Som nyexaminerad och nyanställd fick Clarissa Gnatt en idé. Fyra år senare har den satt en stor del av ortens befolkning i rörelse. Möt Årets fysioterapeut: målinriktad och orädd.
“Förr tyckte jag forskning var det tråkigaste som fanns, men nu tänker jag att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag en dag doktorerar”, säger Årets fysioterapeut Clarissa Gnatt. Foto: Agneta Persson
En sak kommer hon tydligt ihåg. Fysioterapeuten som sa att allt blir vad man gör det till. Clarissa Gnatt hade precis börjat på utbildningen och kände sig osäker på om den verkligen var rätt. Hon hade trott att en fysioterapeut jobbar med idrottsskador, och nu gick det upp för henne att utbildningen inte alls per automatik skulle leda fram till onda muskler och leder. Hon kunde lika gärna få jobb inom andning och cirkulation, neurologi, psykiatri, vad som helst. Kanske skulle hon bli idrottslärare i alla fall? Men så gjorde de några studiebesök i början av första terminen, och då mötte hon den där fysioterapeuten.
– Hon hade varit osäker ända fram till termin fem, berättar Clarissa. Men sen hade hon upptäckt att allt blir vad man gör det till. Jag tror det var det som fick mig att tänka att jo, jag ska försöka göra det här kul. Och tycker jag det är roligt så fortsätter jag en termin till.
Clarissa Gnatt tog sin examen, fick ett sommarvik inom kommunen – och insåg att just det inte var hennes grej. För mycket fokus på hjälpmedel och för lite stärkande av den egna förmågan. Så dök det upp en annons. En nystartad vårdcentral i Bromölla sökte efter en fysioterapeut. Primärvård under uppbyggnad … som gjort för Clarissa! Hon fick jobbet. Och strax därpå klev hon in på klinikchefen Fredrik Mogrens rum med ett djärvt förslag som fyra år senare skulle komma att henne utmärkelsen Årets fysioterapeut. Men det hade ju ingen någon aning om då.
Ett tag ägde Clarissas föräldrar ett gym ihop, och tävlade några gånger i bodybuilding. Man skulle väl kunna säga att Clarissas eget intresse för kropp och rörelse var oundvikligt.
– Jag simmade och höll på med ridsport när jag var liten. På gymnasiet började jag dansa och styrketräna. Det gör jag fortfarande. Att inte vara aktiv finns liksom inte, jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt om jag inte tränar.
När pappa flyttade tillbaks till sitt hemland USA fick Clarissa och hennes syster växa upp med bara mamma. Det har aldrig varit något negativt att mamma var ensamstående, säger hon. Även om det innebar att det inte fanns jättemycket pengar, och att hon inte kunde gå på alla aktiviteter som hon ville. Det var bara som det var och faktiskt inget särskilt mer med det. Kanske, funderar Clarissa, är det uppväxten med en mamma som inte gjorde det hela till ett problem som format henne till den hon är. Positiv, framåt, målmedveten och självsäker.
– Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker, säger hon. Även om jag har lärt mig att tygla instinkten att ge uttryck för precis varenda tanke som poppar upp. Numera känner jag efter och ser om det känns bra innan jag säger min mening. Det är väl en mognadsfråga.
Fredrik Mogren. Foto: Agneta Persson
Så 2014 sitter hon i chefen Fredrik Mogrens rum på nystartade Tryggakliniken i Bromölla, klinikens enda fysioterapeut, nyexaminerad och utan mer yrkeserfarenhet än en månad i kommunen, och säger att det skulle vara lättare att utföra sitt yrke om hon hade bra utrustning och större yta. Ett gym kanske? I anslutning till vårdcentralen? Och Fredrik, som är mån om att den här arbetsplatsen ska ha högt i tak och att alla idéer ska tas emot, lyssnar.
– Ja, här hade vi ju en bra idé, säger Fredrik. Något som kunde skapa en jäkligt bra fysioterapi, med förutsättningar att jobba med olika funktionshinder på flera olika sätt. Och, inte minst det som är viktigt för mig, kunde vi få in så många medlemskap att vi fick yta och maskinhyra betald så hade jag ju plötsligt gratis fysioterapi!
Clarissa fick huvudansvaret för att skapa det gym hon ville ha. Det blev snabbt populärt bland både patienter och vanligt gymfolk. Snart tränade unga och gamla, vana och ovana, styrkelyftare och konditionstränare sida vid sida. En vägg fick slås ut så ytan kunde dubbleras. I dag är 1 000 av Bromöllas knappt 8 000 invånare medlemmar. Nyckeln till framgången, säger Clarissa, är gissningsvis att vägen hit är så lätt.
– Eftersom kliniken ligger i samma byggnad blir steget väldigt kort. Jag tror det leder till att vissa söker hjälp innan besvären blir alltför stora. Många behöver ju fortsätta träna efter en rehabilitering för att inte få tillbaka sina besvär. Det kan vara ett stort steg att köpa gymkort, och att träna hemma kanske inte blir av. Men många fortsätter hos oss även när de slutat vara patienter eftersom det känns lätt och för att de är trygga i den miljön.
David Widuch. Foto: Agneta Persson
En onsdag i början av september 2018 är det personalmöte på Tryggakliniken i Bromölla. Bara Clarissa och verksamhetschefen vet att det egentligen inte är något riktigt möte, utan att kollegerna har kallats dit för att Årets fysioterapeut ska offentliggöras. En hemlighet Clarissa burit på i två veckor. Nu äntligen ska alla få veta! Fysioterapeuternas förbundsordförande har tillsammans med ett par kolleger från kansliet i Stockholm rest hit för att hålla tal och överräcka blommor och diplom. När Fredrik Mogren kliver över tröskeln tar det en halv sekund innan han fattar läget, och då spricker han upp i ett brett leende.
– Förstår du varför du är här? säger Clarissa.
– Jaa … det gör jag ju nu! Åh Clarissa, du är så himla duktig!
Att nominera Clarissa till Årets fysioterapeut tänkte kollegan David Widuch först på som en rolig grej. De hade skrattat åt det tillsammans, han och Clarissa.
– Men sen började jag tänka på allt hon har tillfört, säger David. Hur mycket bättre det har blivit för patienterna, hur det har förenklat mitt jobb som fysioterapeut, och på arbetstillfällena det har skapat. Och allt det är värt att lyfta fram.
Fast ärligt talat trodde han faktiskt inte att hon skulle vinna. Hur skulle hon kunna klå de andra nominerade som är erfarna forskare och har hunnit uträtta så enormt mycket? Men nu står hon här med priset, och David hoppas verkligen att all uppmärksamhet kring det kan inspirera fler kliniker att göra något liknande. Det är ju egentligen inget särskilt svårt, säger han. Men han hoppas också att unga, nybakade fysioterapeuter med Clarissa i åtanke ska våga ta för sig lite mer.
– Som ny var jag inte lika framåt som Clarissa, säger han. Jag var rädd för läkarna. Men ser jag tillbaka nu hade man ju kunnat göra hur mycket som helst!
När Clarissa dagen efter prisutdelningen kommer till jobbet haglar det grattis och kramar. Från arbetskamrater, men också från folk ute i gymmet som kommit för att morgonträna. Sociala medier, förklarar Clarissa. Eller så har de läst det i lokaltidningen. Bromölla är litet. Och när hon nu kliver in i gymmet med sin patient Gull-Britt Nilsson, som är här för första gången, fångar det egentligen vad det hela handlar om:
– Vilken chock att komma in på ett så här stort ställe! utbrister Gull-Britt och håller hårt i handväskan. Men jo … det känns bra.
Gull-Britt har tränat på en vårdcentral i Malmö för längesen. Det var pyttelitet, säger hon.
– Där fanns en motionscykel, och en sån där man skulle dra i. Och nån bänk för att träna balansen. Sen rekommenderade de mig att fortsätta träna på ett vanligt gym, men det blev ju aldrig av. Här tror jag det blir lättare. När jag ska börja träna själv vet jag hur det fungerar!
En del säger att det här är det trevligaste de har gjort, säger Fredrik Mogren. Att börja träna på Clarissas gym. Ärligt talat kan han faktiskt säga att Clarissa Gnatt har ändrat hans syn på vad fysioterapeuter kan göra. De fysioterapeuter han haft att göra med innan Clarissa kom har varit 20 år äldre och visserligen väldigt duktiga, men också tenderat att vilja köra sitt eget race bakom stängda dörrar. Fredrik vill ha samarbete över professionsgränserna. När Clarissa kom tänkte han att hon var unik.
– Och det är hon på sitt sätt, hon är ju väldigt driven och målinriktad. Men efterkommande fysioterapeuter visade sig ha samma grundinställning. De är alla oerhört samarbetsvilliga och pålästa. Jag ser till exempel ingen anledning till att vi läkare ska sjukskriva patienter för muskuloskeletala åkommor när fysioterapeuterna är så mycket bättre än oss på det. Det är en enorm kompetens som de erbjuder. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att nånting har skett med utbildningen, att den har ändrat inriktning.
Allting blir vad man gör det till. Fysioterapeuten som sa det skulle bara veta. Och nu ska faktiskt Clarissa Gnatt lämna sitt verk i Bromölla för att vara med och förvandla ännu en arbetsplats. Fredrik Mogren startar en ny vårdcentral i Kristianstad, och Clarissa följer med. Ännu en gång kommer hon att vara den enda fysioterapeuten på plats, med bara ett litet träningsrum för rehab. Men det ska bli ett gym även där. Den här gången vet hon precis hur hon ska göra.
– Det blir spännande, säger Clarissa. Och att börja utan gym ser jag inte som något jobbigt, utan som en utmaning. Det blir en chans för mig själv att utvecklas.
Så … vad gör Årets fysioterapeut i framtiden?
– Oj … vad svårt! Jag trivs väldigt bra med det jag gör nu, men jag skulle nog gärna kombinera kliniskt arbete med något mer teoretiskt. Kanske hålla föreläsningar? Jag är väldigt intresserad av barn och det faktum att majoriteten av dem rör sig alldeles för lite. Och kanske skulle jag nån gång tycka det vore roligt att forska! Förr tyckte jag forskning var det tråkigaste som fanns, men nu tänker jag att det faktiskt inte är helt omöjligt att jag en dag doktorerar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
