Hennes forskning om artros har lett till mer träning och färre operationer. Nu har Ewa Roos, professor i fysioterapi, fått internationellt pris för sitt arbete.
Ewa Roos har en bakgrund som fysioterapeut, utbildad i Lund, men är sedan 20 år anställd på Syddansk Universitet i Odense. Foto: Bo Kousgaard
Ewa Roos, svensk fysioterapeut och professor vid Syddansk Universitet i Odense, tilldelas utmärkelsen Lifetime Achievement Award av den internationella vetenskapliga organisationen OARSI för sitt bidrag till artrosforskningen.
Vad spelar det här priset för roll?
– Till exempel att du ringer mig nu, vilket betyder mer uppmärksamhet på artros. För det här är ett lågt prioriterat område inom sjukvården. Det är mycket sexigare att jobba med hjärtat, hjärnan eller diabetes. Alltså sådant som inte är diffust och luddigt i kanterna, utan sjukdomar som det finns en medicinsk behandling för.
Du uppmärksammas bland annat för träningsprogrammet GLA:D, Good Life with osteoarthritis in Denmark. Berätta!
– Inspirerade av Sverige startade vi det här 2013 som en hjälp till fysioterapeuter att omsätta riktlinjer till den kliniska verkligheten. I dag finns GLA:D i tolv länder. Eftersom vi har data på 150 000 patienter kan vi se att det går bra. Inte minst har vi ökat kompetensen hos fler än 10 000 fysioterapeuter. Internationellt har det här medverkat till färre kirurgiska ingrepp.
Varför ägnar du ditt yrkesliv åt artros?
– På 1980-talet jobbade jag med idrottsmedicin. Många av mina patienter hade knäskador och kom tillbaka några år senare med ont i knäna. På den tiden kunde man inte tänka sig att någon som var 30 år kunde ha artros. Men så var jag med och gjorde studier på ortopeden i Lund på personer som blivit opererade för meniskskador och korsbandsskador, och där upptäckte vi att många hade artros!
Hur reagerade du på det?
– Wow, tänkte jag. Och sen tänkte jag WOW! De här personerna hade vi alltså inte tagit hand om på ett bra sätt eftersom vi inte visste vad som var fel. Både de och vi inom vården hade ju trott att det bara handlat om en gammal idrottsskada. Det där blev min ingång i det hela, och eftersom jag är uppvuxen rent akademiskt på ortopeden blev det naturligt att fortsätta där. Vi har gjort flera studier där vi jämfört träning och kirurgi som behandling vid olika knäskador. Alla har visat att kirurgi inte är så bra som vi hade önskat, och att träning är mycket bättre än vi kunnat tro.
Vilka är utmaningarna inom området artros just nu?
– Den stora utmaningen är att vi fortfarande inte har någon behandling för sjukt brosk. Vi kan lindra symtom, men vi kan ju inte bota.
Om du får önska, vad vill du se just nu?
– Det känns lite utopiskt, men jag skulle vilja ha mycket mer resurser till förebyggande aktiviteter. Att man redan i förskolan får lära sig att förstå sin egen kropp, hur den fungerar med muskler och leder och skelett. Och att man inser att det är en fullständigt naturlig del att du ska vara fysiskt aktiv. Det finns inget bättre sätt att förebygga våra folksjukdomar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
