Kvinnor som haft bäckencancer får ofta problem med inkontinens. Anna Lindgren har undersökt hur det påverkar deras livskvalitet och fysiska aktivitetsnivå – och hur fysioterapeuter skulle kunna hjälpa.

Inkontinens kan vara en orsak till minskad fysisk aktivitet och träning. Genrebild: Colourbox

Boven bakom inkontinensen är strålbehandlingen, enligt Anna Lindgren som disputerat vid Linköpings universitet. Den kan leda till fibrotisering av musklerna i bäckenbotten, med urin- eller avföringsinkontinens som följd. Och det i sin tur verkar leda till minskad fysisk aktivitet, vilket ger sämre hälsa och ökad risk för återfall i cancer.
– Canceröverlevare är mindre fysiskt aktiva över lag. Men bäckencanceröverlevarna skiljer ut sig genom att vara ännu mindre aktiva, säger Anna Lindgren och hon pekar på inkontinensproblem som en förklaring.
Den gängse behandlingen vid inkontinens är bäckenbottenmuskelträning. Men hjälper det när inkontinensen beror på strålning? Anna Lindgrens forskning visar att bäckencanceröverlevarna upplever träningen som meningsfull, men att det behövs guidning av en fysioterapeut för att hitta rätt muskler. Hennes resultat visar att tre månaders sedvanlig bäckencancerrehabilitering minskade inkontinensen signifikant – men den fysiska aktiviteten ökade ändå inte.
I rehabiliteringen ingick bland annat medicinering, livsstilsförändringar samt skriftlig information om bäckenbottenmuskelträning.
– Det är onkologisjuksköterskor som står för rehabiliteringen, säger Anna Lindgren, och de är mycket duktiga. Men de har många delar att hantera, och träningsaspekten kommer kanske i skymundan. Det borde vara en självklarhet att också ta med fysioterapeuter i bäckencancerrehabiliteringen. Både för att guida i bäckenbottenmuskelträningen och för att ge stöd att komma i gång med fysisk aktivitet igen.

I avhandlingen ingår både kvantitativa och kvalitativa studier. Och tack vare de kvalitativa delarna upptäckte Anna Lindgren att informationen om inkontinens var bristfällig. Kvinnorna sa i intervjuer att de inte fått information inför strålbehandlingen om att inkontinens kunde bli följden. De såg ofta inte ens sambandet med behandlingen förrän långt senare. Det kan också vara så att informationen gavs, men inte på ett sådant sätt att patienterna tog till sig den.
– Det är klart, de stod inför en potentiellt livshotande situation, och då väljer man troligen inte bort behandling oavsett information, resonerar Anna Lindgren. Men de hade kunnat vara bättre förberedda mentalt, och lättare kunnat söka hjälp. Och inte minst, fått träna bäckenbottenmuskulaturen innan behandlingen, så att de visste hur det skulle kännas.

  • Syfte: Att öka förståelsen av kvinnliga bäckencanceröverlevares erfarenhet av inkontinens relaterat till fysisk aktivitet, livskvalitet och bäckenbottenmuskelträning.
    Resultat i urval: ∙ Kvinnor som haft bäckencancer ser inkontinens som ett hinder för träning och som negativt för livskvalitet och sexuell hälsa. De med inkontinens tränade mindre ofta. De som tränade löpte mindre risk för depression.
    Bäckenbottenmuskelträning minskade inkontinensen, men den fysiska aktiviteten ökade ändå inte. Informationen inför bäckencancerbehandling om möjliga biverkningar är otillräcklig.
    Titel: Incontinence, physical activity, and pelvic floor muscle training in female pelvic cancer survivors after radiotherapy , Linköpings universitet, 2021

Annika Olsson
frilansskribent