Han är en eftertraktad frontfigur inom svensk hjärnskakningsvård. Själv siktar Victor Bull på att minska behovet av sig själv. Om tio år kommer det här nämligen inte vara så himla märkvärdigt.
Så fort hjärnan är involverad är det lätt hänt att man känner viss beröringsskräck, säger Victor Bull. Foto: Emma Larsson
Augusti 2016: Victor Bull går en träningsmatch i karate och åker på en rejäl smäll. Det är inte första gången. Han har tolv SM-guld och ett nordiskt guld på sin meritlista. Dessutom har han tävlat för det svenska karatelandslaget i flera EM och VM. När skallen nu får stryk en gång till känner han igen symtomen och kan bocka av en femte idrottsrelaterad hjärnskakning. Läkaren ordinerar som vanligt vila tills symtomen är borta, och det är ju inget konstigt med det eftersom det är i enlighet med rådande rön. Men den här gången blir Victor inte bättre. Tvärtom. Han förvandlas till en gammal radiobil med slött batteri. Neurologen säger att om han vill ha ett drägligt liv bör han lägga av med idrottskarriären. Victor kliver av utan att blinka.
Tio år senare är Victor Bull en av frontfigurerna inom svensk hjärnskakningsvård. Han sitter i styrelsen för Swedish Sport Concussion Society och föreläser regelbundet på universitet, vårdcentraler och konferenser. Förra året var han med och uppdaterade behandlingsriktlinjerna för säker återgång till idrott efter hjärnskakning i den så kallade Hjärntrappan. Han driver Hjärnskakningspodden med över 2 000 lyssnare per månad och ett instagramkonto med 8 500 följare, skriver på en bok om hjärnskakningar och en masteruppsats med sikte på att doktorera. Nyligen utsågs han till Årets fysioterapeut. Och så jobbar han heltid som kliniker, i princip enbart med skalltrauman.
– Man kan tycka att jag har många järn i elden, säger han, men det är väldigt likartade järn. Och det är ju lätt att göra mycket av något man tycker är kul.
Men han har ett knep för att maxa tiden.
– Bekanta till mig sa att när man får barn så får man en superkraft i att kunna göra saker mycket snabbare. Men ska jag behöva vänta på barn för att få uppleva det?
Alltså låtsas Victor att han har ont om tid. Han har till exempel börjat löpträna på väg hem från jobbet, kastat ut teven och slutat titta på film.
– Jag tidsoptimerar alltså. Det är inget jag rekommenderar alla att göra, men det funkar för mig.
Petter Bylin slog i huvudet när han svimmade för ett år sedan och lider sedan dess av hjärndimma, yrsel och trötthet. ”Jag har blivit mycket piggare sedan jag kom till Victor”, säger han. Foto: Emma Larsson
De kommer från hela Sverige, ibland till och med andra länder, patienterna som vill få hjälp av Victor i Malmö. Många har sökt men inte lyckats få rätt hjälp på annat håll. Vilket inte är samma sak som att hälso- och sjukvården inte bryr sig om den här patientgruppen, påpekar Victor.
– Det är inte av illvilja, vi har bara inte haft redskapen innan. Nu har forskningen börjat leta sig in i det här området, och det tar ju alltid tid för teori att nå praxis.
Men förvisso, så fort hjärnan är involverad är det lätt hänt att man känner viss beröringsskräck, säger han.
– Det kan kännas jättebesvärligt, men allt som är komplext behöver inte vara så svårt i slutänden. Om ganska många kan ganska lite, då kan man göra extremt mycket.
Så i bästa fall minskar behovet av Victor Bull?
– Ja, jag ska minska min egen efterfrågan. Jag vill ju att fysioterapeuter ska känna: ”Aha, vi kan göra så här”.
Om tio år tror han inte att det kommer vara så speciellt att ge adekvat hjärnskakningsvård på vilken vårdcentral som helst. För det är ju faktiskt inget magiskt han gör. Han har inga supermaskiner eller mirakelbehandlingar som gör folk friska, konstaterar han.
– Det jag kanske gör annorlunda är att jag ställer rätt frågor och ger dem rätt redskap att kunna hjälpa sig själva. Det är alltså klassisk fysioterapi.
Till exempel får den som kommer hit göra belastningstest för att se vad som är en lagom nivå för fysisk aktivitet. Och ibland kan man behöva hjälp att bli mindre rädd för att kunna leva ett normalt liv. Victor utsätter dem för varsam exponering. Som att under hans ledning krypa in under ett bord för att hämta något, trots risken att slå i skallen. Eller öppna en dörr nära ansiktet, eller nicka en ballong för att sedan gå vidare till en skumgummiboll.
– Många är jätteoroliga för att något i hjärnan har pajat om de tränat eller jobbat för hårt. Men det går inte att förvärra skadan. Däremot kan man provocera symtomen för mycket, och då får vi lära oss något av vilka uttryck det tar sig.
Man skojar inte bort det här och går på lektionerna även om man känner att man inte orkar, förklarar Victor för 16-åriga Maja Wallin som åkt hit från Halland. Foto: Emma Larsson
Som nu. Den 16-åriga fotbollsspelaren Maja Wallin har åkt hit från Halland för fjärde gången och precis gjort ett uppföljande belastningstest på motionscykeln. Trots att konditionen är bättre än sist når hon gränsen för sina ansträngningsutlösta symtom tidigare. Victor konstaterar att problemet just nu är en kognitivt överlastad skalle och att det är där de behöver skruva. Inte i den fysiska aktiviteten.
– Men man måste ju gå i skolan? säger Maja.
– Måste och måste, svarar Victor. Du måste bli frisk. Ska vi komma vidare behöver vi baka in mer återhämtning i din vardag.
Apropå det, undrar mamma Jennie som följt med i dag, det här med telefonen och återhämtning. Är det verkligen bra att hålla på så mycket med mobilen? Den allmänna skärmdebatten lägger han sig inte i, svarar Victor. Har det väl gått ett eller två dygn så finns det inga skärmrestriktioner. Vad som är vilsamt och inte är dessutom högst individuellt.
– Återhämtning är det som gör att symtomen minskar och för en del är det att gå i naturen, för andra är det att vila i ett mörkt rum. Men man skojar inte bort det här och går på lektionerna även om man känner att man inte orkar.
Det är det här hjärnskakningsrehab i grund och botten går ut på, förklarar Victor. Att hitta en aktivitets- och energibalans som funkar för just den här personen. För hjärnskakning innebär inte bara ett enda symtom. Det är sömn, återhämtning, hur man mår socialt och mentalt. Det är fysisk smärta.
– En del är underbelastade, och då måste man hjälpa till att lägga på mer. Medan andra gör för mycket, för snabbt. Och då måste man backa och styra om.
En av dagens patienter är en ung elitidrottare som har testat att gå tillbaka till sporten igen, men hon tycker inte det känns bra. Inget som förvånar Victor, han trodde aldrig på en återgång redan nu. Men ibland måste de själva få inse det, säger han.
– Okej, vad har du för funderingar nu? frågar han.
– Kan jag öka pulsen lite?
Victor förklarar att det inte bara handlar om puls, utan om det kognitiva moment det innebär att hantera en boll. Steget mellan 2 och 3 i Hjärntrappan kan vara större än man tror, säger han. Här behöver hon backa från idrotten en stund, och lägga på lite mer tyngder i styrketräningen i stället. Det ska ju dessutom vara kul att vara på träningen, och det är det inte nu.
Victor Bull skriver på en masteruppsats med sikte på att doktorera. Han brukar sitta en stund på Malmö stadsbibliotek på väg hem från jobbet. Foto: Emma Larsson
– Alla frågar hela tiden när jag kan komma tillbaka i spel.
– Den där frågan får alla som idrottar på din nivå och det är väldigt energidränerande. Men jag har det perfekta svaret. Du säger att det inte är upp till dig, och att Victor Bull har sagt att man kan ringa honom. Då frågar de inte igen.
När Victor tvingades lägga elitkarriären på hyllan började han plugga till fysioterapeut. Mot alla odds. För han mådde verkligen skit. Trög och yr, som när man vaknar upp groteskt bakfull och inte vet vad som har hänt eller var man är. Det blev en konstant kamp mot skallen. Med jämna mellanrum gick han hem och lade sig. Men nu var han sedan tidigare uppdaterad på basala minnestekniker (kom på sjunde plats i Minnes-EM 2019) vilket hjälpte honom igenom studierna. Redan som nybörjarstudent hade han siktet inställt på skalltrauman för att kunna hjälpa både sig själv och andra. Han dammsög den evidens som fanns och hittade bland annat flera randomiserade studier som visade att de som börjat träna tidigare också tillfrisknat snabbare. Hade den här patientgruppen alltså hanterats alldeles för försiktigt? Victor testade på sig själv. Började träna, men utan någon som helst koll på hur mycket eller hur hårt han skulle göra det.
– Jag ska inte säga att det blev revolutionerande, men det blev ett nytt sätt att tänka och det funkade periodvis. Ibland blev det sämre, ibland bättre. Sen började jag med styrketräning och märkte att det funkade. Med tiden gav det mer och mer.
Sedan sommaren 2020 är han helt symtomfri och glömmer till och med ofta bort att han varit drabbad.
– Däremot funderar jag ibland på hur det kommer bli eftersom det kan pågå inflammatoriska processer i hjärnan. Det finns en del forskning som pekar på en viss ökad risk att utveckla neurodegenerativa sjukdomar om man varit med om upprepade skalltrauman. Men jag tänker inte jättemycket på det.
Och nu finns det ju alltid folk som blir rädda när man läser sådant och visst ska man ta hjärnskakningar på allvar, tillägger han.
– Men vi ska inte bli så rädda för dem att vi slutar idrotta. För då har vi helt andra problem. Det finns ju vissa fördelar med att vara fysiskt aktiv, har jag hört.
Ibland får han höra att han skapar dålig stämning vid lunchbordet. Lite halvt på skoj, men ändå. Han har en förmåga att ifrågasätta påståenden och det kan vara jobbigt att behöva möta sina egna åsikter och ifrågasätta sina tankar, säger han. Man kanske påstår att en behandling funkar på ett visst sätt eller av en viss anledning, men hur väl vet man att det stämmer?
– Om vi inte ifrågasätter oss själva så förlorar vi en stor möjlighet att utvecklas, och i slutänden blir det farligt för patienterna. Man bör ju vara glad när någon ifrågasätter en så man har chans att ändra åsikt.
Jo, det gäller även honom själv. Även om han innerst inne tycker att det är obehagligt när någon påstår att han har fel i något han har sagt.
– Jag ska inte säga att jag tycker om det. Nej, det gör jag verkligen inte. Men jag tycker ju att det är bra eftersom det ger mig anledning att börja tänka och läsa på lite mer. Då kanske jag slipper gå runt och tro fel i två år till.
Agneta Persson
agneta@tidningenfysioterapi.se
