Den italienske fysioterapeuten Alberto Cairo har jobbat i Afghanistan i 30 år. Under den tiden har han upplevt ett av historiens blodigaste inbördeskrig, sett fem regimer komma och gå och blivit nominerad till Nobels fredspris. Trots att talibanerna återtagit makten och han snart fyller 70, tänker han stanna. Här finns så mycket arbete kvar att göra, säger han till Fysioterapi.
Alberto Cairo har arbetat över 30 år i krigets Afghanistan och hjälpt hundratusentals patienter. Han har också ett uthålligt engagemang för funktionshindrades återintegrering i samhället. 2010 nominerades han till Nobels fredspris för sina insatser. Foto: Göran Engström
Det är en måndag förmiddag i september. Utanför Röda Korsets ortopediska mottagning i Kabul har människor köat sedan tidig morgon. Män, kvinnor och barn. Patienter på kryckor och i rullstol. Någon saknar en arm, en annan ett ben. En del saknar både och. Det har gått mindre än en månad sedan talibanerna rullade in i den afghanska huvudstaden och intog presidentpalatset. Efter att den första chocken lagt sig har livet sakta men säkert börjat återgå till det normala: gatorna sjuder av liv, butikerna håller öppet igen och på de lokala marknaderna ropar försäljarna ut sina erbjudanden genom skräniga högtalarsystem.
Alberto Cairo, ansvarig för internationella Röda Korsets ortopediska rehabiliteringsprogram i Afghanistan, tar emot på sitt kontor. Just nu är han överhopad med budgetarbete, men tar sig ändå tid att ge Fysioterapi en intervju. Efter den dramatiska utvecklingen är det svårt att låta bli att fråga denne erfarne hjälparbetare, som var här förra gången talibanerna tog makten på 90-talet, hur han ser på det som hänt nu. Hur kunde talibanerna ta över så snabbt och så enkelt? Och hur kunde den afghanska regeringen, som stöttats av USA och västvärlden i två decennier, bara falla ihop som ett korthus? Alberto Cairo tar in frågorna, konstaterar att det inte är hans roll att kommentera det politiska läget, men har ändå svaret klart för sig.
– Oavsett om man gillar det eller inte så är talibanerna en del av det afghanska samhället. En ganska betydande del dessutom. Felet USA gjorde var att de vägrade att prata med dem. I stället började man kriga mot dem, och gör man det så exploderar allt till slut.
Att arbeta i ett konfliktområde är stimulerande både personligt och yrkesmässigt, säger Alberto Cairo. Foto: Göran Engström
Alberto Cairo har hunnit bli 69 år. När han utbildade sig till sjukgymnast i italienska Milano i början av 80-talet hade han redan en juristexamen i bagaget. Men efter några år på en advokatbyrå hade han insett att det inte var juridik han ville ägna sig åt resten av livet.
Fram till dess hade sjukgymnastik varit en hobby, berättar han.
– Jag funderade på vad jag ville göra, och tänkte: varför inte göra min hobby till mitt yrke? Sedan var det bara att återvända till universitetet.
Efter sin sjukgymnastexamen arbetade han några år i Italien, och sedan några år i Sudan och på Balkan. Att han till slut hamnade i Afghanistan var en slump, berättar han.– Jag hade skickat en jobbansökan till Röda Korset, ICRC, för placering var som helst i världen. Först föreslog de Afrika, men de ändrade sig i sista stund och frågade om jag kunde tänka mig Afghanistan i stället. Jag sa ja direkt, och så här i efterhand tänker jag att det var ett lyckosamt beslut.
När han landade i Afghanistan i början av 90-talet hade Sovjetunionen precis dragit sig tillbaka efter en tio år lång ockupation och ett krig som kostat över en miljon människor livet. Ett par år senare föll den inhemska kommunistregimen, men i stället för fred utbröt ett förödande inbördeskrig som slutade med att talibanerna tog makten.
Att jobba under de omständigheterna var en utmaning enligt Alberto Cairo. De första åren fanns det egentligen ingenting, berättar han. Fysioterapi var något helt okänt för patienterna, och absolut inget som prioriterades inom sjukvården. Detsamma gällde ortopedteknik. Fördelen med det var att han kunde starta från noll.
– Många hade aldrig ens träffat en doktor, och det gav ju mig ett väldigt tacksamt utgångsläge, säger Alberto Cairo.
Ett av de stora problemen i början var att det fanns så många patienter och så få fysioterapeuter. En majoritet av dem som sökte sig till kliniken var krigsoffer, men långt ifrån alla var soldater. Många, inte minst barn, kom in lemlästade efter att ha trampat på någon av de miljontals personminor som lämnats kvar av de stridande parterna.
På det personliga planet handlade utmaningarna framför allt om två saker. För det första en rädsla att inte räcka till yrkesmässigt, för det andra att bemästra känslan av obehag som våldet och lidandet förde med sig.
– Jag minns första gången jag klev in på kliniken och möttes av 70 sängliggande patienter. Så gott som alla var amputerade efter att ha trampat på minor. Det skrämde mig, samtidigt insåg jag att det var i den här miljön jag skulle arbeta. Jag bestämde mig för att stå emot rädslan och fokusera på att jobba hårt, berättar Alberto Cairo.
Han lärde sig att bemästra obehaget, men rädslan har inte försvunnit helt. Än i dag kan han känna av den, berättar han.
Många patienter är amputerade efter minor eller bomber, men Röda Korset tar också emot patienter med polio, ryggmärgsskador, cerebral pares, trafikskador med mera. Foto: Göran Engström
I dag har Röda Korset drygt 800 anställda på sju olika kliniker runt om i Afghanistan. Av dessa är 123 fysioterapeuter (70 män och 53 kvinnor). En del av dem har fått sin utbildning genom Röda Korset, men man har också anställda som utbildats vid Svenska Afghanistankommitténs eller den afghanska regeringens fysioterapiutbildning. Alla organisationens anställda utom tre är afghaner, och nästan alla är före detta patienter, berättar Alberto Cairo vidare. Utöver att erbjuda proteser och träning för de olycksdrabbade är re-integrering en viktig del av arbetet, det sker bland annat genom arbetsträning, utbildning och rådgivning.
– Att tillverka en protes och lära patienterna att använda den är den enkla delen av vårt arbete, det svåra är att få dem att bli en del av samhället igen. Vårt arbete är inte slutfört förrän vi lyckats med detta, konstaterar Alberto Cairo.
De första åren i Afghanistan ägnade han merparten av sin tid åt att utbilda och träna sina afghanska kollegor. Nu är kollegorna mycket duktigare än vad han själv är, säger han, och i takt med att verksamheten vuxit har han lagt allt mer tid på administrativa uppgifter. Samtidigt är Alberto Cairo mån om att inte helt släppa taget om det kliniska arbetet. I dag lägger han mellan två och tre timmar per dag på praktiskt patientarbete.
– Att bara ägna sig åt administration skulle bli för tråkigt, säger han.
Genom åren har Alberto Cairo fått mängder av uppskattning för sina insatser i Afghanistan. Han har prisats vid flera tillfällen. 2019 utsågs han till hedersmedborgare av den dåvarande presidenten, Ashraf Ghani. Men frågan är om inte kulmen nåddes 2010, då han nominerades till Nobels fredspris? Huvudpersonen själv rycker på axlarna åt utmärkelserna. Han vill bara jobba på. Trots sin ålder har han inga planer på att sluta, säger han.
Gemensamt för de 31 år som Alberto Cairo arbetat i Afghanistan är att det hela tiden rått någon form av väpnad konflikt. Totalt har han bevittnat fem regimskiften. Konstanten under dessa år har varit behoven hos de människor han mött. Jobbmässigt är det väldigt lite som förändrats säger han. Visst, det har skett en viss teknisk utveckling, proteserna som tillverkas har blivit bättre, konstaterar han.
När det gäller sjukvården generellt så är det framför allt i städerna det blivit bättre. Den obalans mellan stad och landsbygd som alltid präglat Afghanistan finns kvar. Och tittar man specifikt på situationen för funktionshindrade så är mycket sig likt trettio år senare, berättar Alberto Cairo.
– Patienterna, problemen och patologin är densamma. Personminor är fortfarande ett gigantiskt problem, och även om vi ser en minskning av våldet just nu så finns hotet från minorna kvar. De kommer att fortsätta lemlästa människor för lång tid framöver.
Talibanerna har försäkrat att kvinnor ska få fortsätta att arbeta inom vården, säger Alberto Cairo. Foto: Göran Engström
Coronapandemin har, precis som på andra håll i världen, påverkat rehabiliteringsarbetet, berättar Alberto Cairo. Medvetenheten om såväl riskerna som effekterna av viruset är generellt sett låg hos befolkningen, vilket gjort att landet drabbats av flera rejäla smittspridningstoppar. Exakt hur många som drabbats är svårt att säga eftersom provtagning och registrering av antalet sjuka och döda är mycket bristfällig. När smittspridningen varit som värst har Röda Korset dragit ner på verksamheten för att skydda patienterna. Sedan en tid tillbaka pågår dock verksamheten för fullt igen, förklarar Alberto Cairo.
Men det blev ingen lugn återhämtning efter pandemin. I stället kom nästa chock när talibanerna snabbt tog över makten. Så gott som alla utländska ambassader sjösatte blixtsnabbt sina evakueringsplaner, och detsamma gällde många internationella hjälporganisationer.
Att packa ihop och dra i panik var dock inte ett alternativ för Alberto Cairo.
– Aldrig! Vad skulle det ha sänt för signaler till det afghanska folket? Röda Korsets uppdrag är att arbeta i krigsdrabbade länder, om vi lämnar vem stannar då kvar?
Än så länge har maktskiftet inte påverkat verksamheten. Den rädsla som inledningsvis fanns för att det skulle bli strider inne i städerna visade sig vara obefogad. Nu har organisationen fått försäkringar från talibanerna om att de ska få fortsätta med sin verksamhet, och att alla anställda – även kvinnor – ska få fortsätta att arbeta.
Alberto Cairo är inte förvånad över beskedet.
– Ärligt talat, nej. Det var samma sak förra gången de hade makten, även då fick kvinnor tillåtelse att arbeta inom vården. De behövs för att behandla andra kvinnor, säger han.
Trots riskerna och de påfrestningar som arbetet innebär tvekar Alberto Cairo inte att rekommendera unga fysioterapeuter som vill jobba i konfliktzoner att ge det en chans.
Är det värt riskerna?
Ja, svarar han blixtsnabbt.
– Att arbeta i en kontext som präglas av krig är oerhört stimulerande. De begränsningar som kriget för med sig innebär en konstant utmaning, de tvingar dig att vara innovativ och att utnyttja alla tillgängliga resurser till det yttersta, säger han.
– Kanske är det ännu mer stimulerande på det mänskliga planet. Det får dig att känna dig levande och betydelsefull, och att värdesätta det som är viktigt i livet. Det är enormt berikande.
Göran Engström
frilansreporter
