“Jag älskar kommunarbete, det är ett grymt tacksamt jobb”, säger Linda Larsson som är ansvarig fysioterapeut för två särskilda boenden i Örkelljunga kommun. Foto: Agneta Persson
Vet du hur du ska bemöta dementa patienter? Linda Larsson hade ingen aning, så hon behandlade alla äldre lika. I dag är hon en av få fysioterapeuter som har en magisterutbildning i demensvård. Det har gjort all skillnad.
Ett år efter examen kan Linda Larsson konstatera att hon tidigare förväntade sig för mycket av de demenssjuka personer hon träffade i sitt jobb som fysioterapeut i Örkelljunga kommun.
– Jag tänkte aldrig annorlunda kring dem, säger hon. Det berodde på en kunskapsbrist, vilket ställde till problem. Jag hamnade i situationer där jag inte visste hur jag skulle göra så jag fick själv hitta på en lösning.
2011 gick hon webbutbildningen Demens ABC på några timmar. En liten ögonöppnare, säger hon. Den gav några verktyg att använda i konkreta situationer. Men den stora ögonöppnaren skulle en magisterutbildning komma att bli. Så här gick det till när Linda, som lovat sig själv att aldrig mer sätta sig i skolbänken, gav sig in på den två år långa halvfartsutbildningen:
– Jag är en praktisk människa, ingen teoretiker. Så efter sjukgymnastexamen skulle jag aldrig mer plugga. Men så var jag och en arbetsterapeut på Demensdagarna i Karlstad, och där fick vi information om Silviautbildningen. Vi kom genast överens om att detta måste vi bara göra!
Silviautbildningen är en webbaserad magisterutbildning i demensvård som sedan 2012 ges av Karolinska Institutet i samarbete med Stiftelsen Silviahemmet. Först var det enbart läkare som gick den, men 2015 öppnades den även för arbetsterapeuter och fysioterapeuter. En dyr utbildning, och Alzhemierfonden beslöt därför att betala kursavgiften för sju fysioterapeuter och tre arbetsterapeuter. Linda och hennes kollega var två av dem.
– Det var en tuff utbildning, men otroligt lärorik. Den har förändrat hela mitt synsätt! Bland annat fick Linda en ordentlig uppdatering på befintlig forskning. Hon fick också lära sig mycket om implementeringsprocesser.
– När vi implementerar börjar vi ofta i helt fel ände. Vi säger ”det här ska vi ha”, utan att titta på vilka konsekvenser det får. Eller hur vi ska gå till väga. Kan vi? Vilka berörs? Hur ser förutsättningarna ut?
Men framför allt gav utbildningen Linda helt nya verktyg i bemötande, säger hon. Hon rättar till exempel inte längre någon som nämner henne vid fel namn. Det spelar ju faktiskt ingen roll vad hon heter. Och om någon för hundrade gången frågar efter sin döda partner så behöver hon inte för hundrade gången tala om att hen har dött. Man kan se ett samtal med en demenssjuk person som att man går in i en rondell, säger Linda. Du behöver inte gå rakt fram i den, du kan stanna och snurra runt ett par varv.
– Jag minns en dam som ännu en gång frågade efter sin make. Så jag tog fram programbladet från begravningen och då mindes hon, och så pratade vi i stället om hur fin begravningen hade varit. Det tar lite tid att stanna i den där rondellen, men det måste det få göra. Demenssjuka kan inte skyndas på.
Numera planerar Linda också sina besök så att hon kan gå när något annat ska hända. Till exempel lagom till lunch. Då kan hon naturligt föra över personen på det spåret, följa med till matbordet och sen avvika.
– Det behöver inte bli ett så stort hejdå, säger hon. Med ett annat fokus kan man faktiskt bara gå. Det gäller både personal och anhöriga.
Efter sin magisterexamen i demensvård våren 2018 har Linda en lite annorlunda yrkesroll. Hon är fortfarande ansvarig fysioterapeut på kommunens två boenden, men 30 procent av arbetstiden är vikt till ett demensteam där en Silviasyster och en Silviasjuksköterska också ingår. Teamet är en del av Örkelljungas satsning på demensvården och har sitt veckomöte på tisdagar. På en timme ska många punkter avhandlas. Någon har blivit vräkt men tycker inte själv att hen är sjuk. Någon har fått lunginflammation och är riktigt dålig, en annan klarar inte av att bo hemma längre. En tredje har bränt bacon på spisen och måste ha en spisvakt. Ytterligare en behövde hämtas med ambulans i morse och därför ringer telefonen flera gånger. Samordnaren går in och ut ur rummet för att ta samtalen. Innan mötet är över ska de också hinna planera en demensutbildning för kommunanställda. Linda slår upp almanackan.
– Det kommer inte bli lätt. Inte så svårt heller, men det är många datum. Fagerhult … när kan ni? Dagskift, nattskift. Alla ska vara med.
“Demenssjuka kan inte skyndas på”, säger Linda Larsson. Här med Irène Ludvigsson. Foto: Agneta Persson
Teamets uppdrag är att utveckla vården och skapa en sammanhållen vårdkedja mellan primärvård, slutenvård och kommun. Vårdkedjan ska vara enkel och ha så få personer som möjligt inblandade. Bland annat använder de så kallade lotsar som blir en fast kontaktperson.
– Så fort vi hör att någon fått en diagnos eller är under utredning går vi in och försöker skapa en relation. På så sätt kan vi tidigt tala om både för anhöriga och den som fått en diagnos vilken hjälp som finns, och när den behöver komma in. Vi vill ju att folk ska kunna bo hemma så länge som möjligt.
Tillsammans med vårdcentralen gör teamet också kognitiva ronder.
– Oftast är det demenssjuksköterskan som gör det första hembesöket. Hon är också samordnare. Sen blir vi andra inblandade utifrån typen av problem. Ibland är det främst fysiska problem och då är det jag som kommer in. Ibland är det mer medicinskt och då är det sköterskans huvudansvar.
Genom hembesöken kan teamet också ge läkarna en bredare bild vilket underlättar när de ska ställa diagnos. Kommunens beslut att satsa extra på demensvården innebär också att Örkelljunga ihop med fyra andra kommuner har ingått ett samarbetsavtal med Region Skåne där Kunskapscentrum Demens i Malmö är projektledare. Genom detta är Örkelljunga bland annat med i en hälsoekonomisk studie där man tittar på anhörigvård och livskvalitet både hos den anhöriga och hos personen som är sjuk.
– Vi i teamet gör intervjuer med par där den ena har demenssjukdom. Vi ställer frågor om hur de mår, hur mycket hjälp de tar emot och hur mycket de själva utför. Det är sagt att vi ska prata med 30 par, men det är inte säkert att vi hittar så många i lilla Örkelljunga …
Intervjuerna ska upprepas varje år under tre års tid med samma personer, och syftet är att se vilka insatser som är ekonomiskt mest effektiva för att kunna bibehålla en bra livskvalitet.
Samarbetsavtalet innebär också att teamet har i uppdrag att utbilda all vårdpersonal i kommunen i demenskunskap. Alla – från rehabsjuksköterskor som är anställda inom hemtjänsten och särskilda boenden till chefer och biståndshandläggare – ska få en grundläggande kurs. Linda hoppas att även få utbilda till exempel räddningstjänst, poliser, butikspersonal och ungdomar.
– Det finns en grym okunskap om demens i samhället. Det har hänt att butikspersonal har polisanmält demenssjuka, eller förbjudit dem att gå in i butiker. Men man kan göra butiker demensvänliga genom till exempel skyltning och långsamma kassor.
I lilla Örkelljunga skulle det vara fullt möjligt att göra anpassningar både här och där, säger Linda. Det är så pass litet att det är lätt att få ett ansikte på dem som berörs.
– Är det någon kommun man kan vara med och påverka så är det den här. Ibland är till och med socialchefen med på våra möten. Det är fräckt faktiskt.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
