Små insatser kan åstadkomma personliga mirakler. Som att någon orkar resa sig ur rullstolen och gå. Eller ta sig ur sängen och köra bil. Det sker på Sveriges enda dagvård för palliativa patienter på Högsbo sjukhus.
De palliativa patienterna på Högsbo sjukhus fokuserar på det friska. Foto: Agneta Persson
Hon kallas för miraklet i Skintebo. Det var så fånigt egentligen, säger hon, och vid närmare eftertanke var det väl helt fel att testa när hon var ensam. Men Elaine Isidorsson-Wiberg hade upptäckt att hon kunde gå när hon tränade i varmvattenbassängen. Och där satt hon i rullstolen hemma i Skintebo och tänkte att nu ska vi se. Så reste hon sig upp. Fnissandes, för hon kunde ju se sig själv utifrån där hon stapplade runt, krokig och böjd. Ett halvår senare kan Elaine både gå och simma. Nyligen återvände hon ett par timmar i veckan till sitt jobb som språklärare på högstadiet.
De är mirakler, alla tre damer som denna dag gör åttor med armarna och cyklar med benen i en varmvattenbassäng på Högsbo sjukhus i Göteborg. Elaine Isidorsson-Wiberg, Birgitta Sandersson och Lena Toll. I våras låg Birgitta i en säng på sjukhusets palliativa avdelning och orkade inte mycket. Så blev hon ”nersläpad” till den nyöppnade dagvården för personer med sjukdomar som inte längre går att bota. Och där fanns Elaine som drog med sig Birgitta bort till bassängen. Hon måste bara få visa.
– Du hjälpte mig med baddräkten, säger Birgitta. Minns du hur du fick dra överallt för att jag skulle få den på mig?
I dag är hon utskriven från sjuksängen och kan gå nerför trapporna där hemma igen. Och hon har börjat köra bil. Hon skrattar gott när hon visar hur arg hon ser ut i sin peruk på tillståndet för handikapparkering. Don’t mess with me, liksom. Nu drömmer hon om att kunna åka på kryssning till Finland.
Senaste damen in i badgänget är Lena Toll. Det är fjärde gången hon är här. I det 34-gradiga vattnet kan hon röra sig utan smärta.
– Det är så sagolikt välgörande, säger hon.
I går gick hon för första gången utan gåstavar i köpcentret i Partille.
Och alldeles intill bassängkanten, i en vit plaststol, sitter Annika Mjöberg och pratar om resor, cykelturer och havet med våra damer, samtidigt som hon instruerar dem vilka rörelser de ska göra och när det är dags att byta. Vanligtvis är hon fysioterapeut på strokeenheten på Sahlgrenska, men efter nästan 20 år där kändes det lagom med ett avbrott. När ett föräldravikariat blev ledigt på den nyöppnade palliativa dagvården på Högsbo, nappade hon.
Det här är något helt annat. Här får allt gå i långsamhetens lov, och det är patienterna själva som bestämmer takten. Men gemensamt med stroke arbetet är fokus på styrkan. Potentialen. Alla möjligheter att ta vara på och stärka de förmågor som finns.
– Vi försöker att inte snöa in för mycket på det sjuka utan i stället på allt som känns bra, säger Annika Mjöberg. Alla vet att det inte går att bota sjukdomen, men det är som att alla inte vet ändå. Man tänker hela tiden att man ska bli bättre.
Personalen på sjukhusets palliativa avdelning hade länge önskat en dagvård. En plats för de patienter som är för friska att läggas in, men ändå för sjuka för att passa in i den övriga vården. Hösten 2014 var de ett gäng som fick åka på studiebesök till England, landet där hospice-rörelsen växte fram under 1960-talet och där en dagöppen avdelning kopplad till den dygnet-runt-öppna numera är standard.
Fysioterapeuten Karin Fihn, för tillfället föräldraledig, var en av dem som åkte.
– Det var fantastiskt att se, säger hon. Guiden var fysioterapeut. Det de gjorde med patienterna … wow! Där såg jag att det här behöver vi också.
Och i mars förra året kunde Sveriges hittills enda dagvård för palliativa patienter öppna. Till att börja med ett år på prov. För tillfället är omkring 25 patienter inskrivna, alla i olika åldrar och palliativa stadier, omgivna av ett multiteam som tar hand om de behov som är störst för dagen. Sjuksköterska, undersköterska, dietist, kurator, arbetsterapeut och fysioterapeut. Men ingen läkare. Det är fokus på det friska och det psykosociala omhändertagandet som gäller här. Fysioterapin är det som lockar flest.
– Många undrar vad fysioterapin kan göra för nytta hos palliativa patienter, säger Karin Fihn. Man kan göra så mycket! Man kan minimera förlust av funktioner som styrka och balans. För de här patienterna kan ju träningssvaret av att gå tio meter bli detsamma som när de kunde springa en mil. Det är samma goa träningskänsla.
Att inte kunna ta sig ur sängen själv är för jäkligt, konstaterar Carin – som vill skippa både efternamn och ansiktsbilder. Behöva vara beroende av sambon, vilket skit va. Men hon har övat med Annika Mjöberg i gymmet, och nu klarar hon sig mycket bättre själv. Hon har över huvud taget blivit mycket starkare och rörligare än när hon kom hit för några månader sedan. I dag lyfter hon hantlar och gör situps. Och tiden på gå-bandet har hon ökat från några minuter till tio. Men namnet. Palliativ. Det är det enda Carin inte gillar med det här stället.
– Vi är ju döende, men … det låter så hemskt! Jag försöker ju ha roligt. Jag har simmat med delfiner i Mexiko, varit i Venezuela och San Fransisco sedan jag blev sjuk. Egentligen ska jag inte flyga på grund av infektionsrisken. Jag bör väl inte gå på bio heller, eller stormarknader. Men ska jag leva ska jag leva fullt ut.
Aldrig i livet, tänkte Petra Ling när hon blev tipsad om det här stället. Skulle hon spela bingo och vinna en Dajm? Hon har jobbat länge inom hemtjänsten och vet hur det går till på dagverksamheter. Men det var inte så. Det här var ju trevligt! Och så slog hon upp namnet. Palliativ betyder inte alls att du nästan är död, även om man känner sig sjuk bara man hör namnet, säger hon.
– Det betyder ju omvårdnad! säger hon.
Och nu är hon här med de andra som livs levande äter Silviakaka och småpratar om ditten och datten. Om hur man rensar fisk. Hur man först ska knäcka huvudet bakåt på rödspättan och sedan dra av skinnet. Om de nya sedlarna som snart kommer. Är det verkligen värt att göra nya när ingen ändå längre hanterar kontanter? Om skidskytte. Om att stjäla blommor ur diken. Syrener som sprider sig. Äppelskördar.
Men förvisso också om sjukdomar, tumörer som förökar sig, medicinska biverkningar och magåkommor. Vad hette nu den där laxerande chokladen, den som fanns förr? Birgitta Sandersson minns hur de brukade göra rackartyg. Det gällde att blanda i en skål med flera olika sorter så ingen skulle märka.
– Purex! googlar sjuksköterskan Gunilla Svensson fram.
– Just det. Kan man fortfarande köpa den? fnissar Birgitta.
Ärligt talat, hon har nog aldrig skrattat så mycket på jobbet som när hon började arbeta med palliativa patienter, säger fysioterapeuten Karin Fihn. Det handlar väl om att vilan från sjukdomen, pausen från själva döendet, blir till koncentrerad glädje i träningen, gissar hon.
– Varje dag när jag kommer hem från jobbet känner jag att jag har gjort skillnad, säger Karin. Man kan aldrig börja för tidigt med fysioterapi i en palliativ fas. Men man kan definitivt börja för sent.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
