Fysioterapitidskrifternas upprop ställer frågan: Hur kan du som forskare minska barriärer och bygga broar som utvecklar den globala fysioterapin?

Den svenska hösten inleddes med det tunga beskedet att regeringen vill gå vidare med att stifta en angiverilag som hotar själva kittet i vårt demokratiska samhälle – tilliten mellan oss.

Vi har inte råd att förlora en enda fysioterapeut till på grund av en ohållbar arbetsmiljö. Läget är redan ansträngt på grund av kompetensbristen.

Den samlade utgivningen, från den första utgåvan 1943 till dagens moderna fackförbundstidning, är ett omfattande historiskt dokument över den svenska fysioterapins och förbundets utveckling.

Ingen har missat decennier av läkardominans på hälso- och sjukvårdens arenor. Trots det förväntar vi oss att myndigheter och huvudmän ska jobba mer modernt och brett i dag.

Det här året knockade mig tidigt, och jag har inte riktigt hämtat mig än. Pandemin hade precis släppt sitt järngrepp om oss när kriget kom till Europa. Vi fick en ny sorts oro att hantera.

En purfärsk blick på vad vi själva sysslat med i åratal kan vara oerhört värdefull. Den hjälper oss att få syn på nötta tankespår och gamla metoder som det kan vara dags att lämna.

Jag saknar kloka sansade röster i valdebatten. De som först lyssnar och sedan talar. Om jag kunde utropa en tyst minut för demokratin, så skulle jag önska en för valrörelsens sista dagar.

Vid många diagnoser framhålls teamarbete som grunden för god vård. Men hur vet man om det är ett riktigt samarbete som sker?

I Sverige kan vi uttrycka vår åsikt och säga vad vi ser utan att vara rädda för fängelse, batongslag eller böter. Utnyttja den möjligheten. Använd det fria ordet i demokratins och människans tjänst.