När Sverige rustar för kris och krig är fysioterapeuten Malin Larsson Roos med och håller i rodret. Möt Alvestas säkerhetsskyddschef som dras till det som skrämmer. Och som tycker att man inte ska bli för styv i korken.
Mycket av det Malin jobbar med är hemligt. Men hon har å andra sidan aldrig kunnat prata om vad hon gör på jobbet, även om det förstås är högre säkerhetsklass på det här. Foto: Agneta Persson
Om hon går runt och väntar på att det ska regna bomber i morgon? Absolut inte. Men det är en ny verklighet vi behöver förhålla oss till nu när världen svajar under krigsskrammel och klimatförändringar. Det skrämmer henne. Men det gör det lite mindre om hon inte är passiv.
– Att jobba med att alltid ha en plan B är att agera. Och det ligger nära till hands för mig att göra en insats för samhället, även som privatperson.
Hon har alltid haft det i sig, viljan att hjälpa till. Både mamma och mormor har haft ett rejält engagemang och lärde henne att det helt enkelt ingår i ens samhällsmedborgerliga uppgift att bidra. Att det är obligatoriskt att vara med i facket, likaså att man går och röstar. Och att man tar vara på det man har. Lagar sina kläder, ärver grejer av varandra. Odlar sin egen mat. Så att hon, hennes man och deras tre söner i dag är självförsörjande på en gård på landet är bara en logisk fortsättning på det hon kommer ifrån. De jagar och fiskar, odlar potatis, grönsaker och rotfrukter. De har höns, brunn och generator. Vedspis som reserv.
Det här är inte bara att se om sitt eget bo, menar hon. Det är faktiskt en solidaritetshandling.
– Var och en måste rusta för kris eftersom vi alla är en del av totalförsvaret. Om du inte kan ta hand om dig själv blir du en belastning. Det är lite som när du flyger. Först sätter du syrgasmasken på dig själv, sen hjälper du andra.
Beredskapsförrådet består av sådant som är nära bäst före-datum och inte längre används. Foto: Agneta Persson
Och nu är alltså Malin Larsson Roos beredskapssamordnare och säkerhetsskyddschef med uppdrag att rusta Alvesta för värsta tänkbara scenario. Sedan årsskiftet måste nämligen kommuner och regioner enligt lag planera och förbereda så att hälso- och sjukvården kan fungera även under mycket svåra förhållanden. Som vid naturkatastrofer, terrorattentat eller stora olyckor med många skadade. Och ytterst krig. Malins uppdrag är därför brett. Hon ansvarar till exempel för sådant som att identifiera militära skyddsobjekt, bedöma nivån på olika slags hot som riktas mot kommunen och se till så att tillgången på reservkraft, livsmedel och läkemedel säkras. Det är också hennes jobb att tillsammans med verksamheten ta fram evakueringsplaner. Eftersom Kronoberg, där vi befinner oss nu, inte utgör fronten i ett eventuellt krig är det heller inte sannolikt att alla invånare måste evakueras härifrån, men det måste ändå finnas planer för evakuering av delar av befolkningen i händelse av kris utan krig. Då är det troligare att regionen behöver ta emot människor utifrån. Malin planerar för en plötslig befolkningsökning på mellan 18 och 34 procent. Vilket bland annat innebär ett ökat tryck på sjukvården.
– Vi har byggt upp ett förråd av medicintekniska produkter med sådant som är funktionsdugligt men som vi inte använder i fredstid. Det är sängar, madrasser, rollatorer, rullstolar, blöjor, skyddsutrustning … allt som behövs för att kunna sätta ihop tillfälliga vårdplatser.
Dessutom har kommunens alla undersköterskor och vårdbiträden inte bara utbildats i krisstöd och akut omhändertagande, utan även i rehabilitering och tidig mobilisering.
– Hamnar vi i en situation med en masskadehändelse kommer fler vara sängliggande under längre perioder. I kommunerna behöver man då jobba ännu mer med att mobilisera folk till sittande och gående för att förebygga komplikationer. Det handlar ju också om att inte belasta vården ytterligare i ett sådant läge.
Alltså lyfter Malin vikten av både fysioterapi och arbetsterapi så mycket hon kan i olika sammanhang där hon ingår. Understryker att nu när totalförsvaret rustas upp så behöver man tänka in rehabilitering, inte enbart fokusera på hur många liter blod som behövs och hur många hjärtan som kan fortsätta slå.
– Det räcker ju inte att vi räddar liv. Vi måste också hjälpa människor tillbaka med de bästa förutsättningarna att leva utan att hamna i psykisk ohälsa och annat som kan komma efter ett trauma.
För att klara uppdraget har Malin Larsson Roos gått flera kurser i krisberedskap hos MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Foto: Agneta Persson
Det är läskiga scenarion hon jobbar mot, javisst. Men nu är inte Malin Larsson Roos den som stoppar huvudet i sanden när hon tycker något är obehagligt. I stället går hon närmre för att förstå, för att slippa bli överraskad. Och för att kunna göra något åt det. Under pandemin satt hon till exempel i egenskap av MAR (medicinskt ansvarig för rehabilitering) inte bara i krisledningen i Alvesta. Hon svidade dessutom om till arbetskläder och började jobba på en covidavdelning. Rakt in i smitthärden, innan någon visste särskilt mycket om hur man skulle skydda sig. Ja, hon var rädd.
Och nu? Det är själva planerandet som är grejen, säger hon. Att man tänker lite längre och inte bara här och nu. Knyter kontakter, bygger relationer – och därmed också kunskap.
– Det är ju vi människor som kommer att rädda upp det hela om det händer någonting. AI kan summera det vi redan vet, men inte ersätta människor i allt. Särskilt inte när vi står inför nya utmaningar, och utan digital infrastruktur.
Nej, vi vet inte hur en krissituation skulle kunna bli, säger Malin. Men om vi förbereder oss så mycket som möjligt så minskar också risken att det händer, menar hon.
– Eftersom ju mer vi har byggt upp, desto mer avskräcker det. Att bygga stabilitet är ett sätt att försvara sig utan vapen.
Dessutom, säger hon, kan den upprustning som nu sker i det civila försvaret aldrig vara i onödan. Även om vi slipper krig och stora olyckor.
– Vi lever över våra tillgångar. Så länge vi inte ändrar vårt sätt att konsumera världen kommer vi förr eller senare drabbas av naturkatastrofer i form av översvämningar, stormar och bränder. Och då måste vi vara beredda, typ i morgon.
Det var inte specifikt en fysioterapeut som efterfrågades till posten som beredskapssamordnare och säkerhetsskyddschef i Alvesta. Men det var så här. I samband med lagändringen behövde Alvestas kommunchef Jessica Karlsson, precis som alla andra kommunchefer i Sverige, se till att ha rätt personer på plats för att göra jobbet. Men det var svårt att hitta någon med perfekt profil.
– Apropå vårt nya uppdrag gick jag en kurs på Försvarshögskolan, berättar Jessica, och där sa de att om det redan finns människor i organisationen vi litar på – ta dem och internutbilda.
Och Jessica, som tidigare har jobbat inom Polisen, vet hur just tilliten till medarbetarna är central. Malin hade hon ju arbetat nära med under pandemin och visste vad hon gick för.
– Nu är det inte bara det att jag litar på henne. Hon har också en viktig grundkompetens, ett yrkeskunnande som ökar legitimiteten bland kollegorna. Yrket som fysioterapeut innebär ju dessutom att man kan det här med systematiskt kvalitetsarbete. Så jag gjorde helt enkelt en kompetensförflyttning av Malin.
Malin och hennes familj är i princip självförsörjande på gården utanför Alvesta. Foto: Agneta Persson
Och Malin har egentligen aldrig varit den som tvekat inför nya jobbutmaningar. Hon har alltid känt sig trygg med att hon haft både den formella kompetensen och de rätta personliga egenskaperna för det hon sökt. Äldreomsorgen har hon jobbat i sedan hon var 16, så det var ingen match för henne att som nybakad fysioterapeut börja inom hemsjukvården. Eller att kort därpå börja utveckla vardagsrehabilitering. Undervisningen i ergonomi på universitetet var ett logiskt steg vidare, liksom att processleda samverkansprojekt för äldre och engagera sig i nära vårdutvecklingen. Och efter det bli MAR, delta i kommunens covid-krisledning och genom det komma in på det här med beredskapsfrågor. Men inför Jessicas rekrytering av henne fick hon plötsligt prestationsångest. Skulle hon klara av det? Vad skulle hon som fysioterapeut kunna tillföra? Riskerade hon dessutom att kasta bort sin kunskap inom hälso- och sjukvården nu?
– Det är klart att jag inte har jättemycket användning av mina anatomikunskaper här. Men jag har verkligen nytta av mina erfarenheter. Det här handlar, precis som i fysioterapin, om att identifiera problem, utreda orsaker, testa en åtgärd och utvärdera. Fick det effekt? Nehej, då kanske vi behöver testa något annat. Det är ju inte kärnfysik!
Dessutom, som fysioterapeut är man van vid att ingenting är en quick fix. Förändring tar tid. Att upprätta det där beredskapsförrådet till exempel är en sak, men att säkra en hållbarhet som ska fungera 50 år framåt är något helt annat. Det är inget man grejar på några år.
– Så man måste vara uthållig och seg. Och pedagogisk när man ska få andra att förstå vikten av att göra det här. Så det är inte så långt bort ifrån fysioterapins sätt att tänka.
Hon behöver ofta nya utmaningar. Men en karriärmänniska vill hon inte beskriva sig som. Det är snarare det här med att söka sig till sammanhang där det finns en möjlighet att göra skillnad, som driver henne. Att hela tiden kunna nå fler, göra mer nytta. Därför går hon vidare när hon är klar med en uppgift.
– Jag har aldrig lämnat något ofärdigt hittills. När jag lämnar så är det för att jag har bidragit med det jag kan. Jag tycker alltid man ska ifrågasätta sig själv och inte bli för styv i korken.
Helt ärligt, säger hon, att förvalta saker är hon dålig på. Vissa människor är jättebra på att vidmakthålla det man jobbat upp, och tur är väl det. För sådana behövs.
– Vi har olika styrkor och man ska använda resurserna rätt. Och då använder man inte mig till att förvalta saker. Man använder mig till att utveckla. Jag är förändringsbenägen, och det är något som inte kommer att ändras.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
