I september la Emelie Wiklund fram en avhandling om fysisk aktivitet på recept i skolan. Det viktigaste resultatet, och den största kliniska nyttan, är att avhandlingen tydligt visat på att barn och vårdnadshavare är positiva till FaR, säger hon.
Emelie Wiklund är fysioterapeut och universitetsadjunkt på Malmö universitet. Foto: Elias Götborg
På fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö universitet möts tvärvetenskapen. Emelie Wiklund tycker att det är spännande att befinna sig i den samhällsvetenskapliga kontexten. När hon inledde sin forskning 2018 ville hon bidra med kunskap om fysisk aktivitet utifrån sitt perspektiv som fysioterapeut och med sin bakgrund inom hälso- och sjukvården.
– Jag är intresserad av preventivt arbete och hälsofrämjande faktorer, och då pågick också en diskussion om FaR i skolan och att barn rör sig för lite.
Det ledde till att hon fortsatte på FaR-spåret. I fyra studier med kvalitativ design och semistrukturerade intervjuer har hon undersökt vilka erfarenheter och upplevelser skolpersonal, barn och föräldrar har av FaR i grund- och gymnasieskolan.
Hon har också studerat vad som formar skolans hälsofrämjande arbete, där FaR är en förhållandevis ny metod. Studierna genomfördes med stor spridning från Skåne till Norrland och pågick mellan 2019 och 2025.
I den första och andra studien intervjuades 24 skolsköterskor i elevhälsan. De har en central roll i arbetet med FaR och deras tankar om barns fysiska aktivitet är viktiga, säger hon.
I den första studien undersöktes deras syn på fysisk aktivitet och vilken bild de såg framför sig när de förskrev FaR.
– Det framkom att deras resonemang till stor del utgår från en medicinsk syn på fysisk aktivitet och riskerna med exempelvis stillasittande och övervikt, och inte från ett salutogent perspektiv och hur rörelse kan hjälpa och stödja ett barn som är fysiskt inaktivt.
Samma grupp intervjuades om sina erfarenheter av att använda FaR i delstudie 2, It’s not at quick fix. FaR beskrevs som ett värdefullt verktyg. Men att det var ett idogt arbete att nå familjerna och barnen och att det var viktigt att interventionerna individanpassades.
Studie 3 hade fokus på hur skolpersonal samarbetade kring FaR. Intervjuer genomfördes med 21 personer inom elevhälsan, skolledning, lärare och idrottslärare.
– Det var tydligt att professionerna inom elevhälsan såg FaR som ett konkret och hjälpsamt verktyg. Men det fanns också ett spänningsfält i förhållande till övrig skolpersonal som bland annat saknade strukturella och organisatoriska förutsättningar för att hantera FaR, och som såg det som ytterligare en arbetsuppgift.
Det fanns också exempel på samarbeten som fungerade bra, där idrottslärare fångade upp elever med låg fysisk aktivitet och signalerade det till elevhälsan. I de fallen hade personalen fått utbildning och skolledningen hade gett förutsättningar för att implementera FaR.
Den fjärde studien ser hon som den viktigaste men den var också den största utmaningen i avhandlingsarbetet, att nå barnen och få möjlighet att genomföra intervjuer.
I studien ingick sju barn och sju föräldrar som berättade om sina upplevelser av FaR. Analysen gjordes utifrån KASAM: meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Hennes farhågor att barnen skulle känna sig stigmatiserade stämde inte.
– Barnen var väldigt positiva. De beskrev att de kände sig sedda och upplevde glädje och stolthet över att de klarade av sina fysiska aktiviteter. Det kunde handla om att gå till simhallen eller en lekplats, men också att introduceras till en föreningsidrott som fotboll.
Barnen uppskattade framför allt att interventionerna anpassades individuellt och på deras villkor. Och att de var delaktiga genom hela processen. En viktig aspekt var också det sociala sammanhanget och att föräldrar, syskon eller kompisar var engagerade i aktiviteterna.
Även föräldrarna var i hög grad positiva till FaR. Det framkom även i intervjuerna att det redan på BVC varit fokus på barnens övervikt, men att föräldrarna då saknat konkret individuellt stöd och interventioner.
– Det viktigaste resultatet, och den största kliniska nyttan är att avhandlingen tydligt visat på att barn och vårdnadshavare är positiva till FaR. Resultaten visar också att FaR når barn som ofta står utanför kollektiva insatser, exempelvis barn med NPF-diagnoser.
De senaste två åren har intresset ökat och flera kommuner har hört av sig och står i startgroparna för att införa FaR i skolan, berättar Emelie Wiklund. Men hon ser att det finns kunskapsluckor när det gäller fysisk aktivitet och tror att fysioterapeuter skulle kunna bidra till att fylla de luckorna. I hennes material ingår en fysioterapeut med den funktionen.
Sammanfattningsvis är det en komplex process att förskriva FaR. Det finns mycket att arbeta vidare med, och det behövs även mer forskning inom området, säger Emelie Wiklund.
– Jag tog fram ett instrument för att mäta fysisk självkänsla som jag inte fick möjlighet att använda i de här studierna. Det hade varit intressant att testa och även undersöka följsamheten hos barnen efter interventionerna genomförts.
Syfte: Att fördjupa förståelsen för hur fysisk aktivitet på recept (FaR) upplevs och förstås i en skolkontext genom att utforska olika målgruppers erfarenheter av fysisk aktivitet och FaR-metoden.Resultat i urval:
∙ FaR upplevs som positivt, av barn och föräldrar samt elevhälsan. Det ses som ett verktyg för att stärka både den fysiska förmågan och känslan av social tillhörighet på barnens egna villkor.
∙ FaR fungerar också som en dörröppnare för barn som annars står långt från fysisk aktivitet.
∙ Resurs- och kunskapsbrist och organisatoriska hinder påverkar samarbetet kring FaR i skolan.
Anki Wenster
frilansreporter
