Om vi blir bra på att identifiera inaktiva hjärtsjuka patienter, och stöttar dem till att börja röra på sig, så går det att med små medel göra stor skillnad när det gäller återinsjuknande och dödlighet. Det visar en ny avhandling.

Enkel vardagsmotion har stor betydelse. Foto: Colourbox

I sin forskning har Amanda Ek, specialistfysioterapeut inom hjärt-kärl på Karolinska i Solna, bland annat träffat patienter som varit inskrivna på hjärtvårdsavdelningar på två olika sjukhus i Stockholm. De fick själva skatta hur fysiskt aktiva de varit innan de blev sjuka, och sedan följde Amanda Ek dem i drygt två år. Hon kopplade resultaten till nationella register för att titta på återinsjuknande och död.
– Det som stack ut här var den stora betydelsen av enkel vardagsmotion, både när det gäller återinsjuknande och dödlighet. Det kunde räcka med promenader eller hushållsarbete. För de individer som var måttligt aktiva var risken för återinläggning och dödlighet ungefär 40 procent lägre jämfört med dem som hade en låg nivå av vardagsmotion.

Amanda Ek har också gått igenom det nationella kvalitetsregistret Swedehearts olika delregister för akut- respektive sekundärpreventiv hjärtvård. Här studerade hon hur fysisk aktivitetsnivå och rökning påverkar risken för att återinsjukna inom ett år, samt död över tid.
– Vi såg att om man var fysiskt aktiv minst två gånger i veckan, eller slutade röka den första tiden efter en hjärtinfarkt, så halverades risken i jämförelse med dem som var inaktiva eller fortsatte röka. För återinläggningar på sjukhus såg vi en 25 procents lägre risk det första året hos dem som var fysiskt aktiva minst två gånger i veckan.

Avhandlingen tar också upp betydelsen av förändrade beteendemönster. Patienterna har själva fått skatta hur fysiskt aktiva de är efter ett år. De som hade sänkt sin aktivitetsnivå löpte också högre risk att bli sjuka igen.
– Men de som var inaktiva från början och sedan började röra på sig regelbundet löpte inte någon signifikant större risk att dö jämfört med dem som hade varit fysiskt aktiva tidigare. Det här är glädjande och leder till ett viktigt budskap: Genom att stötta våra patienter till regelbunden fysisk aktivitet kan vi faktiskt bidra till viktig förändring!
Så hur viktig tycker personalen på hjärtvårdsklinikerna att fysisk aktivitet som en del i rehabiliteringen är? Och i vilken omfattning arbetar de med det i praktiken? När Amanda Ek frågade alla personalkategorier inom vården visade det sig att även om man tycker det är ett viktigt arbete så betyder det inte per automatik att man frågar patienter om deras fysiska aktivitet eller ger någon form av råd.
– Om personalen upplevde att det fanns en tydlig struktur för arbetet med levnadsvanor på arbetsplatsen, och om ledningen var tydlig med att det här är något man ska jobba med, då gör man det också i högre grad.

En sammantagen slutsats från avhandlingens alla delstudier är att det med små medel går att åstadkomma stor skillnad, säger Amanda Ek.
– Om vi blir riktigt bra på att identifiera vilka som är mest inaktiva – och där måste vi helt enkelt börja fråga alla patienter om deras fysiska aktivitetsnivå – och stöttar dem i att röra sig mer så skulle det kunna göra väldigt stor skillnad.

Avhandlingen: Physical activity among patients with cardiovascular disease – a predictor of hospital care utilisation and mortality in clinical work.