”Vi backar inte, vi driver processerna”

Indien är världens farligaste land för kvinnor, men en ny organisation för kvinnliga fysioterapeuter gör livet bättre för många. Vi har träffat personen bakom initiativet, Ruchi Varshney, som på kort tid har åstadkommit storverk.

Tack vare Ruchi Varshney kan kvinnliga fysioterapeuter som trakasseras eller diskrimineras i det indiska arbetslivet få stöd och upprättelse.

Delhi, december 2019. Enligt väderprognosen skiner solen, men den filmjölkstjocka smogen släpper inte igenom många strålar. Trafiken i världens mest luftförorenade stad är massiv, nio miljoner fordon måste sicksacka sig genom centrum varje dygn utan att köra på någon av de tusentals kor som strövar fritt. Staten har börjat bygga härbärgen för de heliga djuren. Någon påpekar att kor behandlas bättre än kvinnor i det här landet.
I en av bilarna sitter Ruchi Varshney och pratar i telefon, som nästan alltid numera. Sedan hon startade organisationen för kvinnliga fysioterapeuter för ett och ett halvt år sedan behöver hon ha två mobiler. En för sina patienter och en för organisationens medlemmar. Flera gånger varje dag ringer kvinnor som råkar illa ut på jobbet och behöver hjälp.
– Problemet med bara män i en organisation för fysioterapeuter är att ingen tar hand om våra röster, säger hon. Vem representerar oss när vi blir trakasserade?
När kvinnliga fysioterapeuter över hela Indien gick samman i en egen organisation med en handlingskraftig ordförande vid rodret kunde de också börja protestera mot trakasserier från höga chefer. Tidigare hade ingen vågat protestera öppet, säger Ruchi. Men nu, med hjälp från en advokat som är expert på diskrimineringsfrågor, kan de både driva och vinna flera ärenden.
– Så när folk undrar över nyttan med en särskild organisation för kvinnor har du svaret här, säger hon.

Asha Devi, mamma till den mördade fysioterapistudenten Jyoti Singh.

Det är Thomson Reuters Foundation som har listat Indien som världens farligaste land för kvinnor (se fakta). När organisationen gjorde samma undersökning för åtta år sedan hamnade Indien på fjärde plats. Afghanistan låg i topp. Sedan dess har många krävt förändring. I december 2012 startades till exempel ett indiskt metoo-uppror när sex män våldtog den 23-åriga fysioterapistudenten Jyoti Singh ombord på en buss i Delhi. Att de använde järnrör och drog ut in älvorna innan de dumpade hennes kropp längs motorvägen chockade inte bara indierna själva utan också människor långt utanför landets gränser. Även svensk media rapporterade om händelsen. Förövarna tyckte att hon fick skylla sig själv som var ute klockan nio på kvällen och sa att de ville lära henne en läxa. Förövarna, utom en som var minderårig, dömdes till döden. Men rättsprocessen har varit utdragen och straffet är i skrivande stund inte verkställt. Jyotis död blev en symbol för den  sunkiga kvinnosynen i landet, och både kvinnor och män gick ut på gator och torg för att protestera mot våldet. Fler började berätta om sexuella övergrepp, och fler vågade anmäla brott. Särskilda kvinnopoliser inrättades, lagar skärptes.
Ändå har Indien inte sjunkit nedåt i farlighetsrankningen, utan tvärtom seglat upp på första plats. I dag sker en våldtäkt var tjugonde minut i Indien, och Delhi kallas i folkmun för Indiens våldtäktshuvudstad. Under den vecka jag är där rapporterar media dagligen om nya övergrepp. En våldtagen och sönderbränd kvinnokropp hittas, en polis anhålls för att ha medverkat i en gruppvåldtäkt på en liten flicka, en lärare våldtar en sexåring i klassrummet medan kompisarna leker på skolgården, en tandläkare förgriper sig på en 15-åring. En 70-åring blir våldtagen, likaså en 55-åring och en 17-åring. Två gruppvåldtäkter får extra stor uppmärksamhet då förövarna i bägge fallen tänt eld på sina offer.

När Jyoti dog kändes det som om det drabbade hela yrkeskåren, säger Ruchi. Som blivande fysioterapeut var hon ju en av dem.
– Det var en chock, för vi insåg att vem som helst kan råka illa ut. Inte bara fattiga flickor på landsbygden utan även medelklasskvinnor i städerna. Sådana som oss. Det sker överallt, mitt inne i stan till och med.
Och nu när landet skakas av nya brutala gruppvåldtäkter får det folk att återigen gå ut i öppna protester. Själv tänker hon starta en säkerhetskampanj, säger hon medan bilen segar sig fram i trafiken. Den går ut på att polisens lokala hjälpnummer ska läggas in i kvinnoorganisationens Whatsapp-grupper. Händer det något kan medlemmen snabbt slå larm, och då är de många som vet exakt var hon befinner sig.
– Då vet polisen att vi vet, säger Ruchi. Och om vi lägger in media kommer journalisterna ringa om polisen inte agerar. Jag vill också att vi fysioterapeuter lär ut självförsvar till flickor och kvinnor.
Inom ett dygn har Ruchi sjösatt kampanjen och alla regionala koordinatorer flaggar i sociala medier för att fysioterapeuternas kvinnoorganisation finns där för den som behöver hjälp. Snart har även de första workshopparna i självförsvar dragit igång på olika håll i landet. Det är så här de jobbar. Snabbt, välkoordinerat och extremt fokuserat.

Ruchis söner, Arrav och Aayush Garg, kommer förbi på kliniken. Aayush, som har börjat skriva om könsfrågor i skolan, säger att ”mamma är borta mycket, men det gör inget. Jag vet att hon gör ett viktigt jobb med kvinnoorganisationen”.

På sätt och vis har Ruchi alltid legat i framkant. I skolan hade hon extremt lätt för sig och fick hoppa över flera årskurser. Därmed var hon alltid yngst i klassen, men lyckades ändå få toppbetyg. Som 15-åring gick hon ut gymnasiet, och när hon fyllde 20 var hon färdig fysioterapeut och avancerade snabbt till chef. Men trots sin stora kapacitet har hon under merparten av sitt liv inte varit den som vågat kliva fram och säga ifrån. Att bli den modiga ledare hon är i dag har varit en lång process. Hon kommer från en konservativ familj och är fostrad till att alltid uppträda balanserat och värdigt, förklarar hon. Aldrig höja rösten.
– Jag och min syster fick inte ens svara i telefon hemma. Det gjorde mamma, pappa och min lillebror, och de avgjorde om det var någon som var lämplig för oss att prata med.
Hon fick inte ha jeans, inte gå i linne med bara axlar, inte cykla och inte stanna ute längre än till sju. Aldrig gå på fest, trots att hon älskade att dansa. I dag är hon inte bitter över det där säger hon, men då var det inte så lätt att hela tiden vara övervakad och begränsad. Till och med när hon pluggade till fysioterapeut och hade tenta väntade pappa på henne utanför provsalen för att kunna följa med henne hem. När hon som familjens äldsta barn var först ut med att gifta sig var det föräldrarna som valde ut en lämplig man åt henne.
– Jag gjorde det som förväntades av mig, säger hon.

När hon så småningom själv utsattes för diskriminering på jobbet förblev hon tyst. Det började när hennes första son skulle födas. Då var hon sedan flera år chef på den ortopediska fysioterapiavdelningen på ett av Delhis sjukhus. Hon skötte kliniken som om den vore hennes egen. Gav allt, och lite till. Ändå ville hennes chef inte betala den föräldrapeng hon hade rätt till. En kollega sa åt Ruchi att anmäla.
– Men tänk dig min bakgrund, säger hon. Jag som lärt mig att aldrig protestera eller bråka. Hur skulle jag kunna anmäla min egen chef?
När det några år senare var dags för son nummer två nekades hon återigen föräldrapeng. Inte heller nu vågar hon protestera. Av rädsla för att bli av med sin anställning törs hon inte heller stanna hemma mer än ett par månader. Men så en dag när hon är på väg till jobbet snubblar hon och gör sig så illa att hon måste till akuten. Hon hör av sig till chefen – som säger att hon inte föranmält någon ledighet och därför inte har rätt att vara borta. I 34 år har andra bestämt över Ruchi Varshney, och hon har snällt fogat sig. Men här tar det plötsligt stopp. När läkaren lappat ihop henne stegar hon in på chefens rum och säger upp sig.

Ruchi startar en egen klinik, vägg i vägg med sitt hus. Ingen i hennes familj har någonsin varit egenföretagare. De är lärare och ingenjörer, alla anställda med månadslön. Det kommer förmodligen inte fungera, tänker hon. Men företaget går med vinst redan första månaden, och efter ett tag får hon en utmärkelse för sina kliniska insatser – vilket gör att hon blir inbjuden att tala på en konferens. Där berättar hon för åhörarna om sin egen resa som kvinna i det här yrket. Om den starka identiteten som fysioterapeut, att hon oavsett motstånd aldrig tänker ge upp sin karriär, om hon så ska jobba gratis. Flera kvinnor börjar gråta.
– Deras familjer hade försökt få dem att sluta jobba, säger Ruchi. Mitt engagemang för kvinnor föddes där. Om jag på tio minuter kunde knyta an till dem och övertyga dem att inte lämna sina arbeten, varför inte försöka på en högre nivå?
Snart blir hon den första kvinnliga fysioterapeut som arrangerat en vetenskaplig konferens i Indien. Sammanlagt 700 fysioterapeuter kommer till Delhi för att delta. Hon ordnar en till, den här gången med kvinnofokus, och nu kommer 1 500. Ruchi får blodad tand.

Pooja Sethe.

En dag går hon på ett av IAP:s (Indian Association of Physiotherapists) möten. Hon betraktar styrelsens alla skjortor och kavajer och frågar ordförande Sanjiv Jha hur det kommer sig att bara män representerar en yrkeskår som till 75 procent består av kvinnor? Han svarar att om hon vill ta på sig uppdraget att få kvinnorna aktiva så varsågod.
Så här i efterhand skrattar han lite förläget åt vad han egentligen tänkte när han sa så där.
– Jag trodde hon skulle kunna engagera högst tjugofem personer, kanske starta ett par lokalavdelningar, säger han. Det var ju ingen som trodde något annat, och därför var det inte heller någon som kände sig hotad. Men så började det poppa upp avdelning efter avdelning, och jag fattade inte vad som hände.
– Ruchi ringde mig och sa att hon planerade att starta en kvinnoorganisation, berättar Pooja Sethe som är organisationens samordnare i delstaten Delhi. Det började som en liten vision, men med hjälp av sociala medier organiserade vi 1 500 kvinnor i mitt område redan första månaden. Det här har varit en fantastisk resa och den kommer att fortsätta så. Vi är sammanlänkade över hela landet nu!

Shruti Sharma.

I delstaten Uttar Pradesh fick Shruti Sharma också ett samtal från Ruchi.  Ville hon bli samordnare? Hon svarade genast ja.
– Jag hade först svårt att organisera i mitt distrikt, men nu är vi många och har lyckats ordna flera workshops. Vi har mött studenter och bybor och arrangerat friskvårdspromenader för allmänheten. För att bara nämna några exempel på allt vi har gjort.
På bara några månader lyckas Ruchi Varshney organisera 8 000 kvinnor i sammanlagt 50 olika avdelningar. Organisationen får namnet IAP Women Cell.

Nu vaknar männen. Sanjiv Jahs telefon går varm. Hur kan han som IAP:s ordförande stötta något sådant? De skapar ju en parallellorganisation som splittrar den befintliga! Varför var männen inte inbjudna? Vad har kvinnorna någonsin gjort för professionen?
– Nya idéer stöter alltid på motstånd, säger Sanjiv. Särskilt i Indien där männen dominerar, och det är samma mentalitet som råder bland fysioterapeuter. Jag svarar alltid att kvinnorna har lyckats åstadkomma mycket mer på den här korta tiden än männen gjort på 50 år.
Själv känner han sig inte ett dugg hotad av kvinnornas framgångar. Tvärtom. Det här är rätt väg, säger han.
– Lyfter vi inte kvinnorna kan vi inte heller lyfta professionen. I grund och botten handlar det här om fysioterapi.  Vi behöver bli många fler fysioterapeuter i Indien och nå fler, och då spelar det ingen roll om det är kvinnor eller män som leder organisationen. Det är vad som händer som räknas. Och det spelar roll att alla är med.

Niti Khurana.

Så här ett och ett halvt år efter bildandet av IAP Women Cell har organisationen genomfört mer än 1 000 aktiviteter i landet, både för fysioterapeuterna själva och för allmänheten. De har tagit fram riktlinjer för jämställdhet på landets fysioterapiutbildningar och vunnit flera diskrimineringsärenden. Det har bland annat inneburit att fler kvinnliga fysioterapeuter nu stannar kvar i yrket. En kvinna som blir trakasserad på sin arbetsplats blir ofta övertalad av familjen att säga upp sig.
– Nu stöttar vi kvinnor som råkar illa ut, säger Ruchi. Vi backar inte, vi driver processerna. Det innebär inte bara ökat självförtroende hos fysioterapeuterna själva, utan också att de får ökad respekt från sina familjer.
Organisationen gör också att fysioterapin når en bredare målgrupp. Tidigare har kvinnliga fysioterapeuter mestadels jobbat inne på sjukhus och kliniker. Av säkerhetsskäl är till exempel hembesök något som endast männen gör. Men nu jobbar kvinnorna tillsammans med uppsökande verksamhet utanför den traditionella vården. Bland annat besöker de arbetsplatser och pratar ergonomi, undervisar allmänheten i hjärt-lungräddning och erbjuder gratis hälsoundersökning av barn. Och de når kvinnor långt ute på landsbygden när de går till tempel för att hålla workshops om klimakteriet, eller till skolor för att prata mens och menshygien. Sådant som männen inte kan på grund av olika tabun.
– Nu har vi fått en röst och blivit värdefulla resurspersoner i samhället, säger Niti Khurana som är samordnare för IAP Women Cell i delstaten Haryana. Vi når ut till folk! Vi har till och med hållit föreläsningar om kön för medicinstudenter. Vi har uppnått allt detta!
Genom att utbilda befolkningen i genusfrågor och kvinnors och mäns rättigheter kan fysioterapeuter förhoppningsvis vara med och bidra till ett rättvisare samhälle, hoppas Ruchi.
– Kanske kan vi därmed också få ner antalet vidriga brott mot kvinnor, säger hon.

Ruchi insåg redan från början att det inte skulle bli någon lätt match att leda en kvinnoorganisation. Men att hon själv skulle få ta emot så mycket hot och hat överraskade henne. Hon har blivit anklagad för att ligga sig till framgångarna. Beskylld för att vara en dålig mamma och usel fru. Inte av sin egen familj, men av andra. Hon har hotats med åtal för falska anklagelser. Blivit kallad för cancersvulst. Psyksjuk. Prostituerad. Och att hon bara är ute efter pengar.
– Jag får inte en enda rupie för det jag gör, säger hon. Det här är ett ideellt uppdrag som sker på bekostnad av mitt eget företag. Min man får stå ut med att hans fru kallas för allt möjligt. Hur många äkta män ställer upp på det? Folk skulle bara veta vilket pris jag betalar.
Somligt har hon polisanmält, annat inte. Hon har lärt sig att välja sina strider.
– Jag har gråtit massor och jag kan fortfarande bli rädd. Jag har fått så många fiender, jag måste hela tiden vara på min vakt. Men alla män är inte onda, precis som alla kvinnor inte är gudinnor. Det finns kvinnor som är emot mig, och det finns män som står bakom mig.

I december hölls val till de olika styrelseposterna i indiska fysioterapeutförbundet. Kvinnor från IAP Women Cell kandiderade till 40 procent av dem.

En möteslokal i Delhi. Ruchi är nervös när hon kliver upp i talarstolen. Hon vänjer sig aldrig vid det här, trots att hon gjort det så många gånger. Drygt tjugo samordnare från IAP Women Cell har kommit hit från norra och centrala Indien för ett av sina möten, och för att berätta för den svenska journalisten om sin verksamhet. En handfull män från IAP är också inbjudna.
– Vi bad aldrig om styrka, säger Ruchi till mötesdeltagarna. Vi var uppenbarligen redan starka. Vi behövde bara få en möjlighet att visa det. Men det är inte min förtjänst, vi har gjort det här tillsammans. Inte minst ni män som är här i dag, utan ert stöd hade vi inte kommit så här långt.

Läs alla texter om Indien här! Till exempel om männen som står bakom Ruchi Varshney, om plastikkirurgen som inte nöjer sig med att bara behandla huden på brännskadade kvinnor, och om mötet med den mördade fysioterapistudenten Jyoti Singhs mamma.

En engelsk version finns här.

Fotnot: Reportageresan till Indien finansierades av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.

  • VÄRLDENS FARLIGASTE LAND FÖR KVINNOR

    Tunnelbanan i Delhi har en särskild vagn för endast kvinnor.

    Den internationella välgörenhetsorganisationen Thomson Reuters Foundation listade 2018 de av FN:s medlemsländer som är farligast för kvinnor. På första plats kommer Indien, följt av Afghanistan, Syrien, Somalia, Saudiarabien, Pakistan, Demokratiska republiken Kongo, Jemen, Nigeria och USA. I undersökningen har över 500 experter tillfrågats om hur det ser ut för kvinnorna i respektive land inom följande sex områden:
    ∙ Hälsovård: exempelvis tillgång till allmänläkare, specialistläkare, tandvård och optiker.
    ∙ Sexuellt våld: exempelvis våldtäkt som ett krigsredskap, våldtäkt i och utanför hemmet, bristande tillgång på juridisk upprättelse vid våldtäkter, sexuella trakasserier.
    ∙ Icke-sexuellt våld: fysiskt och psykiskt våld i och utanför hemmet.
    ∙ Diskriminering: möjligheten att försörja sig på sin lön, diskriminering på jobbet, tillgång till landområden, arvsrätt, utbildningsmöjligheter med mera.
    ∙ Kulturella traditioner: till exempel kvinnlig könsstympning, barnäktenskap, ofrivilliga äktenskap, stening, syraattacker, fysisk misshandel eller stympning som straff samt mord på småflickor.
    ∙ Människohandel: som tvångsarbete, slavarbete, tvångsäktenskap och sexuellt slaveri.

    Thomson Reuters Foundation finns på 15 platser i hela världen och består bland annat av jurister, journalister och sociala innovatörer.

Text och foto: Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se

2020-02-11|REPORTAGE|