Teamträning gör vården proffsigare

Många fysioterapeutstudenter gör sista praktiken före sin examen på en klinisk utbildningsavdelning, KUA. En av dem är Emil Ljung från Uppsala universitet.
– Jag är positivt överraskad. När man vet hur andra jobbar blir vården mer samstämmig. Den blir lite proffsigare.

KUA-tiden betyder bland annat uppgifter som fysioterapeutstudenten Emil Ljung inte är van vid. Foto: Agneta Persson

– Vad vill du ha på gröten? Kanel? Socker? Sylt? Emil Ljung fixar frukost åt den nya patienten som kom in i går kväll. Han har skakat hand, presenterat sig som fysioterapeutstudent, vinklat upp persienner, frågat hur natten varit – och ställt några frågor om diskbråcket och spinala stenosen han läst om i journalen.
– Det känns som om benen domnar, berättar den nyvakna. Som om de blir kvar och resten av kroppen fortsätter.
– Man ska ju försöka röra sig som vanligt och ta promenader, säger Emil. Men det är klart det kan vara svårt.

Vi befinner oss på Akademiska sjukhuset i Uppsala, på avdelningen för medicinsk geriatrik. Hit kommer studenter från läkar-, sjuksköterske- och fysioterapeutprogrammet på Uppsala universitet för att i två veckor lära sig jobba i team. Ledstjärnan är interprofessionellt lärande, IPL. Så är Emil till exempel med på läkarundersökningar och sjuksköterskornas såromläggningar. Och läkarna och sjuksköterskorna är med när Emil bedömer balans, tränar förflyttningar och gångtränar med patienter.

Men nu är det egentligen inte de specifika yrkeskunskaperna som står i centrum, utan själva samarbetet mellan yrkesgrupperna i teamet. Och eftersom det här är en geriatrisk avdelning som huserar allt från fallskadade och strokepatienter till personer med ett nedsatt allmäntillstånd, går mycket tid åt till omvårdnad. Speciellt om man befinner sig på dagpasset, vilket vi gör nu. Lakan ska bytas, hår tvättas, kuddar vändas, lavemang ges, stödjande armar erbjudas på väg till och från toaletter. Inte alltid helt lätt för den som hellre skulle vilja finslipa sina kunskaper så här på upploppet av utbildningen.
Det är ju i viss mån ett avkall på det yrkesspecifika, konstaterar Emil. Att jobba inom geriatriken är inte heller det han drömmer om. Helst vill han till primärvården. Men han tycker ändå KUA-veckorna tjänar sitt syfte.
– Jag får en bättre förståelse för hur läkare och sjuksköterskor jobbar, säger han. Och de lär sig förstå vad jag behöver göra. Det finns så klart hierarkier, men det här kan hjälpa till att minska prestigen.

Att få ihop en väl fungerande KUA- avdelning kräver massor av människors goda vilja och hårt arbete, säger Johanna Holmbäck som är klinisk adjunkt i fysioterapi. Det är som att styra en atlantångare med allt vad det innebär av pusslande med kursplaner från tre olika utbildningar.
– Men det har blivit bra och är riktigt roligt att samarbeta med de andra programmen. Jag tror det är det här sättet vi ska jobba på, säger hon.
KUA finns sedan januari i år på två avdelningar inom verksamhetsområdet geriatrik vid Akademiska sjukhuset. En i Uppsala och en i Tierp. KUA-samarbetet mellan Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset fungerar så här: Studenter från sista terminen på sjuksköterske-, läkar- och fysioterapeututbildningen delas in i vårdlag. Studenterna får – under ledning av handledare från respektive profession – ansvara för verksamheten från och med dag två. Första dagen ägnas åt gemensam introduktion.

Huvudsyftet är detsamma för alla: att lära sig samarbeta med andra professioner för att kunna bedöma, planera, genomföra och utvärdera vården – och att förstå vilka roller och vilket ansvar andra professioner har. Men syftet är också att inse sitt eget ansvarsområde och den egna professionens begränsningar, och att kunna beskriva sin egen roll och sitt eget ansvar inför andra i teamet så att skillnaderna avdramatiseras. Pedagogiska verktyg som används är bland annat Gibbs reflektionsmodell och rondmall enligt SBAR.
Efter avslutad kurs ska studenten både kunna relatera till och samverka med andra professioner inom hälso- och sjukvården. Den ska också kunna analysera och reflektera kring hur samverkan mellan olika professioner bidrar till vården. Det här ställer annorlunda krav på handledarna som måste kunna backa och låta studenterna ta över.

Att själv stå med händerna på ryggen är en rollförskjutning som inte är helt enkel. Britt Nedler, sjukgymnast på avdelningen, har handlett studenter i 20 år. Men då har hon bedömt dem utifrån deras fysioterapeutiska kunskaper.
– Här ska man bedöma hur de samarbetar i teamet. Det är en helt annan sak. Jag har insett att jag nog har curlat lite genom att tipsa och så vidare. Men nu ska jag genom frågor få dem att själva tänka ut svaret. I stället för att säga ”gör så här” ska jag säga ”hur tänker du nu”.
Varje handledare får i sin tur handledning av en klinisk adjunkt som kommer en gång i veckan. Adjunkten ska finnas som ett pedagogiskt stöd för handledarna och finnas där för reflektion och förmedla ett pedagogiskt synsätt. Det finns också en klar struktur för vad handledaruppdraget går ut på. I dag har Johanna Holmbäck från fysioterapeututbildningen kommit för att stämma av med Britt Nedler.
Ett problem, säger Britt, är ronderna. Rondmodellen SBAR ska ju säkra att alla får dela på utrymmet genom att kräva analyser från varje profession. Men just nu funkar det inte optimalt.
– Det tenderar att bli mer av en medicinsk rond där läkarstudenten tar en större del av tiden i anspråk, säger hon. Sjuksköterskor – och framför allt fysioterapeuter – får en klart mindre del. Jag som handledare skulle behöva stöd att styra upp det. Jag tror egentligen inte någon av oss handledare vet hur man ska göra.

Att just geriatriken blev en klinisk utbildningsavdelning beror på att det varen avdelning som var beredd att ställa upp. Men det passar också alldeles utmärkt, säger Johanna Holmbäck.
– Det är multisjuka patienter med ett stort rehabbehov och med längre vårdtider än på en vanlig ortopedavdelning, till exempel. Studenterna hinner träffa samma patient flera gånger och lära känna den.
Totalt 14 studenter på plats ställer inte bara nya krav på personalen. Det får även praktiska konsekvenser för avdelningen. Inga-Maj Sedin, gruppchef och huvudhandledare på geriatriken, fick inte bara köpa in fler mikrovågsugnar och kaffekoppar utan även beställa riskanalys av både ljud och luft. Ett ljudöra sitter nu på väggen i lunchrummet och lyser rött när ljudnivån blir för hög. En mätning av luften är på gång. Det är många som trängs inne på expeditionen. Mitt på dagen när både dag- och kvällsskift är på plats blir det fullt.
– KUA är roligt och utvecklande för handledarna, säger hon. Samtidigt tar det mycket energi när man var fjortonde dag möter nya, förvirrade studenter.

Det blev en udda dag i dag. Ett plötsligt dödsfall på morgonen och strax därpå en ny döende på ingång. Alla tre läkare var sjuka, en fjärde fick kallas in akut. Ronden ställdes in. Men studenterna tog det bra, även om det blev mycket prat om dödsfallet. Och samtidigt skulle både studenter och handledare ha tid för regelbundna avstämningar och reflektioner. Det gick.
När dagteamet har rapporterat till kvällsteamet och sitter med Britt Nedler för en slutreflektion, är alla överens om att det blev en bra dag, trots allt. De har himla kul ihop, konstaterar de. Hur ska de kunna skiljas om bara några dagar?
– Jag är positivt överraskad av det här, säger Emil Ljung. När man vet hur andra jobbar blir vården mer samstämmig. Den blir lite proffsigare. Folk ser ju ändå oss i sjukvården som en enhet.

Fotnot: Kliniska utbildningsavdelningar finns på orterna Uppsala, Mälardalen, Malmö/Lund, Linköping, Stockholm.