”Det är existentiellt att jobba med kroppen”

En ny handbok visar hur existensfilosofiska samtal kan bli en naturlig del av rehabilitering och professionella patientmöten. När vi arbetar med någons kropp så arbetar vi med någons levnadsutrymme, säger fysioterapeuten och författaren Malin Sallstedt.

Människomötena blir mycket tryggare för mig med de filosofiska verktygen, säger Malin Sallstedt. Foto: Stiftelsen Spinalis

Varför behövs den här boken?
– För att det filosofiska innehållet är ett komplement till all den naturvetenskapliga kunskap vi får med oss som fysioterapeuter, säger Malin Sallstedt.
Hon är enhetschef på Aleris Rehab Station i Liljeholmen och har skrivit boken ihop med fysioterapeuten Kerstin Wahman, FoU-chef på Aleris Rehab Station och docent vid Karolinska Institutet.
– Visst kommer jag långt med naturvetenskapen i min yrkesutövning, fortsätter Malin Sallstedt, men med en trygghet i de existentiella frågorna kan jag komma ännu längre. Det är existentiellt att jobba med kroppen och då behöver man också andra verktyg i det. När vi arbetar med någons kropp så arbetar vi med någons levnadsutrymme, det skriver vi mycket om i boken. Kroppen är där livet äger rum, och då behövs mer än fysiologi, anatomi och en rörelsebank.
Det är nu nästan 20 år sedan Malin Sallstedt började kombinera filosofin med rehabilitering i samband med det arvfondsfinansierade Livskompetensprojektet.
– Jag upplevde direkt att jag fick en hel verktygslåda till som berikade och kompletterade mina fysioterapeutiska verktyg. Det kändes stort.

Hur har ditt arbetsliv förändrats av att existensfilosofera med patienterna?
– Främst ökade min trygghet enormt när jag fick tillgång till ett utökat språk om existentiella frågor. Jag är tryggare i mötet med människor; kollegor, patienter, närstående. Som fysioterapeut tänker man ofta att man själv alltid är den som ska leverera kunskapen. Nu vet jag vilka tillfällen jag ska skifta från leveransbenet till att vara en som ger andra utrymme att dela sin kunskap. Som vårdgivare har vi ofta en slags hjälpnödighet men nu riktas den om. Jag hjälper personen att erövra sig själv som kunskapskälla. Kunskapen finns inte bara utanför. Det perspektivskiftet har också skapat lite mer jämställda möten.
Det här kan ske både i enskilda möten och när man håller i en grupp, säger Malin Sallstedt.
– En grupp sitter också på expertkunskap och min roll blir då att guida deltagarna att formulera svaren själva. Jag kan höra när det är en fråga jag som fysioterapeut inte ska leverera svar på.

På vilka sätt bidrar existensfilosoferandet i rehabiliteringen vid neurologiska sjukdomar?
– Det är en hjälp i skedet när överlevnaden klarats efter ett trauma, olycka eller en allvarlig diagnos. När levandet ska till och patienten kämpar med identitet, framtid och mening. Det är då det existentiella språket behövs. Vilka är människans grundläggande livsvillkor? Vad är ett problem och vad ingår i att bara vara människa? Det är få patienter som har ett språk för vad de upplever i en situation när livet plötsligt förändras. Men kan vi koppla det vardagliga språket till det existentiella språket, då validerar vi att det är normalt att gå och fundera på olika livsfrågor.

Det är inte ovanligt att studenter och erfarna kollegor värjer sig för så kallade svåra samtal. Vad är dina tankar om det?
– Ofta tänker vi att det är samtalet som är det svåra, men det svåra ligger i att vara människa. Att det i livets grundläggande villkor ingår att många saker kan hända som inte bara är lyckliga och positiva, som sjukdomar, skador och död. När jag får ta filosofin till hjälp och prata om vad det är att vara människa i just den här situationen, då har det svåra samtalet blivit mindre svårt. Det är nog därför jag känner mig tryggare.

Hur skiljer sig det filosofiska perspektivet från det beteendemedicinska?
– Filosofin handlar inte om att man ska göra en beteendeförändring. Syftet är inte att du ska förbättra dig som människa, utan att du ska utforska vad det är att vara människa. Målet är själva utforskandet i sig. Samtalet är inte till nytta för något annat än att vara närvarande i de här frågorna. Det kan vara provocerande för den nyttoinriktade vården. Men det bästa utfallet när vi haft ett existensfilosofiskt samtal, är att ämnet har exploderat i ansiktet på oss. Att vi går därifrån med fler olika perspektiv och infall. Att vi har hjälpt varandra med perspektivrikedom.

En del fysioterapeuter tycker kanske att det här låter flummigt. Får du sådan respons någon gång?
– Visst har jag fått sådana reaktioner. Kanske för att vi tänker att vara professionell är att ha alla svar. Nu vet jag att man kan vara professionell och svarslös på samma gång. Men för att våga vara svarslös krävs det existentiell förförståelse. Det är en viktig kompetenshöjning för oss att förstå att du som fysioterapeut kan vara mer kompetent om du inte svarar på frågan hur en människa ska leva sitt liv.
Malin Sallstedt tar en liknelse till hjälp för att förklara.
– Vi erbjuder ju rörelseträning för att människor ska kunna använda sin kropp. På samma sätt kan vi erbjuda existentiell rörelseträning. Om patienter får träna sig i existentiella tankar och öva sig i att formulera vad som är viktigt på riktigt, då kan de bygga en slags existentiell styrka och rörlighet. Kopplingen finns där även om vi inte alltid ser den.

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se