Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
I juni är det flera kullar nya fysioterapeuter som ska påbörja sin första anställning inom hälso- och sjukvården. Och entusiasmen är ofta stor. Äntligen! Men ska de vilja stanna kvar i yrket under många år får mötet med verkligheten inte bli för tufft. I dag finns det en fara att de på vissa ställen stiger in i verksamheter där vana medarbetare redan går på knäna. Att en enda kommunfysioterapeut axlar ansvaret för tre särskilda boenden är inte ovanligt. Och blir första jobbet inom primärvården kan det vara ett krävande pinnsystem, med ett stort antal patienter per dag, som väntar. Säkert kommer var och en att växa med uppgiften, men då behövs också en riktigt bra introduktion och kloka chefer.
För vi har inte råd att förlora en enda fysioterapeut till på grund av en ohållbar arbetsmiljö. Läget är redan ansträngt på grund av kompetensbristen. Enligt SKR:s egen personalprognos behöver kring 400 000 anställas i kommuner och regioner fram till 2031. När vårbudgeten kom utan några nya satsningar på hälso- och sjukvården varnade Fysioterapeuterna att det skulle urholka läget i välfärden ytterligare. ”Illa och anmärkningsvärt. Också oroande att det inte satsas på långsiktig kompetensförsörjning” skrev förbundsordförande Cecilia Winberg på Twitter i april. Samtidigt utvisar Sverige människor som redan har etablerat sig som fasta medarbetare inom vård och omsorg. Det är kontraproduktivt. Återigen läggs ansvaret för att lösa krisen längre ned i kedjan, på klinikernas axlar. Färre ska göra mer. De som är kvar ska springa fortare till löner som inte är värdiga deras etiska kompass och breda kompetens.
Mitt i detta finns det en uthyrningsbransch som tjänar på situationen. Skenande kostnader för stafettläkare har vi läst om i decennier. Men nu när bristen på fysioterapeuter är akut har hyrföretagen även börjat locka dem till sig med högre löner och ett flexibelt arbetsliv. Här varnar facket för det man kan gå miste om utan ett kollektivavtal. Jag, och många med mig, känner ilska över att våra skattepengar, som skulle kunna skapa schyssta och stabila arbetsvillkor inom välfärden, i stället sipprar ut till lapptäckslösningar. Varken personal eller patienter mår bra av ett fuskbygge.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
