Jubileumskrönika: Tidningen fyller 80 år

Ett par år före andra världskrigets slut, 1943, startar en grupp visionära kvinnliga sjukgymnaster ett fackförbund och en tidskrift. I år firar båda 80 år. I en jubileumsartikel ges här en historisk tillbakablick. En slags krönika över förbundets, professionens och tidningens utveckling.

”Tidskrift i Sjukgymnastik utkommer härmed med sitt första nummer. (…) Över hela landet arbeta sjukgymnaster utan att ha kontakt med kollegor och utan den inspiration som ett utbyte av yrkes-erfarenheter kan ge. I synnerhet för dessa måste ett organ som det nu planerade fylla en utomordentlig uppgift. (…) Tidskrift i Sjukgymnastik vill söka hålla kåren à jour med vad som händer av intresse i fackliga frågor genom artiklar av läkare och sjukgymnaster, referat och recensioner av facklitteratur, bekantgöra rön och forskningsresultat av vikt för sjukgymnastens arbete och även ta upp aktuella yrkesfrågor och problem till diskussion. (…) Det är vår förhoppning att Tidskrift i Sjukgymnastik skall fylla en uppgift som kår- och fackorgan och på så sätt bidra till att fördjupa intresset och kunskaperna, båda nödvändiga förutsättningar för en ansvarsmedveten yrkesinsats.”

Så löd visionen i det allra första numret av Tidskrift i Sjukgymnastik från mars 1943. Det gavs ut en gång i månaden av Kvinnliga Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund och var en av de främsta medlemsförmånerna vid sidan av juridisk rådgivning. Allt för medlemsavgift på 15 kronor per år. År 1960 bytte förbundet namn till Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, LSR, då man året innan öppnat för att även manliga sjukgymnaster fick bli medlemmar. Tidningen har också bytt namn, år 1957 till Sjukgymnasten och år 2006 till Fysioterapi. Utseendet på tidningen, mixen i innehållet och tonfallet i texterna har över åren förändrats mycket även om visionen i stora delar består. (Se bildspel längre ned!) Det är med stor ödmjukhet jag som nuvarande chefredaktör har gått igenom alla utgåvor av kårens tidskrift som står inbundna i långa rader av röda bok-ryggar i ett skåp på redaktionen. Att göra det här omfattande materialet – och de redaktörer, journalister, formgivare, forskarskribenter med flera som har arbetat med tidskriften – rättvisa i en jubileumskrönika är omöjligt. Men jag kan berätta om några stora utvecklingslinjer och lite kuriosa.

Utan att ta till sig ny kunskap hade inte kårens professionella utveckling kunnat ske. Under tidningens historia har den vetenskapliga bevakningen därför varit helt grundläggande. Till en början skedde den främst genom att rehabiliteringsläkare medverkade med artiklar i tidskriften. I takt med att fler sjukgymnaster började forska kom fler artiklar direkt ur kåren och i dag är det nästan uteslutande forskande fysioterapeuter som skriver Forskning pågår. (Här är hela arkivet!) Resan genom historien bildar därför en stark berättelse om kårens akademisering. År 1998 var Karin Harms Ringdahl den första att bli professor i sjukgymnastik. Cirka 20 år senare, 2018, fanns ett 30-tal professorer i fysioterapi och 475 disputerade fysioterapeuter. Enligt färsk statistik har Fysioterapeuterna i dag 1 338 yrkesverksamma medlemmar som är specialister, men en prioriterad fråga för förbundet är att den nya specialistordningen från 2022 ska inspirera ännu fler att bli det. Akademiseringen har också skapat bränsle till debattsidorna i tidningen. Ny evidens har i olika perioder krävt att äldre metoder antingen modifierades eller helt tas bort ur professionens behandlingsarsenal. Den processen har inte varit smärtfri och den pågår än idag. Likaså kräver en ökad total kunskapsmängd en förlängd grundutbildning, det är de flesta överens om. Det som däremot debatterats nyligen, är varför det tar så lång tid att förändra detta.

Värt att notera är floden av nyhets- och forskningsartiklar som berättat om ökad evidens för professionens vanligaste åtgärd – fysisk aktivitet och träning. Professionen har från allra första början verkat som engagerade ambassadörer för och experter på rörelse men med tiden kom de vetenskapliga bevisen. I artikelarkivet hittar vi bland annat i nr 1, 2014 en intervju om den första avhandlingen som pekade på att fysisk aktivitet på recept, FaR, var en kostnadseffektiv åtgärd. Mycket mer har hänt sedan dess. I dag är det inte bara fysioterapeuter som propagerar för ökad fysisk aktivitet. Fler professioner i vården har tagit sig an att förflytta fokus från enbart sjukdomsinriktad behandling till hälsofrämjande och prevention genom FaR och levnadsvanearbete. Man kan säga att professionens frågor har blivit samhällets frågor. Ett färskt exempel på det är att regeringen den här veckan gick ut med att man satsar 37 miljoner på att regionerna ska skriva ut fler FaR. Det är tydligt att fysioterapeutisk forskning, och att den har spridits genom professionens egen tidskrift, har haft betydelse.

Kliniskt verksamma kollegor har också mycket att berätta. Från den första årgången och framåt har sjukgymnaster/fysioterapeuter satt ord på hur de går till väga när de behandlar patienter vid olika sjukdomar, skador och besvär. I början publicerades bara texter men i slutet på 50-talet får läsaren under vinjetten ”Så här behandlar jag…” även tillgång till pedagogiska bildserier och fotografier som gestaltar arbetet på klinikgolvet. I dagens form publicerar tidningen liknande ”Klinik & praktik”-artiklar med användbara exempel på kvalitetsutveckling som ger aktuell kunskap och inspirerande tips för fortsatt professionsutveckling.
Tidskriften har också varit ett forum för diskussioner om kårens yrkesidentitet och framtoning. Lite kuriosa är att sjukgymnaster tidigare beskylldes för att vara rekryterad ur överklassen och att hålla sig på sin kant. ”De är elitistiska, separatistiska och för en flotterande tillvaro och försöker imitera läkarna. Förankringen i vårdlaget på avdelningen är dålig, sjukgymnasterna deltar inte i avdelningsarbetet” påstods det under en diskussionskväll i Distrikt Stockholm, enligt Sjukgymnasten, nr 13, 1980.

Det är ett undantag som bekräftar regeln, för det har varit mer vanligt förekommande att tidningen har kunnat berätta om hur en kompetent och självständig kår betonar goda samarbeten med andra professioner samt har en drivande roll i tvärprofessionellas team. Ett annat artikelämne som återkommit är förbundets arbete med att tydliggöra professionens roll i hälso- och sjukvården via ett klarare budskap till omvärlden om vad sjukgymnaster kan och gör. Under 2009–2011 producerade Fysioterapi också särskilda väntrumsnummer som kunde spridas till allmänheten som ett bidrag till att synliggöra professionens kompetens. Vidare har det fackliga arbetet med att förbättra professionens arbetsvillkor skildrats av tidningen år efter år, och där har artiklar om lönestatistik och avtalsfrågor haft sin givna plats. (Här hittar du aktuell lönestatistik!)  Fackliga strider och segrar på både central och individnivå har också skildrats och när LSR för en gångs skull gick ut i strejk år 1995 var omslaget självklart: en strejkande sjukgymnast utanför Karolinska sjukhuset i Solna. Men oftare har det mer vardagliga och tidskrävande fackliga lokala arbetet skildrats, som exempelvis i Tema Facket i nr 4, 2021.

Förbundets historia är dessutom en historia om kvinnors möjlighet att påverka fackvärlden. Att vara facklig ledare som kvinna bland en majoritet av manliga fackpampar var tufft, berättade tidskriften om i nr 11, 1967. Många fördomar fanns att bekämpa: ”Arbetsgivarnas och de egna familjemedlemmarnas attityd till en yrkesmässig eller facklig karriär är positivare för mannen än för kvinnan.” I dag är det ingen som lyfter på ögonbrynet när en kvinnlig fackordförande kliver upp i en talarstol. Däremot var det en historisk nyhet att förbundet i november 2012 valde sin första manlige ordförande. Under samma kongress togs ett annat ännu mer laddat och historiskt beslut – att LSR skulle verka för ett namnbyte på yrket från sjukgymnast till fysioterapeut. Den frågan är ingalunda ny, redan i Sjukgymnasten nr 5, 1958, kunde man läsa: ”Just nu diskuteras ett förslag att utbyta vår svenska yrkesbenämning sjukgymnast mot det internationella ordet fysioterapeut. (…) Det skulle vara roligt att höra kollegornas åsikt om detta. Spalterna står öppna för inlägg!” Därefter skrevs många debattartiklar om namnbytet, varav de sista publicerades i nr 8, 2012. Från förbundets kongress samma år kunde tidningen rapportera om en stark majoritet för ett namnbyte.

Våren 2013 gick regeringen på LSR:s linje och föreslog detta namnbyte samt ett fortsatt skydd för titeln sjukgymnast. Beslutet klubbades av riksdagen senare samma år, och från årsskiftet 2014 heter yrket fysioterapeut och alla som examineras på grundutbildningen får den titeln. I samband med namnbytet bytte förbundet namn till Fysioterapeuterna. Så här kommenterade förbundets ordförande Stefan Jutterdal det historiska beslutet i Fysioterapi nr 1, 2014: ”Det här är en skjuts framåt, en växel in i framtiden! Den nya titeln ger oss en unik möjlighet att profilera ämnet fysioterapi och yrket fysioterapeut, att tydliggöra den värdefulla kunskap professionen har och alla insatser för både friska och sjuka under ett samlat namn.”
Den dåvarande förbundsdirektören Mats Einerfors sa också följande efter riksdagsbeslutet: ”Vi har mycket kraft och luft under vingarna nu och får alltmer gehör för våra visioner om hur professionen bättre kan bidra till en effektiv hälso- och sjukvård. Men det handlar också om att få förbundets medlemmar att känna sig hemma med sitt nya namn och att omvärlden ska förstå att professionen består av fysioterapeuter, men också av sjukgymnaster som valt att behålla det gamla namnet.” Förbundets förhoppning var att så många sjukgymnaster som möjligt skulle byta titel, men då Socialstyrelsen krävde en administrativ avgift för detta blev det ett hinder för många. Under kommande år ledde det till att en del arbetsgivare bestämde sig för att betala avgiften för sina anställda.

Fysioterapeuterna är både ett professions- och fackförbund, men sedan 1943 har det varit tydligt att tyngdpunkten i förbundets arbete i legat på professionsfrågorna, en snedfördelning som också varit synlig i tidningens bevakning genom historien. Men det har förändrats under senare år. Dels för att redaktionen har haft som målsättning att öka bevakningen av arbetsmiljö- och villkorsfrågor, dels för att förbundet även vinnlagt sig om att synliggöra sitt fackliga arbete. Förändringen är tydlig på Medlemsnytt, förbundets egna sidor i tidningen, där teman som lön, arbetsmiljö och chefskap syns idag oftare vid sidan om artiklar om den reviderade specialistordningen och andra professionsfrågor. Att stärka det fackliga benet var också en av de saker som förbundets ordförande Cecilia Winberg ville ta tag i när hon började 2021. I en aktuell intervju har Fysioterapi frågat hur hon tycker att det har gått. (Läs den här!)

Vad som händer i hälso- och sjukvårdens organisation, i vårt samhälle och vår omvärld har självklart också påverkat tidningens innehåll. Redaktionen har skrivit mycket om vårdval, handböcker och ersättningssystem, och om de ständigt skiftande villkoren att driva privata fysioterapiföretag. Många som har en etablering väntar nu spänt på svar om hur systemet som ska ersätta den nationella taxan ska utformas. Genom åren har områden som smärta, idrottsmedicin, reumatologi, neurologi, ortopedisk manuell terapi med flera fått mycket bevakning. Men under senare tid får områden som kvinnors hälsa och psykisk hälsa mer uppmärksamhet. Dels beror det på mer forskning, dels på att hjälpbehoven blivit mer synliga och talbara när tabun försvunnit. Ett annat ämne som har skildrats mer i nutid är barns och ungas hälsa, att många rör på sig för lite och att fysioterapeuter också behövs inom elevhälsan.

Att efterfrågan på prevention och rehabilitering förändras genom att befolkningen lever längre har varit ett återkommande ämne under de senaste sex-sju åren. Det finns stora behov av fysioterapeuters insatser för äldres hälsa. Och samtidigt har vi i flera år rapporterat om att det råder brist på fysioterapeuter och att många tjänster förblir vakanta, särskilt i kommuner. Det här är en del av en större kompetensbrist i hälso- och sjukvården, vilket i sin tur har ökat arbetsbelastningen på alla vårdnivåer. I nr 6, 2019 rapporterade vi om en enkät som visade att hälften av de svarande som arbetade inom primärvården inte kunde att de kan sköta sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. 43 procent hade det senaste året funderat på att byta yrke, majoriteten av dem var mellan 26 och 33 år. Ett hållbart arbetsliv och att få unga kollegor att trivas och stanna kvar i yrket är ett par av förbundets viktigaste frågor, säger förbundsordförande Cecilia Winberg i den ovan nämnda intervjun. Hållbarhet på en mer övergripande nivå, har också blivit en stor fråga för Fysioterapeuterna, som på kongressen 2020 beslöt att målen i Agenda 2030 ska genomsyra Fysioterapeuternas hela verksamhet.

Omvärlden har också påverkat vår bevakning. Vi har tagit med er på reportage till Haiti, Afghanistan, Uganda, Indien, Bolivia, Sydafrika och Kambodja med flera länder. När tidningen startades pågick andra världskriget och våra grannländer Norge och Danmark var ockuperade av Tyskland.  I vår moderna tid har krigandet fortsatt runtom i världen och just nu pågår ett krig i Ukraina. Det gör att människor från andra länder kommer till Sverige med fysiska och psykiska skador av krig, trauma och tortyr. Därför behövs det även aktuell kunskap om hur fysioterapeuter ska bemöta och behandla dem, och i nr 3, 2023, publicerar vi både ett reportage och en forskningsartikel om dessa ämnen.

Det har vidare varit mycket fokus på e-hälsa och vårdens digitalisering under de senaste tio åren, och i dag är det många fler fysioterapeuter som erbjuder olika typer av digitala vårdtjänster. Det kan handla om vanliga primärvårdsmottagningar som erbjuder digitala vårdbesök i stället för fysiska eller olika mobilapplikationer som riktar sig till olika målgrupper. Också tidningen har moderniserats och genomgått en digitalisering där vi publicerar färre papperstidningar och i stället erbjuder mer journalistik via webben och digitala nyhetsbrev. Från 1943 till 2015 var det tolv nummer per år som gavs ut, men 2016 förändrades det till nio och 2018 gick vi ned till sex utgåvor per år. Värt att veta är att ett tidningsnummer i dag når 12 700 läsare, medan den allra första utgåvan bara trycktes i cirka 200 exemplar.

Då, innan den digitala revolutionen ens var påtänkt, skrevs alla artiklar på maskin, man behövde också typografera texter och rastrera fotografier samt rita tidningssidorna manuellt. Från arkivbilder vet vi dessutom att en del av detta tidkrävande arbete i början utfördes vid ett köksbord i redaktörens hem. Det är svindlande hur mycket vi idag kan göra mycket snabbare tack vare datorer, digitalkameror och redigeringsprogram.
De pionjärer som startade tidskriften brann verkligen för att kåren skulle ha en egen tidning, även om de inte var journalister. En del höll på många år och andra orkade bara en kortare tid. Kanske var det allt för tröttande att jaga kollegor (innan e-post och mobiler fanns) att bidra med artiklar. I nr 3, 1966 kastar redaktören Margareta Evertun in handduken med detta upprop till läsarna: ”Det är inte lätt att ro en tidning i land. Inte bara en utan en varje månad. (…) Många uppslagsändar får redaktören: Vi vill läsa om det. Vi vill höra något om det! Jag vill sparka tillbaka bollen och säga SKRIV! ”

För att bli en mer modern tidskrift kunde man inte bara förlita sig på externa skribenter. Då behövdes journalister och redaktörer anställas som var utbildade i såväl skrivandets konst som i nyhetsvärdering. Med tiden gör sig journalistiska principer gällande på tidskriften och på 80-talet börjar Sjukgymnasten likna en journalistisk produkt. I den processen skapas så småningom en tidningsredaktion med uppdrag att vara sina läsares ombud, snarare än följa ”husbondens” röst. Här utvecklas en mer självständig hållning till förbundet, vilket också speglar utvecklingen i både samhället och fackförbundsvärlden där diskussioner om demokratiska värden tog alltmer plats. Det var också en nödvändig hållning för att behålla läsarnas förtroende för sin facktidning. Ibland har frågan om tidningens självständiga röst skapat stora konflikter. I nr 6, 1989 publicerade chefredaktören Kerstin Danielsson ett öppet brev till läsarna: ”Många fackförbundstidningar (…) lever i ett bistert klimat med hot om kontroll och styrning. En mängd exempel finns i dag på detta. Ytterst är det förbundens medlemmar som måste fråga sig vilken slags tidning de vill ha – en fri granskande tidning eller en styrelsemegafon.” I samma nummer skrev även Lars-G Holmström, chefredaktör på Journalisten, ett inlägg om att fackförbundstidningar har ett särskilt utsatt och viktigt uppdrag: ”Läsarna kan inte välja tidning. Det understryker och ökar läsarnas rätt till allsidig information i den enda kanal som står dem till buds.”

Utgången i kampen om styrningen av tidningen gick den gången helt emot redaktionens önskan. I stället blev förbundets informationschef chefredaktör och ansvarig utgivare. Det höll inte så länge. Efter några år var ordningen återställd med en journalistiskt självständig redaktion och den står sig än i dag. Och tur är väl det. Vi är säkra på att det är ett starkt vägande skäl till att tidningen Fysioterapi har höga förtroendesiffror i våra regelbundna läsarundersökningar. Det är också tur att fysioterapeuter har en egen tidning. För det är ju inga andra tidningar som bryr sig om att skriva regelbundet om professionens viktiga frågor. Under kristider blir det särskilt tydligt. Under pandemiåren fick tidningens anställda jobba hårt för att hämta in och få spridning på den kunskap och information covid-19 som fanns – både när det gällde behandling, korttidspermitteringar, ekonomiskt krisstöd och skyddskläder. Aldrig har vår journalistik varit så betydelsefull. Aldrig har våra artiklar lästs och delats så mycket. I april 2020 hade vi 27 000 unika besökare på vår webb där vi vanligen ligger runt 10 000. En enskild artikel lästes av 17 000 personer och hade rubriken Buklägesvändning kan vara livräddande vid covid-19.  I övrig media fick professionen ett litet uppsving eftersom fysioterapeuters kompetens behövdes på alla vårdnivåer både akut och under rehabilitering. Specialistfysioterapeuter fick också rycka ut med expertråd när en massa felaktiga tips om andningsträning florerande. Tidningen rapporterade vidare om att pandemin hade ett högt pris för många fysioterapeuter som fick jobba enormt hårt både med patientarbete och utbildning utan att få något extra i lön, såsom läkare och sjuksköterskor fick. Restriktioner för att minska smittspridningen ledde dessutom till att förbundskongressen 2020 och den vetenskapliga konferensen Fysioterapi 2021 blev digitala.

Men fackjournalistiken inte bara är avgörande i kristider. Den behövs även när livet rullar på som vanligt och ger dig regelbundna uppdateringar om branschen så att du kan koncentrera dig på ditt arbete. Du ska kunna lita på att redaktionen tar reda på vad som pågår i ditt förbund, inom ämnet fysioterapi, inom utbildning och forskning. Du ska också kunna lita på att vi rapporterar om politiska beslut och stora förändringar som kan komma att påverka dig. Eftersom vi är journalister kan du känna dig trygg med att vi även publicerar granskningar och att vi fortsätter ställa kritiska frågor. Våra artiklar ska så långt det är möjligt visa verkligheten sådan den är, inte skönmåla eller ta bort det som skaver. Tanken är inte att det ska vara trevligt jämt, nej, vårt jobb är att berätta om såväl framgångar som brister. Ett aktuellt exempel på det är vårt temanummer om de nationella vårdförloppen där vi kunde avslöja att fysioterapeuter är bortglömda på flera viktiga områden. Men där lyfte vi även ett område där professionen fick en central roll vilket gagnade patienterna.
En journalistisk produkt tillåter också debattens vågor att gå höga, och just nu pågår en debatt mellan en medlem och förbundet om professionens löneutveckling.

Redaktionen har ett stort och brett uppdrag i att vara ditt bevakande öga och lyssnande öra på alla områden som berör ämnet fysioterapi och yrkesrollen fysioterapeut. Och vi klarar oss inte utan dig. Som den ledande tidningen för landets fysioterapeuter vill vi ha kontakt med läsare i alla väderstreck, roller och uppdrag. Så glöm inte att tipsa oss om viktiga nyheter, spännande projekt och ämnen som är angelägna för dig att vi skriver om. Det är så vi kan hålla denna stabila 80-åring nyfiken och alert. Det är så vi fullföljer det historiska uppdrag som påbörjades 1943 och kan fortsätta göra en aktuell, insatt och trovärdig tidning.

*Fotnot: Artikeln är en uppdaterad och utökad version av jubileumsartikeln i nr 4, 2013, som publicerades i samband med 70-årsfirandet. Bilderna i bildspelet nedan, som visar tidningens form mellan 1943 till 2011, är också hämtade därifrån.

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se