Hemmasittande skolbarn kräver ett multidisciplinärt teamarbete där fysioterapeuter och andra hälso- och sjukvårdsprofessioner kan bidra till fler aktiva strategier, skriver Linn Mattsson.
Linn Mattsson
Begreppet hemmasittare definieras som elever med flera veckors ogiltig och ofrivillig frånvaro från den obligatoriska skolan – ett problem som bland annat medför lägre fysisk aktivitetsnivå och ett försämrat psykisk välmående som också kan leda till fysisk inaktivitet och ohälsa.
Majoriteten av hemmasittarna har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hemmasittande elever är en tvärvetenskaplig fråga som handlar om hälsa och välmående, som i sin tur syftar mycket till ICF-begreppen delaktighet och aktivitet. Varför eleven är hemma och inte i skolan kan handla om allt från fysiska symtom till kognitiva förmågor och sociala färdigheter. Det handlar också om relationen mellan individen, miljön som han eller hon befinner sig i och aktiviteten eller uppgiften som ska utföras. Det är utifrån dessa faktorer som deltagandet i en aktivitet antingen kan främjas eller begränsas. I förlängningen handlar det om en inaktiv vardag och passivitet vilket är synonymer till låg fysisk aktivitetsnivå. Det är ett aktivitetsmönster som kan jämställas med stillasittande. Här är fysioterapeutens kompetens speciellt viktig.
Framför allt har den dagliga rörelsen betydelse för olika aspekter i hälsan. Enligt FYSS 2017 ska alla barn och ungdomar rekommenderas sammanlagt minst 60 minuters daglig fysisk aktivitet. Detta gäller framför allt aerob fysisk aktivitet samt vägledningarna om att muskel- och skelettstärkande fysisk rörelse kan vara aktiviteter som en del i lek, löpning och hopp. Sambandet mellan kroppsrörelse och den motoriska utvecklingen, muskler och skelettets fysiologiska förbättringar och hjärnans utveckling är välkänt. Det leder också till mer energi, mindre stress och bättre sömn, vilket hemmasittare skulle kunna ha god hjälp av. Hälsovinsterna verkar inte bara på den fysiska statusen, det gäller också allmänt välmående. Med en låg fysisk aktivitetsnivå följer ökad risk för depression och ångest, där motion kan ha både förebyggande och lindrande verkan. Dessutom är barns motoriska förmågor kopplade till utvecklingen av sociala förmågor. En ökad fysisk aktivitetsnivå kan leda till att barn eller ungdomar ökar sin delaktighet i olika sammanhang och bryter sin isolering i hemmet.
Barn och ungdomar begränsas inte alltid av enbart fysiska hinder och inskränkt rörelseförmåga utan till stor del av faktorer i omgivningen. En hindrande faktor är att barn och ungdomar ofta saknar någon form av fysisk aktivitet som fungerar. Då är riktlinjer och rekommendationer om fysisk aktivitet från hälsomyndigheter och World Health Organisation (WHO) inte tillräckliga. Barn och ungdomar behöver stimulans och interaktion. Med andra ord handlar det om vikten av att leka, springa, hoppa, att ha vänner, träna lagsporter, utöva alla möjliga slags fritidsaktiviteter och att få vara en i gänget på rasterna. Det gäller också att hitta en aktivitet som är anpassad till behoven. Träningen, motionsformen eller leken bör vara utformad så att den ger barnet förutsättningar att klara av den fysiska aktiviteten och uppmuntras till ytterligare spel och lek. Vi behöver alltså skapa anpassade interventioner för stillasittande hemmasittare.
Enligt FYSS ska aktivitetsnivån vara anpassad till individens psykosociala mognad och ge barn och ungdomar möjlighet att vara aktiva i den utsträckning som funktionsnedsättningen medger. När det gäller barns och ungas psykiska ohälsa kan motion och aktivitet – med rätt anpassning – vara förbyggande och symtomlindrande. Det krävs också en ökad medvetenhet om hur miljön runt omkring påverkar individen och vilka anpassningar som bör göras i den för att främja en ökad aktivitetsnivå och delaktighet.
Många olika professioner och aktörer i samhället (skola, socialtjänst, hälso-och sjukvård med flera) och föräldrar är engagerade för att hjälpa det ökande antalet hemmasittande barn och ungdomar. Även om problemet uppmärksammats allt mer de senaste åren saknas ännu mycket kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och kunskap om hur hjälpen bäst ska samordnas kring varje individ. Det är ett stor delat ansvarsområde där lärare, rektor, specialpedagog, kurator, psykolog, läkare och biståndshandläggare med flera kan vara inblandade för att ett enskilt skolbarn och de närstående ska få den hjälp och det stöd som behövs. Fysioterapeuters kunskaper inom anpassad fysisk aktivitet och träning, psykisk hälsa och beteendeförändringar skulle här kunna bidra med en viktig pusselbit.
Hemmasittande kräver ett multidisciplinärt teamarbete där fysioterapeuter och andra hälso- och sjukvårdsprofessioner kan bidra till fler aktiva strategier. Fysisk inaktivitet ihop med den isolering som uppstår när alla andra är i skolan medan man själv sitter hemma, utgör en stor risk för framtida ohälsa och utanförskap. Anpassad fysisk aktivitet kan vara ett nytt sätt att bromsa den utvecklingen.
Linn Mattsson, fysioterapeutstudent, termin 5, Göteborg
Referenser:
- Yrkesföreningar för fysisk aktivitet. FYSS 2017: fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, 3 rev upplaga, Stockholm: Läkartidningen förlag AB; 2016.
- Skolinspektionen. Omfattande frånvaro. Stockholm: Skolinspektionen 2016.
- UR Samtiden, producent. Hemmasittare Program. Sverige: UR 21 november 2016.
- Habilitering och Hälsa. Socialt samspel. Internet. Stockholm: Stockholms läns landsting 2012. 2012-07-12.
- Riksidrottsförbundet. Varför idrott och fysisk aktivitet är viktigt för barn och ungdom. Stockholm: Riksidrottsförbundet 2009.
