Ett år efter en hälseneruptur finns en ökad aktivitet i vadmuskulaturen och en minskad kraftutveckling i fotleden på den skadade sidan. Det här gäller särskilt vid gång. Det kommer fram i en avhandling om hur kroppen anpassar sig efter en akillesruptur.
Med dr och specialistfysioterapeut Kari Huseth arbetar som privatpraktiker på Fysio Forum i Kungsbacka. Foto: Privat
När vi går eller springer samspelar kroppen som en välkoordinerad kedja, från fötterna som möter marken till bålen som stabiliserar rörelsen, säger Kari Huseth, med dr och specialistfysioterapeut inom ortopedisk manuell terapi.
– I avhandlingen beskriver jag en adaptiv kopplingsmodell där kraft absorberas från första påslaget nere vid fötterna och sedan avtar den kraften ju längre upp i kroppen kraften färdas. Den modellen är jag unik med.
De två första delstudierna i avhandlingen rör metodutveckling och kvalitetssäkring. I den första, där tolv friska deltagare testades med yt-EMG, jämfördes metoder för maximal viljemässig isometrisk kontraktion (MVIC) för EMG-normalisering i liggande och stående. Syftet var att se om testpositionen påverkade resultatet, berättar hon.
– Resultatet visade att EMG-normalisering med MVIC är en tillförlitlig metod oavsett om man gör testet i liggande eller stående.
I sin andra studie undersökte hon hur statiska fotpositioner (neutral, pronerad, supinerad) påverkade muskelaktiviteten under ett standardiserat uppstegstest. Resultaten visade att varken testpositionen eller fotens ställning hade någon större systematisk inverkan på EMG-signalen från bålen. Effekter kunde däremot ses i de nedre extremiteterna, berättar Kari Huseth.
– Det som var mest intressant i den här studien var de stora variationerna i muskelaktivering mellan de friska individerna. Alla fick göra en mycket kontrollerad rörelse, men det fanns ändå stor variabilitet. Där ser vi att motoriken är individuell! Det är viktigt att ha med sig i det kliniska arbetet. Det är då vi jobbar personcentrerat på riktigt.
I studie III deltog 37 personer som hade haft en hälseneruptur ett år tidigare, med syfte att jämföra funktionen i den skadade sidan med den icke-skadade sidan. Med hjälp av synkroniserad EMG, 3D-rörelseanalys och kraftplattor genomfördes avancerade mätningar av muskelaktivitet och rörelseanalys under gång och löpning, berättar Kari Huseth.
Resultatet visar att personer med tidigare hälseneruptur hade ökad aktivitet i vadmuskulaturen, ett minskat rörelseuttag i plantarflexion och minskad kraftutveckling i fotleden. De största sidoskillnaderna fanns vid gången och inte vid löpningen.
– Det var överraskande att en fotskada inte hade större påverkan vid löpning. Jag trodde verkligen att det skulle synas mer i kraftutvecklingen och muskelaktiveringen där. Kanske skulle vi sett mer skillnader vid högre löphastigheter, men det kan vi bara spekulera om.
Var det något mer som var intressant?
– Ja, att på den skadade sidan såg vi att främst att den laterala delen av gastrocnemius hade en högre aktivering jämfört med den icke-skadade sidan.
I sin fjärde delstudie, med 22 deltagare från samma kohort, gick analysen ett steg djupare. Kari Huseth studerade då hela den biomekaniska kedjan från fot till bål, bland annat genom bilateral EMG från åtta muskler och analyser där man kan observera var i mätfasen skillnaden uppstår. Under gång visade den skadade sidan minskad kraft i fotleden och knäet, reducerade stödmoment samt begränsad rörlighet i fotleden, tillsammans med ökad gastrocnemiusaktivitet och lägre EMG-variabilitet i soleus. Sammantaget tyder detta på ett mer stelt och stereotypt motoriskt mönster. Asymmetrierna under löpning var färre.
– Vi såg ungefär samma mönster som i studie III med påverkan i fotled och tillhörande muskulatur, men knappt någon påverkan uppåt i den kinematiska kedjan. Bålens muskler påverkades bara marginellt. Även i den här studie var skillnaderna mellan individer stora.
I sin forskning har Kari Huseth undersökt den biomekaniska kedjan och visar samspelet mellan nervsystemets komponenter, skelettstrukturer, leder och muskler från foten upp till bålen. Illustration från avhandlingen: Pontus Andersson
Hur ska fysioterapeuter tänka vid rehabilitering efter en hälseneruptur?
– Rehabilitering efter hälseneruptur bör vara individanpassad, progressivt belastande och uppgiftsspecifik. Våra resultat visar individuella skillnader i aktivering inom triceps surae, särskilt mellan gastrocnemius och soleus, ofta med ökad lateral aktivering. Rehabiliteringen behöver därför omfatta hela vadmuskeln och stärka både mono- och biartikulära plantarflexorer samt återintegrera funktion i den biomekaniska kedjan.
Tidigare forskning visar att det finns mycket rädsla för nya rupturer, säger Kari Huseth. Det bör fysioterapeuter också tänka på.
– I dag är det tyvärr få personer som kommer tillbaka till sin idrott på den aktivitetsnivå man hade före akillesskadan. För elitidrottare kan det förstöra hela karriären och för motionärer är det väldigt tråkigt. Men för båda grupperna är det väldigt svårt mentalt. Jag tror att vi ofta avslutar patienter för tidigt och att de borde följas upp efter en längre tid. Då kan vi kanske lotsa dem tillbaka i högre utsträckning. Även om patienten nu kan jogga är det viktigt att titta på sidoskillnader och hur vadmuskeln aktiveras. Om vi inte gör det kan kompenserande mönster leda till att den friska sidan tar skada med tiden.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
