Den psykiska ohälsan bland unga är ett av Sveriges största folkhälsoproblem. Hur kan unga med psykisk ohälsa fångas upp och få stöd i ett tidigt skede? Det var frågan på Fysioterapeuternas webbsända frukostföreläsning tidigt i april.
Fysioterapeuters insatser kan leda till att barn och ungdomar blir mer trygga i sin kropp, säger specialistfysioterapeuten Ulrika Wallbing. Foto: Lois Steen
Specialistfysioterapeuten Ulrika Wallbing var en av de medverkande, och tidningen Fysioterapi fick en intervju med henne efteråt.
– Jag tror att fler unga med psykisk ohälsa skulle kunna fångas upp i ett tidigt skede om fysioterapeuter fanns med i elevhälsan. Vi kan lära eleverna hur kroppsliga symtom och tankar och känslor hänger ihop, säger Ulrika Wallbing, universitetsadjunkt på KI med inriktning på fysioterapi inom mental hälsa och doktorand på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
– En fördel med vår kompetens är att vi har metoder för att skapa kroppsmedvetenhet och tillit sin kropp och till sig själv. Det kan i sin tur göra att barn och unga får så kallad agens och känna att de har en förmåga att själva påverka sitt liv och sitt mående.
När barn och unga får tillgång till mer grundläggande kunskaper om hur människan fungerar fysiologiskt kan man också avdramatisera vissa kroppsliga symtom som skapat rädsla och oro hos barnet – och också hos föräldrarna, förklarar Ulrika Wallbing, som har sin kliniska bakgrund inom barn- och ungdomshabiliteringen samt som specialist inom mental hälsa i primärvården, också där med fokus på barn och unga.
Hon lyfter också fram att för barn kan samtal om tankar vara väldigt abstrakt, medan arbetet med kroppen som utgångspunkt ofta bli mer hanterbart.
– Genom att tillsammans med en fysioterapeut få utforska vad som händer när man spänner respektive slappnar av i kroppen eller jämföra hur kroppen känns vid fysisk ansträngning och vid en ångestattack kan vi ge unga människor verktyg att trygga sig själva. Att till exempel prova styrketräning kan ge barnet en känsla av att faktiskt ha kraft inom sig. Rent konkret kan våra insatser leda till att man kan känna sig mer trygg i sin kropp på idrotten eller att man vet hur man ska lugna sig själv för att kunna somna, säger Ulrika Wallbing.
Själv skulle hon gärna jobba inom elevhälsan eller inom barn- och ungdomspsykiatrin, (BUP), men det har aldrig funnits några sådana tjänster att söka, berättar hon.
– Medan jag väntar på att fysioterapeuter ska bli självklara där vill jag bidra till att utbilda kollegor inom ämnet.
Tillsammans med kollegor vid Fysioterapisektionen på Karolinska Institutet arbetar hon nu för att starta en ny fristående kurs på avancerad nivå om fysioterapi för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Det kan snart bli verklighet.
– Vi behöver utbilda fler fysioterapeuter, exempelvis i primärvården, så att de känner sig tryggare att möta barn och ungdomar med denna typ av besvär. Med små insatser kan vi göra oerhört mycket. Om skolans värld öppnar sig för vår profession behöver fler vara rustade för att möta de stora behoven, säger Ulrika Wallbing.
Som doktorand deltar hon i ett forskningsprojekt inom elevhälsan i Västra Götaland som har fått namnet HOPE, Help Overcoming Pain Early. Syftet med forskningen är att ge och sedan utvärdera insatser till högstadie- och gymnasieelever med återkommande smärta där stress är en starkt bidragande orsak.
– Den tvärprofessionella forskargrupp där jag ingår har utvecklat en utbildningsinsats för skolsköterskor som ger dem konkreta verktyg för hur man kan arbeta med stress och smärta hos barn och unga. Studien byggs kring motiverade skolsköterskor som har uttryckt att de behövde mer kunskap om barn och unga med stressrelaterad smärta. De träffar varje enskild elev fyra gånger.
Den kompetenshöjande insatsen för skolsköterskorna har tre delar och består av en utbildningsdag, ett kompendium om grundläggande metoder och strategier för att arbeta med andning, spänningsreglering och insomningsrutiner samt en instruerande video.
– Materialet innehåller de mest grundläggande om hur man kan arbeta med att stärka kroppsmedvetandet hos unga. Det är inga pekpinnar -”så här ska alla göra”- i materialet, för främst handlar det om att de ska kunna hålla personcentrerade samtal med elever som riskerar att få fördjupade besvär.
I forskningsprojektet ingår både kvalitativa och kvantitativa studier. Effekterna av besöken hos en skolsköterska med stärkt kompetens utvärderas kvantitativt genom att studera om elevens self-efficacy, smärta och sömn med mera har påverkats. Det görs även intervjuer med ungdomarna om deras upplevelser av besöken hos skolsköterskan. Även skolsköterskorna intervjuas om sina upplevelser av interventionen. En del av datainsamlingen är avslutad och analysen har påbörjats. Ulrika Wallbing menar att det som hittills framkommit tyder på en positiv trend, men hon kan inte avslöja något om resultaten.
– Det är för tidigt än, men eventuellt kan vi presentera preliminära resultat senare i år.
Nu när många aktörer vill jobba för öka den fysiska aktivitetsnivån hos barn och unga i skolan vill hon samtidigt betona att för de elever som har en mer komplex situation behövs det andra insatser också. Det är därför hon efterfrågar en satsning på fysioterapeuter även inom primärvården och BUP.
– Vår kompetens behövs exempelvis för att hjälpa hemmasittare där många har både en neuropsykiatrisk diagnos och sekundära problem med ångest, depression samt självskadebeteende.
Hon vet att kroppsmedvetenhet är en viktig nyckel till att kunna ta hand om sig själv och fortsätta att göra det som vuxen.
– Som fysioterapeut arbetar jag för att stärka de resurser ungdomarna har och öka deras tillit till sig själva och sin kropp så att de förstår vad som händer när ångesten, oron, smärtan eller magontet slår till. Mitt mål är att de skulle erövra egenmakt och då behöver de få jobba med kroppen för att erfara hur de kan hitta sätt att hjälpa sig själva, säger Ulrika Wallbing.
Och hon delar med sig av ett aktuellt exempel på att insatserna kan göra bestående skillnad just för hemmasittare.
– I dagarna fick jag besked om att en av mina tidigare patienter har kunnat börja studera på en folkhögskola, ”det är så skönt att kunna gå i skolan” skrev hon. Jag fick också veta att hon fortfarande hade nytta av de övningar och strategier hon fått med sig.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
