Han har haft en vindlande yrkeskarriär med fyra tvära svängar. Polis. Fotbollsfysio. Säkerhetskonsult. Enhetschef. Möt Mikael Klots Rubin som vill leda medmänskligt – och stärka säkerheten i vården.
Precis som vi utbildar i HLR behöver vi utbilda i hur man hanterar våldsamma situationer, säger Mikael Klots Rubin, enhetschef för Capio Spine Center Stockholm City och Capio Idrottscentrum. Foto: Johannes Äng
Vi möts morgonen efter den största masskjutningen i Sveriges historia. Timingen är snudd på obehaglig. Vår intervjuperson Mikael Klots Rubin har nämligen jobbat inom den Nationella Insatsstyrkan och är sakkunnig inom PDV, pågående dödligt våld.
Hur har det senaste dygnet varit?
– Jag ryser i hela kroppen, säger Mikael. Det kommer nära. Under flera år har jag rest runt och träffat ett stort antal rektorer, lärare och annan skolpersonal för att utbilda dem om pågående dödligt våld. Vi har övat in- och utrymning inför just den här typen av händelser. Det som hände i Örebro är tragiskt. Oerhört tragiskt.
Idag är Mikael enhetschef för Capio Spine Center Stockholm City, men bakgrunden som polis och säkerhetsexpert gör honom extra alert på hot och våld i samhället och på jobbet. Vi sitter vid ett runt bord på hans kontor. Han tar fram en röd väska och öppnar den.
– Förra veckan köpte jag in det här stoppa blödningskittet till vår mottagning. Med det här innehållet kan vi rädda personer som har katastrofala blödningar.
Han pekar på ett pulverpaket som får blodet att koagulera snabbt och en massa som man kan trycka in i ett skotthål.
– Jag tror att alla arbetsgivare måste börja tänka annorlunda omkring det här, och se till att medarbetarna får lära sig första hjälpen vid kraftiga blödningar, precis som man gör med HLR. Det kanske aldrig händer, men är man förberedd känner sig de flesta tryggare.
Han pratar lugnt och metodiskt. Även om ämnet är svårt har han gjort det många gånger förut. Förklarat. Utbildat. Gett perspektiv.
Han säger att kunskap är det som hjälper mot rädsla.
– Det är inte så att rädslan ökar för att vi pratar om eller utbildar om de här sakerna. Det är tvärtom. Det skapar trygghet.
Mikael Klots Rubin visar hur man kan stoppa blödningar från skotthål. Foto: Johannes Äng
Trygghetsskapande är också en viktig del av polisyrket. Mikael valde den vägen direkt efter gymnasiet och jobbade först som förorts- och tunnelbanepolis. Fem år in i yrket gjorde han de tuffa testerna till Nationella Insatsstyrkan och kom in, vilket han ännu är stolt över.
– Jag var med under uppbyggnaden och tog fram grunderna till vad Nationella Insatsstyrkan är idag. Det var extremt mycket utveckling och träning plus strategiskt samarbete med andra länder, berättar Mikael.
Han stannade kvar i åtta år. Polismorden i Malexander gjorde att han började tänka efter och började 2004 plugga till sjukgymnast vid Karolinska institutet.
– Min dotters födelse 2000 bidrog också till det vägvalet. Jag kunde inte fortsätta att ta de riskerna jag tog.
Hoppet till sjukgymnastiken var inte så långt som man kan tro. Från insatsstyrkan hade han fått kunskaper och utbildning i akutsjukvård och efter en knäskada hade han också haft närkontakt med en fysioterapeut. Första jobbet efter examen 2007 blev på Thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset i Solna.
– Jag hamnade direkt i rotering på IVA vilket jag som nyexad inte borde ha kompetens för. Men mina tidigare erfarenheter gjorde mig rustad för det. Att jobba i stressade situationer är naturligt för mig, helt odramatiskt.
Samtidigt hyrde han in sig på kvällar och helger på en idrottsklinik för att få jobba med det friska. Bland annat var det några spelare i Hammarby IF som skickades till honom. Deras rekommendationer nådde klubben och 2008 blev han medicinskt rehabansvarig sjukgymnast för Bajens herrlag. Det blev ingen tillfällig grej, utan han blev kvar på sin post i 13 år.
Vilka var de mest givande delarna?
– Det mest givande var att påverka strukturerna i det förebyggande arbetet: att med tiden gå från att bara rycka ut vid akuta skador till att göra de rätta sakerna innan spelarna blir skadade.
Den främsta utmaningen, berättar Mikael, är att en tränare alltid vill ha alla sina värdefulla spelare matchklara, även om det ibland finns frågetecken rent skademässigt.
– Det finns dessutom inte en enda fotbollsspelare som tycker att det är kul att vara skadad. De vill in på planen. Därför måste alla kring spelaren kommunicera med varandra och vi hade väldigt tydliga protokoll för återgång i spel.
Och om tränaren tryckte på för hårt, fick Mikael stå upp för spelarens idrottskarriär och hälsa på lång sikt. Men på elitnivå måste man också ta vissa risker, säger han.
– Särskilt om det gäller en nyckelspelare i en viktig match, då var diskussionerna extra långa. Spelaren äger sin egen kropp och har en egen vilja. Men vid risk för allvarlig skada, sjukdom och hjärnskakning var det tvärnej, då backade jag aldrig.
Det blev 13 år inom elitfotbollen innan Mikael Klots Rubin bytte bana. Foto: Hammarby Fotboll
2011 blev han också ordförande i Svenska Fotbollssjukgymnasters förening och var det under tio år. Det nätverket bidrog till kunskapsspridningen inom fotbollen.
– Alla var generösa och delade med sig av sina erfarenheter och lärdomar, det var roligt!
Med åren kom mer evidens kring prevention och rehabilitering, säger Mikael och nämner särskilt Annica Näsmarks knäkontrollprogram för att förhindra korsbandsskador och Asklings L-protokoll för rehabilitering av hamstrings.
– Det gjorde enorm skillnad att ha fotbollsnära forskning att hålla sig till.
Dramatiska skadeögonblick har också etsat sig fast i minnet. Ett är från 2015 när Hammarbyspelaren Erik Israelsson i slutminuterna av ett derby mot AIK nickar in det vinnande målet.
– Alla spelarna hoppar upp ned och jublar, åskådarna skriker av glädje, men gömd bakom alla ben ligger Erik stilla. Bara jag och vår läkare ser det och tar våra väskor och springer ut på planen. Först är det ingen som förstår varför vi springer. Men sedan bildar laget en ring kring Erik så att vi kan jobba ostört.
AIK:s läkare ansluter. Arenans sjuksköterska kommer med syrgas. Alla jobbar för att hjälpa den medvetslöse.
– Erik ligger med slutna ögon, och vi vet inte om det är en skallskada eller en nack- och ryggskada. Tills slut vaknar han och förs till Södersjukhuset med ambulans.
Dagen efter kommer beskedet om en kraftig hjärnskakning – och en fotledsfraktur.
– Därute var vi alla så fokuserade på den allvarligaste skadan att ingen märkte att han brutit foten. Men vi jobbade lugnt och metodiskt för att rädda hans liv. I akuta lägen blir jag extremt fokuserad. Det har jag haft nytta av många gånger.
Trots att han älskade fotbollsmiljön, de förtroendefulla spelarkontakterna, gräsdoften och hetluften, fanns det avigsidor, berättar Mikael.
– Min erfarenhet efter tretton år inom den svenska elitfotbollen är att man inte är så bra på att prioritera teamet bakom laget, varken med löner eller arbetsvillkor. Det läggs enorma summor på att spelarna ska vara i sin bästa form under säsongen, då borde man också lägga krut på det medicinska teamet. Att vara ensam sjukgymnast för ett helt lag är också väldigt svårt att få ihop med ett vanligt liv. Det är lätt att bli utbränd.
Mikael Klots Rubin tar gärna dagliga promenader för att rensa hjärnan och för att få dagsljuset. Foto: Johannes Äng
Blev du det?
– Jag var mer eller mindre utmattad i perioder, eftersom jag alltid ger mer än hundra procent när saker engagerar mig. Kombinationen att vara konstant tillgänglig och vara inkännande gentemot allt och alla, höll inte i längden.
På en middag 2020 möter han en gammal poliskollega och får på stört erbjudandet om att bli senior konsult på ett privat säkerhetsbolag. Så blev det. Han sa upp sig direkt.
– Det kändes jättekonstigt för fotbollen hade varit mitt liv dygnet runt, 365 dagar om året. Men när jag väl tog steget var det lättare än jag trodde. Kanske är det också min personlighet. Att när jag väl sätter siktet på något nytt, så ser jag mig inte om.
Efter det jobbade Mikael fyra år med förebyggande personsäkerhet för de som behöver skydd på grund av förmögenhet eller utsatt position. Hans enhet på 2Secure var i kontakt med mer än 300 familjer och privatpersoner i behov av olika säkerhetsåtgärder.
– Jag ansvarade själv för cirka 65 av dem och kunderna hade möjlighet att 24/7 ringa vårt beredskapsnummer om de behövde hjälp eller stöd. En del av mitt jobb var också att i olika sammanhang utbilda om förebyggande säkerhet, hur man hanterar hot, våld och pågående dödligt våld, berättar Mikael.
Han trivdes väldigt bra och kunde gott ha stannat till pensionen. Men 2024 kom ett nytt jobberbjudande och i oktober började Mikael som enhetschef på Capio Spine Center Stockholm City och Capio Idrottscentrum. På mottagningen bedrivs främst fysioterapi inom ramen för försäkringsverksamhet och inom öppenvården via vårdval specialiserad fysioterapi.
– Här är det devisen ”fysio first” som gäller för ortopediska och idrottmedicinska besvär och smärta. Vi vet att det är det bästa alternativet. Många patienter vill träffa en läkare, men när de har fått träffa en fysioterapeut är de väldigt nöjda, säger Mikael.
Personalgruppen han leder består av fysioterapeuter, specialistfysioterapeuter, sjuksköterska, medicinska sekreterare, ultraljudspecialist med flera. Verksamheten har också specialistläkare men de har en läkare som chef.
Byggjobbarna behöver svar från Mikael Klots Rubin om vilket arbete som ska utföras i den blivande träningslokalen. Foto: Johannes Äng
Vad kännetecknar ditt ledarskap?
– Att jag är tydlig, inkluderande och medmänsklig, säger han. Det är i alla fall min målsättning, andra får bedöma om jag lyckas. Medmänsklighet är jätteviktigt för mig och det står för min vilja att se individen. Vi behöver olika saker på jobbet, allt från mängden stöd och självständighet till vilken kompetensutveckling vi vill ha.
Ett kännetecken som Mikael själv ser i sin fyra yrkeskarriärer är roller där man hanterar människor och måste bygga och förvalta ett psykologiskt kapital. Och då måste kommunikationsflödet fungera, betonar han.
– Jag försöker vara tydlig med i vilken riktning vi ska gå när det gäller de övergripande målen och samtidigt bjuda in teamet till att vara med och påverka hur vi tar oss dit. Det är det otydliga och outsagda som skapar känslor av vilsenhet och otrygghet.
Den utmaning Mikael står i just nu är en omorganisation plus en ombyggnation. Två enheter slås ihop till en och dessutom ska lokaler på 1400 kvadratmeter minskas till hälften. Hela ansvaret ligger på Mikaels axlar och när vi möts är det bara veckor kvar till invigningen.
– Jag har inte landat i en normal arbetsvardag ännu, det är mer som att jag landat i en stormvind, en orkan av saker som ska göras. Det är tur att jag är van. Ombyggnationer förföljer mig. Det sista jag gjorde på förra jobbet var att leda en stor flytt till nya lokaler.
Att skyla över kränkningar genom säga att man bara skämtade är inte okej, säger Mikael Klots Rubin. Foto: Lois Steen
Vis av tidigare erfarenheter är han mån om sin egen återhämtning och sina egna gränser. Han tar sina åtta timmars sömn och är noga med att stänga av jobbtelefonen. Efter klockan 18 är Mikael inte nåbar. Ett par träningspass under helgerna och långa pratpromenader med frun som är rektor, ger också kraft.
Men Mikael värnar också om sina medarbetares arbetsmiljö. Dagen vi besöker kliniken är det en extra lång arbetsplatsträff, både för att fira framgångar och för att de anställda ska gå en utbildning om utsatthet. I det kombinerade lunch- och mötesrummet står Mikael och presenterar arbetsgivarens linje.
– Vi har nolltolerans för diskriminering, kränkande särbehandling och trakasserier i den här verksamheten. Capio står för allas lika värde och vi ska behandla varandra med respekt. Kom ihåg att våra olikheter adderar värde och att vi är varandras arbetsmiljö.
Mikael berättar också om Capios visselblåsarfunktion och rätten att larma om missförhållanden i verksamheten. Hot och hat kan också komma från patienter, säger han, och ger råd om vad man bör göra då.
– Ibland reagerar vi instinktivt och vill bara radera det otäcka man läst eller hört, men det gäller att spara de meddelanden som kommer på telefonen eller via mejl. Vi måste dokumentera allt för att kunna hantera hoten och för att polisanmäla. Informera också skyddsombudet och närmaste chef om något händer.
Utsatthetutbildning får alla anställda på Capio och i planeringen framåt ligger också att Mikael ska hålla en PDV-utbildning.
– Tyvärr är det inte bara skolor som behöver öva, vårdinrättningar måste också förbereda sig på våldsamma händelser.
Med tanke på ökade risker för hot, hat och våld inom vården ser kliniken även över sitt skalskydd. Entrédörren ska vara låst och bara bokade patienter släpps in, berättar Mikael.
– Folk ska inte bara kunna vandra in i våra vårdverksamheter. Vi är naiva om vi tror att vi inte behöver göra jobbet med att stärka säkerheten.
Framöver ska Mikael också bidra med kunskaper i en ny bok i samarbete med Ardavan Khoshnood, docent i akutsjukvård vid Lunds universitet och kriminolog.
– Vi skriver ett kapitel om hantering av pågående dödligt våld och innehållet är riktat till vårdpersonal. Med ökad tillgång till skjutvapen är det tyvärr bara en tidsfråga innan det händer något inom vården, precis som det bara var en tidsfråga innan en skolskjutning skulle ske. Det är krasst och sorgligt, men tyvärr är det först när något fruktansvärt sker som folk vaknar och börja prata säkerhet.
Min karriär har lärt mig hur viktigt det är att våga lita på sig själv och vara trygg i sina erfarenheter och sin kompetens, säger Mikael Klots Rubin. Jag vet nu att jag räcker till, även om jag själv inte alltid ser det. Foto: Johannes Äng
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
