Sjukgymnaster gjorde storverk under polioepidemin

När polioepidemin eskalerade i Sverige på 1950-talet fanns det modiga sjukgymnaster som arbetade för att andningsförlamade patienter skulle överleva och återfå viktiga funktioner. I sin historiskt färgade insändare berättar fysioterapeuten Anna Davidsson om sjukgymnasten Marianne som var en av dem.

INSÄNDARE Året var 1950 och Marianne hade kommit in på Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm och skulle utbilda sig till sjukgymnast. Hon kom in på dispens, då hon var lite för ung. Under hennes skoltid och uppväxt hade det funnits faror som världskrig och smittsamma sjukdomar. Då fick man inte gå nära de skolbänkar som hade ett svartmålat kors på, för de tillhörde skolkamrater som låg hemma eller på sjukhus med smittsamma barnsjukdomar som det i dag finns vaccin för. Men det var barnförlamning man hyste störst farhågor för. För även om sjukdomen hade funnits länge visste gemene man inte hur den uppkom och smittade. Polio, som kunde ge andningsförlamning.

I juni 1952 tog hon sin sjukgymnastexamen men eftersom det pågick en sjukgymnaststrejk i Stockholm (för bättre lön och arbetsvillkor) fick hon lämna hemstaden och ta sitt första jobb på Mora lasarett. Sjukgymnaststrejken fortsatte vidare över landet med följden att hon fick flytta hemåt igen och ta ett vikariat på en privatklinik på Sveavägen.
Hösten 1952 eskalerade polioepidemin i Danmark och hon sökte arbete på badhotellet i Hornbaek där man skulle rehabilitera poliopatienter. Badhotellen stod tomma på vintern och blev tillfälliga vårdinrättningar när sjukhusen i Köpenhamn överbelamrades. Hon satte sig på tåget ner utan att komma ihåg vilket badhotell det var, men hon hamnade ändå rätt. Där stannade hon ett par månader tills en tjänst blev ledig på Epidemisjukhuset vid Roslagstull i Stockholm.

Den första patienten med polio kom in till sjukhuset i juni 1953. Sedan gick det fort. Staben av vårdpersonal växte kraftigt i takt med att patientantalet ökade. Om det tidigare hade hetat barnförlamning, så var det nu unga vuxna, mest starka unga män, som drabbades. Marianne var visserligen ung, men med sin erfarenhet från Danmark blev hon chefsgymnast och föreläste och utbildade nya läkare och sjukgymnaster som inte visste hur behandling och utrustning fungerade. Trots tung arbetsbelastning upplevde hon att det var ett spännande uppdrag med trevliga patienter och utvecklande arbetsuppgifter. På sjukhuset fanns också infektionsläkaren Carl Gunnar Engström, som under denna period utvecklade sin välkända respirator. Den första var stor som en tvättmaskin och kunde stå bredvid patientens säng och dessutom reglera trycket. Den kom sedan att bli en världsindustri och lägga grunden för dagens respiratorer.

Under åren 1953 och 1954 insjuknade cirka 5000 personer i Sverige, varav 3000 fick olika typer av förlamningar. Stämningen på sjukhuset var ändå hoppfull. I korridorerna stod ångmaskiner och bolmade, för att man skulle kunna lägga varma filtar på bröstkorgen, enligt dansk modell. Sjukgymnasterna mobiliserade handgripligen thorax, använde sandpåsar för lägesförändring, sög ut slem och använde dåtidens andningsutrustning vid behov. Övertryck skapades med så kallad kyrass, en metallsköld, och handpumpar användes vid patientförflyttningar och bad.

Bassängträning i basfiolsformad bassäng användes för att patienten skulle kunna röra armar och ben. Två ”gungor”, så kallade rockingbeds, fanns också som andningshjälpmedel. Där låg patienten som på en gungbräda och vaggade för att ändra trycket i lungan. En ung man som annars studerade juridik, men som nu var poliopatient, låg en dag i gungan och visade hur han hade lärt sig en egen grod-andningsteknik. Han lapade ner luft med snabb tungrörelse och kunde då prata på utandningen. Det fick han demonstrera för läkarna som lärde sig något nytt. Nya patienter fortsatte att komma, vaccinet var ännu inte utvecklat och Marianne valde att stanna flera år på Epidemisjukhuset. Vid ett par tillfällen åkte hon till Genève på kongress tillsammans med läkaren Tore Wesslén som sedermera var med och tog fram det svenska vaccinet. Vaccinations-programmet startade i Sverige 1957. Sjukgymnasten heter Marianne Jönsson, då Marianne Martinsson och är min mamma.

1958 står en annan ung kvinna redo att ta studenten som gymnastiklärare i Grekland, hon heter Irini Barlou. Ett ämne i skolan är då medicinsk gymnastik, men ingen sjukgymnastikutbildning finns ännu i landet. Med sig ut i livet har hon erfarenheter av både inbördeskrig och världskrig. Som barn fick hon bland annat ligga och gömma sig i husets golvbjälklag tillsammans med sin syster. Och i skolan blev hon vittne till när hennes egen lärarinna blev avrättad.  Precis när hon ska ta studenten startar ett utbrott av polio i Grekland. Från landets alla öar kommer båtar fulla av förtvivlade familjer, bärandes på små barn. Ett gammalt leprasjukhus öppnar portarna i Aten. Hon blir kallad att hjälpa till och börjar sitt arbete med sjukgymnastik på sjukhuset, helt utan redskap.

Nu skickar Svenska Röda Korset praktisk hjälp och kunskap till Aten. Med i sändningen finns Marianne, de två sjuksköterskorna Marta och Alva samt doktor Gille. De hjälper till att starta upp sjukhuset med andningsgymnastik och medicinsk utrustning. Där finns en järnlunga, som ser ut som en stor cylinderformad tank. Tolvårige Stavros ligger innesluten i järnlungan med bara huvudet utanför och han tittar sig ängsligt omkring. Han har fått andningsförlamning och är ett av de första grekiska barnen som drabbas.

Tusen barn kommer in denna heta sommar, där fläktarna ständigt står på. Fyra döttrar till Röda Korsets personal från Kalamata är också med för att hjälpa till. När ett barns läppar börjar blåna behöver man handgripligen vara där för att ändra läge, trycka på bröstkorgen, pumpa in luft, använda den enda kyrass som finns.
Inom kort skickar Sverige även ned respiratorer till Grekland, vars vårdpersonal nu kan fortsätta klara vården på egen hand. Men Irini vill lära sig mer så hon följer med till Stockholm och arbetar sedan på Epidemisjukhuset som respiratorvakt. Hon vakar där på nätterna och på dagarna läser hon svenska. På fritiden tar Marianne ut henne i den svenska naturen och ut på skridskoisen.

1960 kommer Irini in på sjukgymnastutbildningen i Sverige. I Grekland har man nu startat en sjukgymnastutbildning och där blir de fyra unga kvinnorna från Kalamata som jobbat med Irini och Marianne under polioepidemin de första att examineras. När Irini återvänder till sitt hemland får hon en chefstjänst som sjukgymnast i Aten och kommer vidare under sitt yrkesliv bli professor och lärare i andningsgymnastik på sjukgymnastikutbildningen i Grekland.

Efter polioepidemin i Sverige uppstod stora behov av poliorehabilitering. Den kopplades ofta ihop med rekreation och erbjöds bland annat på Tjörn, i Laxvik, Haverdal, Lagalund och i Åre. Till dessa ställen åkte mamma med mig, mina fyra syskon och en barnflicka för att arbeta på somrarna ända in på 80-talet. För oss syskon blev det sommarlov och miljöombyte. Men för mig blev det också en inspiration till att som vuxen välja ett yrke som kunde glädja människor med rörelse och ha en riktning mot förbättring. Jag fick så många goda intryck som barn när jag fick vara med på behandlingar och utflykter, stå på scen under kvällsföreställningen och vara danspartner i rullstolsdansen.

Kontakten mellan min mamma Marianne och hennes grekiska kollega Irini har fortsatt genom åren. I höstas träffades de igen nedanför Akropolis i Aten, fortfarande lika aktiva och lika glada att få vara en del av sjukgymnastikens historia. Jag satt där med dem på restaurangen och lyssnade när de berättade, och när Irini sa: ”Skulle jag leva om mitt liv skulle jag valt att arbeta med samma sak.” Och min mamma instämde.

Anna Davidsson
Fysioterapeut i Västervik