? Nja, de flesta tyckte mest att det var tur att någon tog itu med de många skadorna.
– Men en sak blev ifrågasatt. De sade att stretchskador, det finns ju inte i fotboll. Men det gör det. Glidtacklingar, höga sparkar – då är muskeln i ytterläge. Och det kunde jag peka ut många konkreta exempel på.

– Det hände att de kommer in här på kliniken och säger ”men jag har ju gjort L-protokollet?”. Men då krävs det helt andra insatser.

Theodor Håkansson, stavhoppare från Hammarby Friidrott, fick en hamstringsskada i våras. Nu är han på väg tillbaka efter att ha fått hjälp av Carl Askling. Foto: Johannes Äng

Med L-protokollet, kombinerat med Asklings H-test, ett test han tagit fram för att avgöra om patienten är redo att återgå till sport, kan man undvika återfall i hamstringsskada, säger han. Carl Askling håller koll på sina studier och kan se att det är många som läser och refererar dem. Det som var ambitionen: att göra något som stimulerade många.

Forskar gör han fortfarande. Bland annat utvärderar han hur L-protokollet fungerar för andra idrottare, som kampsportare och dansare. Att gå i pension är inte aktuellt.
– Nä. Nänänä. Det finns inte. Den dagen jag tänker ”idag orkar jag inte se en hamstringsskada till”, då är det dags att lägga av. Men jag cyklar till jobbet glad och är harmonisk varje morgon, man får ju energi av människor. Och jag trivs med att jobba med unga människor. De är ofta väldigt öppna, lyhörda, visar fantastisk glöd.

Det finns ett liv utanför jobbet också. Då spelar Carl Askling gärna golf. Men inte med fokus på att sänka sitt handicap.
– Jag ser de andra jag spelar med, hur de tränar hela vintern och är supermotiverade. Det blir som eld i ögonen på dem när de tänder till. Jag har stått i en sådan där simulator och nött en gång, det var så tråkigt. Nej, jag golfar för att naturen lockar.

Friidrottsintresset har ebbat ut. Men han tittar ”onödigt” mycket på fotboll, även om han inte vill gå in på hur mycket det är. Han berättar nöjt att han bor nära två badplatser, en med morgonsol och en med kvällssol, ”det mår man bra av”.
– Jag ser båtar varje dag. Då blir man lugn.

Annika Olsson
Frilansjournalist
redaktionen@tidningenfysioterapi.se