”Jag har en jäkla förmåga att säga kanon, det här gör vi”

Årets fysioterapeut bangar inte svåra utmaningar. Tvärtom, hon kastar sig rakt in i dem. Möt Anna-Karin Lindqvist, forskaren som lyckats få föräldrar att sluta skjutsa sina barn och i stället låta dem gå eller cykla till skolan. Även när det är smällkallt.

Anna-Karin Lindqvist besöker Sunderbyskolan utanför Luleå som är en del av projektet Aktiva skoltransporter. Men det här är inget cykelprojekt, säger hon. Man kan lika gärna gå. Foto: Simon Eliasson

En morgon för tio år sedan på en skolgård i Luleå grabbar en pappa tag i Anna-Karin Lindqvist. Han pekar på alla bilar som kommer i strid ström för att lasta av barn, säger att de ju skulle kunna cykla i stället, kan inte du göra något åt det? Och Anna-Karin säger som vanligt ja. Trots att hon befinner sig i den intensiva slutfasen av sitt avhandlingsarbete skissar hon på ett pilotprojekt och får folkhälsomedel från Luleå kommun. Därmed är embryot till det uppmärksammade projektet Aktiva skoltransporter fött. Tre år senare, en vinterdag när termometern visar minus 31 grader, är samma skolgård proppfull med barn. Och cyklar.
Skolan bjuder på varm choklad. Anna-Karin tror knappt sina ögon. Hon hade visserligen frågat barnen själva inför detta: Cykla på vintern, vad säger ni, vad skulle få er att göra det? Men ärligt talat hade hon räknat med fiasko för piloten, ingen kommer väl att cykla en sån här dag? Utom möjligen hennes egna ungar som hon mer eller mindre har tvingat.
– Men så kommer jag dit och möts av rena karnevalsstämningen!

Lena Sandberg, rektor på Sunderbyskolan, berättar att det numera är få föräldrar som skjutsar sina barn till skolan. Foto: Simon Eliasson

Vi kommer tillbaka till projektet som det mer eller mindre har haglat forskningspengar över från både statliga och privata finansiärer, och som fått rejält med uppmärksamhet i media. Men först en snabbtitt på vem Årets fysioterapeut är. Född och uppvuxen i Töre utanför Luleå. Vann sin första simtävling som femåring och simmade sig därifrån vidare till elitnivå. Sökte sig, om hon ska vara ärlig, till fysioterapeututbildningen av egoistiska skäl eftersom hon ville förstå fysiologi, anatomi och träning för att själv kunna bli bättre. Väl i skolbänken insåg hon snabbt att det inte handlade om henne utan om vad hon kan göra för andra. En resa som hon vid det här laget sett många studenter göra.
– Särskilt är det de som kommer direkt från gymnasiet och inte hunnit få helikopterperspektivet som efter ett tag inser att just det, det var ju det här det skulle handla om.
Som nybakad fysioterapeut började Anna-Karin jobba med strokerehab, gav sig efter några år på OMT och tog en steg 3-examen. Började så småningom undervisa på Vårdhögskolan och blev till sist den ofrivilliga forskaren.
– Forskarlivet verkade så ensamt, förklarar hon. Sitta själv och väga ord på guldvåg var inget för mig som är så social. Jag älskar ju att undervisa och att jobba tillsammans med andra.
Men, skulle hon vara kvar i akademin måste hon väl ta det där körkortet som att skriva en avhandling innebär, säger hon. Och det visade sig vara allt annat än ensamt.
– Jag blev helt frälst av att få den här möjligheten! Och det här kanske låter naivt, men jag vill verkligen göra världen bättre.
Så har hon också gett sig på ett forskningsämne som ligger nära implementeringen, säger hon. Alltså att hålla sig till faktiska vardagsproblem som lyfts från en kommun eller region. Eller som i det här fallet, en frustrerad pappa på skolgården.

Båda Anna-Karins barn har valt att satsa på simning och är nu uppe på elitnivå. Här tränar hon sonen Per som går simgymnasiet i Umeå. Foto: Simon Eliasson

Vilket tar oss tillbaka till de aktiva skoltransporterna. Problemet: Barn rör sig allt mindre i vardagen och det är dåligt för deras hälsa. Förut cyklade och gick barnen till skolan, i dag blir de ofta skjutsade. Lösningen: Att motivera de barn som kan och vill cykla eller gå till skolan att också göra det. Vilket är ett busenkelt sätt att skapa mer vardagsrörelse. Så hur i hela världen har hon fått föräldrar att parkera bilen och i stället släppa ut barnen på egen hand i trafiken?
– Vi har inte lagt jättemycket möda på att övertyga dem som är tveksamma, säger hon. Vi kan ju rent statistiskt visa att om de ska oroa sig för något så är det inte trafiken utan konsekvenserna av inaktivitet. Men vi har aldrig jobbat på det sättet utan i stället valt att fokusera på fördelarna.
Och nyckeln till framgång är barnen själva, säger hon. Det är de som övertygar tveksamma föräldrar. Anna-Karin minns ett föräldramöte där hon skulle prata om vikten av att låta barnen ta sig för egen maskin till skolan. En mamma sa: ”Jag vet inte vad det här handlar om, men jag säger ja eftersom min dotter har sagt åt mig att göra det.”
– Barn är ju fantastiska på det här, säger hon. Jag hade som forskare lätt kunnat skriva ihop ett material om varför det är bra och hur det ska gå till. Men vi låter i stället barnen själva skapa en liten skrift. Har man själv skrivit något visar man det gärna hemma, och föräldrar är mer angelägna om att läsa något som deras barn är författare till.

För att göra transporten lite roligare använder de sig bland annat av gamification, alltså bygger upp den som ett spel. Man löser helt enkelt uppdrag, som är koppade till läroplanen, samtidigt som man går eller cyklar. Uppdrag Ronja Rövardotter är ett exempel. De läser om hur Ronja ska ge sig i väg på eget äventyr utanför Mattisborgen, och om hur orolig Mattis är eftersom det finns både vildvittror, grådvärgar och helvetesgap.
– Men i Luleå finns det ju inga vildvittror, så vad kan föräldrarna vara oroliga över här? Steg för steg jobbar man med texten i relation till den aktiva transporten och vad man kan arbeta med.
Problemet är alltså inte barnen, säger Anna-Karin. Det är föräldrarna. Och problemet med dem är att de älskar sina barn.
– De tänker så här: Jag älskar dig, därför skjutsar jag dig så du kommer tryggt och säkert fram. Men vi vill att man i stället kommer till den här insikten: Jag älskar dig, så nu får du gå.

Men så klart. Föräldrar är föräldrar. Anna-Karin har själv barn och det finns ingenting hon är mer mån om. Hon vill det absolut bästa för dem, men vad är en god förälder? Det är så mycket att ta ställning till och ha koll på, säger hon. Alltså måste de få hjälp att känna att de gör rätt i sitt föräldraskap när de låter sina barn gå och cykla. Och här kommer vi in på spännande saker, säger hon. För nu pratar vi sociala normer.
– Vi vet att det till stor del handlar om hur andra gör. Om de personer som är viktiga för mig, till exempel grannar, syskon och arbetskamrater, låter sina barn gå och cykla så ökar chansen att jag också gör det. På samma sätt som att risken för att skjutsa sina barn ökar om andra gör det.
Det är också avgörande vilken reaktion man får på det hela, säger hon. Får jag tummen upp eller tummen ner på att jag släpper i väg mitt barn?
– Vi har tyvärr sett i våra studier att föräldrar som låter sina barn gå och cykla kan få höra att de är oansvariga.
Men nu handlar inte Aktiva skoltransporter om att låta barnen ge sig ut under vilka omständigheter som helst, säger Anna-Karin. Man behöver titta på det enskilda barnet och den aktuella trafikmiljön. Det finns miljöer där det kan gå utmärkt redan från förskoleklass. Och så finns det trafikmiljöer där man inte ska cykla ens om man är 30.

Ett av de projekt som Anna-Karin leder är att med kartor åskådliggöra hur ytan en sjuåring rörde sig fritt på har minskat sedan 1950-talet. Foto: Simon Eliasson

Något som ställde till det under flera år för Anna-Karin och hennes forskarlag var den så kallade tolvårsregeln som gick ut på att barn inte ska gå och cykla självständigt i trafiken förrän de fyllt tolv. Men den där kom från 1960-talet när trafikmiljön var horribel, säger hon.
– Det var många dödsolyckor. Nu är det tack och lov nästan aldrig det. Plus att vi har ny kunskap om hur barns perception fungerar. Hur kan de fatta avstånd och hastighet? Vilket ansvar kan man lägga på dem?
Det blev minst sagt tokigt att klamra sig fast vid det där, säger hon. För i de fall där det fungerar alldeles utmärkt blir ju regeln ett hinder.
– Vi kände faktiskt inte till tolvårsregeln när vi började det här projektet, säger hon. Men nu har vi med våra framgångar i ryggen fått bort den, så med lite naiv fräckhet kan man komma långt!
Jo, regeln är alltså skrotad och det är tack vare Anna-Karin och hennes kollegor.
– Vi tog oss helt enkelt för att skapa en ny rekommendation som heter ”Från oskyddad till aktiv”. När man pratar om barn i trafiken så pratar man gärna om dem som oskyddade, vilket är en del av problemet. För man kan också se dem som aktiva. Här får ord verkligen betydelse. Vill vi se det som ett problem, eller vill vi se det som en möjlighet?
Sedan i höstas har Trafikverket beslutat att det är den här rekommendationen och inget annat som ska kommuniceras. En skräll faktiskt.
– Med Trafikverket som avsändare blir det lättare för en rektor att våga säga att vi i första hand vill se att barnen går och cyklar. Redan från förskoleklass. Det hör nog till det jag är mest stolt över, att vi fick igenom det här!

Anna-Karin Lindqvist är inte särskilt sjåpig. ”Jag tror att jag har formats av min idrottsbakgrund. Det var inte heller mycket pjåsk när jag växte upp.” Foto: Simon Eliasson

Att bli utsedd till Årets fysioterapeut har fått Anna-Karin Lindqvist att stanna upp lite och reflektera över hur hennes arbetsliv har förändrats. Hon som älskar att undervisa gör det i allt mindre utsträckning och glider mer och mer över till att vara den som öppnar upp möjligheter för andra. Som handledare och som projektledare för flera bollar i luften. Och där ingår även flera forskningsnätverk, både nationella och internationella. Nyligen utsågs hon dessutom till vetenskaplig ledare för Luleå Tekniska Universitets framtidsområde Precise – innovativ precisionshälsa.
Ändå vill hon inte säga att hon tagit sig hit för att hon är så excellent kunskapsmässigt.
– Jag tror snarare det beror på att jag har en jäkla förmåga att säga jajamänsan, toppen, kanon, det här gör vi! Att mitt grundsvar nästan alltid är ja. Och att jag hittar bryggorna mellan olika forskningsämnen. Jag är ju varken expert på trafiksäkerhet, miljöfrågor eller samhällsbyggnad men ser till att få med mig andra som är det. Och det kanske är min största talang, att få andra att brinna och dra åt samma håll.

Jo, hon kan behöva bromsas. Anna-Karins grundtempo skulle kunna beskrivas som rasande fort. Alla har vi ju våra styrkor och svagheter, konstaterar hon. Alltså gäller det att jobba i team som kompletterar varandra. Eller se till att ha en grindvakt vid sin sida. I Anna-Karins fall heter den Stina Rutberg, biträdande professor i fysioterapi.
– Om jag hade fått önska någonting så är det att vi fick det här priset tillsammans. Jag hade inte varit här om det inte var för henne. Hon är den som säger vänta lite, nu tar vi och vänder på det här ett varv till, det här ska vi inte göra eftersom det inte leder framåt.
Hon är också den som har tålamodet med de långsamma processerna, säger Anna-Karin. Och hon är den som ser till att referenslistorna är korrekta, som sätter gränserna, säger nu är det helg, nu är vi lediga. Och det är hon som ser till att ansökningarna kommer in i tid.
Anna-Karin Lindqvist övar på att säga nej, men medger att hon inte är jättebra på det. Och har hon en gång sagt ja till något ändrar hon sig inte på den punkten. Hon är inte den som backar bara för att något verkar krångligt. Å andra sidan, hade hon kunnat bromsa skulle hon inte heller vara där hon är nu.
– När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag att oj vad jag har valt många svåra saker. Ibland tänker jag att ja, jag skulle kanske ha valt en lite enklare väg. Jag behöver inte vinna, det är inte det. Det är mer av att ta sig an utmaningar för att se, går det här? Är det möjligt?

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se