Otto Bock Banner

Beprövad erfarenhet är lika viktig som forskningen

Vi ska inte sluta med metoder som fungerar i det kliniska arbetet bara för att ingen lyckats göra bra forskning på det. Vår beprövade erfarenhet är lika viktig som forskningsresultaten. Det skriver OMT-specialisten Lars Eriksson i en replik på Fredrik Nordins debattartikel.

Jag blir bekymrad när jag läser Fredrik Nordins debattartikel. Jag ser en tendens i sjukgymnastikens* roll och utbildning som jag inte tycker är bra, där teorier får mer plats på bekostnad av hantverket. När jag gick sjukgymnastutbildningen i slutet av 80-talet talades det om vetenskap och beprövad erfarenhet som en grundsten i vårt arbete. På denna tid var forskningen och evidensen betydligt grundare än i dag. Men erfarenheten var stor.

Nu ska allting vi gör vara evidensbaserat och styrkt med forskning, nästan in absurdum. Och om det inte finns studier som visar en metods förträfflighet så är det liktydigt med att den är värdelös eller ”pseudovetenskaplig”. Men bara för att en metod inte är bevisad verksam så innebär det inte att den är falsk. Vi lever i en värld där vi måste förhålla oss till omvärlden utan att allt är bevisat.

Om vi skalar bort alla undersökningsmetoder och behandlingar som inte är bevisat effektiva, vad har vi då kvar? Blir vi någon sorts hälsoterapeuter som står med en läsplatta och tittar på patienten och sedan ger dem ett färdigtryckt träningsprogram? Eller blir vi någon typ av välutbildade personliga tränare? Eller en B-kopia av KBT-terapeuter? Inget ont om dem, men det är andra yrken.

I min värld är sjukgymnastik ett hantverk, likt en snickare eller målare. Man har en formell utbildning men år av daglig träning med patienterna ger en erfarenhet och kunskap som är omöjlig att få under en 3-årig grundutbildning. En bra sjukgymnast har kunskap i ”händerna”, det är något som ibland är svårt att förklara – och ännu svårare att göra en studie på.

Som specialist inom OMT använder jag dagligen de tekniker som tas upp i artikeln vid undersökning och behandling.  Jag känner efter ledspel. Men fäster jag stor vikt vid vad jag känner? Nej, oftast inte, men det är en pusselbit i undersökningen som tillsammans med många andra bidrar till min behandlingsdiagnos.

Som enskilt fynd är ledspelet för mig helt värdelöst. Detta kan jag inte använda till någonting men i sitt sammanhang blir det värdefullt. Samma sak gäller alla andra undersökningsfynd. Enskilt värdelösa, men i sitt sammanhang värdefulla.

För att belysa skillnaden mellan enskilda delar och helheten i en klinisk analys, vill jag jämföra den med hur man bakar en bulle. Om du lägger mjöl i en skål och väntar på att det ska bli en bulle, då blir det ingen bulle. Och då kan man komma till slutsatsen att mjöl inte skapar en bulle. Alltså behövs inte mjöl för att baka en bulle! Samma sak gäller för sjukgymnastens undersökningsprocess och behandling. Det är inte delen utan helheten som är avgörande. Det är helheten man måste studera, inte dess beståndsdelar var för sig.

Har man gjort undersökningar på patienter dagligen under snart 30 år så har man en känsla eller uppfattning när man stöter på något som känns ”onormalt”. Oftast svårt att sätta ord på. Men man lägger ett sorts pussel som i slutändan ska bli en tavla. Detta blir behandlingsdiagnosen.  Kan man dessutom ta bort eller framkalla patientens symptom har man kommit en bra bit på vägen. Svaret på om man lagt rätt pussel blir ju såklart om patienten blir bättre av den behandling man gör. Först då har man facit. Och detta är ju fysioterapiprocessen, den andra hörnstenen vi fick med oss i utbildningen.

Är det så att vi som kår går mot att rensa bort att det som vi under snart 200 år byggt upp och bara ska förlita oss på studier och bevis? Ska vi bara göra de undersökningar och behandlingar som är bevisat relevanta eller effektiva så blir det en ganska kort undersökning, och behandlingen blir också ganska torftig.  Det finns mycket kunskap i kåren hos äldre kollegor som helt plötsligt inte är relevant längre. Vi ska inte ta bort metoder som vi tycker fungera i det dagliga arbetet bara för att man inte lyckats göra bra forskning på det.  I min värld är detta ”beprövad erfarenhet” och den är lika viktig som forskningsresultaten.

Om vi slutar med allt som inte styrks av studier, ser jag en framtid där sjukgymnasten blir en tjänsteman som skriver långa haranger i journalen, men som knappt kan skilja en arm från ett ben.   Ibland får jag journaler från kollegor som är länge än Nya Testamentet men där det väsentliga ryms på baksidan av ett frimärke. Resten är formalia som bara en sjukvårdsbyråkrat kan uppskatta. Vad tillför detta till vårt yrke?

Att lära sig ”hantverket” är en lång och kämpig process och när man är mitt uppe i denna är det inte alltid man uppskattar den. Det är inte heller alltid att man förstår vad man gör eller vad man ska göra med fynden. Men med tiden får man en erfarenhet som gör att man blir bättre på att lättare och oftare göra rätt bedömningar. Och när man får distans till det hela och kan överblicka utvecklingen av sitt eget handlag, så är det väl värt resan.

Lars Eriksson
Leg. sjukgymnast
OMT steg III-utbildad
Specialistkompetens inom OMT
Sjukgymnast för Svenska herrlandslaget i handboll.

*Fotnot: När jag använder termerna sjukgymnast och sjukgymnastik står det även för fysioterapeut och fysioterapi.

Debattören Lars Eriksson är leg. sjukgymnast och har specialistkompetens inom ortopedisk manuell terapi.

2019-06-05|DEBATT|