Låt oss få ställa våra krav annars blir vi ett B-lag

Det skadar tilliten till förbundsstyrelsen att ett avgörande principbeslut har tagits utan att ta hänsyn till vår fleråriga gemensamma revideringsprocess. Ska våra samtal och diskussioner om vad vi vill med vår specialistutbildning plötsligt inte räknas? Det skriver Sektionen för habilitering och pediatrik i en debattreplik.

Sektionen för habilitering och pediatrik har läst OMT-sektionens debattinlägg om revideringen av specialistordningen och även förbundsstyrelsens replik, vilket inte alls lugnar oss. Tvärtom lämnar förbundets svar fler frågetecken kvar. Inför revideringen av specialistordningen har vår sektion lagt ned massor med arbete tillsammans och sedan september 2017 har vi varit i en lärorik process ihop med tjänstemännen på kansliet. Döm vår förvåning när vi får höra att den nya förbundsstyrelsen, FS, har tagit ett principbeslut om specialistordningen utan att ta hänsyn till det som sektionerna arbetat för under fyra år. Beslutet innebär att flera av målen i vår studiehandledning för att bli specialist inte kommer att bli godkända. Hur kan förutsättningarna ändras efter att processen är klar? Ska åren av samtal och diskussion med förbundet och föregående förbundsstyrelse helt plötsligt inte räknas? Är det en transparant process till gagn för professionen? Knappast!

Här nedan ger vi kommentarer till de olika delarna i FS beslut:
1. Kurskrav: ”Inga skall-krav eller examinationer”. Vår sektion vill kunna ställa krav på att ST-fysioterapeuten inom habilitering och pediatrik SKALL redovisa åtta olika patientfall utifrån några givna frågeställningar på ett par av målen. I och med FS principbeslut har vi förstått att denna kvantifiering av vår sektions mål inte kommer att godkännas. Att all inlärning och alla mål på högskolenivå ska bedömas och examineras kan vi säkert enas om. Det brukar också vara populärt att jämföra oss med sjuksköterskorna, men i deras vidareutbildning (VUB) examineras studenterna efter varje moment. Och likadant är det med läkarnas vidareutbildning. Om vi inte kan få ställa krav på kompetens är vi oroliga för att vi skjuter vi oss själva i båda fötterna.

2.) Omfattning på utbildning: FS sätter en tidsgräns på max tre år.  Det finns flera specialiteter som skulle behöva mer än tre år, däribland vår sektion. Vi har mycket svårt att få in utbildningen under tre år då vårt område är så omfattande. Som ST-handledare brukar jag rekommendera mina ST-studenter att göra magistern först eller sist i sin specialistutbildning så de har en period där de kan koncentrera sig helt på att läsa pediatrisk litteratur och att auskultera.  Annars försvinner ett till två år av vår handledningstid då studenternas huvuden är ockuperade av vetenskapsmetodik eller andra icke kliniska problem som ”Varför kan inte folk svara på enkäten i tid?” För mig är det orimligt att två av de tre åren ska gå till magisterstudier och bara ett år till klinisk fördjupning som FS skriver i sin replik till OMT-sektionen. Våra ST-fysioterapeuter behöver i regel läsa en massa specifik litteratur och träffa en massa patienter. Dygnets timmar räcker inte till om man ska klara den kliniska fördjupningen på ett år, och särskilt inte om man har familj.

Vi vet även att OMT-sektionen, som för vår sektion varit en förebild avseende utbildningskvalitet, kvalitetssäkring och internationellt samarbete, har svårt att få in sin plan i de nya principerna för studiehandledningen. Om vi åter jämför oss med sjuksköterskorna omfattar kraven för VUB:n till distriktssköterska 75 hp medan flertalet andra, som barnsjuksköterska eller operationssjuksköterska, ligger på 60 hp. OMT-sektionen driver tillsammans med Luleå tekniska universitet en masterutbildning i OMT. Den är fyra år lång för att man ska hinna med OMT steg 1-3, beteendemedicin, smärtfysiologi, motorisk kontroll och inlärning samt vetenskapsmetoden inför mastern. Tanken har varit att erbjuda en statlig och kostnadsfri väg till specialistkompetens inom OMT.  Förbundsstyrelsens beslut innebär troligen slutet för den utbildningen och framtida samarbeten med akademin. Liknande upplägg inom någon annan specialitet försvinner nog samma väg, eftersom akademin behöver tid för förberedelser och förutsägbarhet för att lägga upp en så omfattande utbildning. Om en ny förbundsstyrelse genom ett enda beslut kan ändra förutsättningarna så radikalt, vilket universitet vågar satsa på att bygga upp en sådan utbildning? Vi står bakom OMT-sektionens debattinlägg. Låt deras utbildning vara längre än de andra sektionerna och tänk på distriktssjuksköterskorna som jämförelse. Det är ingen som tvingar kollegorna inom andra specialiteter, att ta en längre väg till specialist. Men om någon vill välja att lägga fyra år för att bli till OMT-specialist så borde det vara möjligt.

3.) Auskultationer: Att möta många barn och att se flera olika kollegor i arbete med barn med olika sjukdomar och skador, är en mycket viktig källa till kunskap. Sektionen för habilitering och pediatrik skulle gärna haft fler auskultationer i studiehandledningen men fick i stället flera gånger under processen önskemål att sänka våra krav. Vi var till slut tvungna att dela upp vår specialistkompetens i olika nivåer inom de olika målen då det inte får plats inom tre år. Vår känsla, att det bara blev en ”tummetott” kvar, svider lite i magen.

4.) Kostnader: ”Inga större kostnader” Givetvis ska utbildning inte innebära några större kostnader för den enskilde fysioterapeuten. I fallet med OMT finns alternativet med mastersprogrammet i OMT Luleå där det inte tillkommer några avgifter. Vill den enskilde fysioterapeuten ta det i sin egen takt och på sin egen bekostnad måste det vara upp till var och en.

Att specialistutbildningen måste få ha den omfattning och innehålla de krav som behövs för respektive ämnesområde hör också ihop med att vår grundutbildning är på tok för kort. Som sektionens ordförande har jag tidigare påpekat, (exempelvis på kongressen 2016), att fysioterapeuters grundkompetens är låg i en internationell jämförelse. Ett tydligt exempel är att Perth universitetet i sydvästra Australien unilateralt sa upp studentutbytet med Karolinska institutet. Deras studenter lärde sig ingenting här och förlorade en hel termins kunskapsinhämtning. Därför driver jag också på för att grundutbildningen måste bli betydligt längre. Fysioterapi är både bred och djup och nu hinns varken djup eller bredd med under grundutbildningens tid.

Vi är oroliga för att den reviderade specialistordningen kommer att bli urvattnad och inte tåla några jämförelser med andra länder. Om vi genom FS beslut ska utbilda specialister men inte får ställa krav på vad de ska kunna blir vi ännu mer ett B-lag, speciellt när grundutbildningen redan är för kort. Vi måste kunna jämföras internationellt och vi får inte förblindas i vår iver att få vår specialistkompetens statligt reglerad.  Om vi inte törs ställa krav på våra ST-kollegor kommer en specialist inte vara en specialist.  Det kommer i stället att bara vara en kollega med en magister och några dagar auskultation. Det kommer inte att vara en ”kunskapsbärare/ kunskapsförmedlare/kunskapsutvecklare”, enligt förbundets definition av en specialist*.

Vi som sektion kan inte ställa oss bakom en specialistutbildning där vi inte kan ställa några krav. Om FS står fast vid sitt beslut kanske vi måste tänka om helt och ha en tvådelad specialisering med två olika nivåer, där nivå ett är Vidareutbildad inom pediatrik och nivå två är Specialist inom pediatrik. Men är det verkligen där vi vill hamna? Nej. Låt oss få ställa krav som är tillräckligt höga för att få kalla sig specialist på en gång och låt olika tunga specialiseringar ta olika lång tid!  Vi vill också ännu en gång betona att det är helt främmande för vår sektion att ett så avgörande principbeslut som FS tagit, tas utan hänsyn till vår mångåriga gemensamma revideringsprocess och att FS helt går emot två tunga specialiteters revideringsarbete. Det är inte transparant och tydligt, och det skadar tilliten för förbundsstyrelsen och förbundet.

Styrelsen för Sektionen för habilitering och pediatrik
Genom ordförande Thomas Airio

*Fotnot: Fysioterapeuternas specialistordning, s. 5