Skador satte stopp för hans elitlöparkarriär. Men han hittade en ny framgångsrik väg. I dag stöttar fysioterapeuten Eric Hamrin Senorski unga friidrottstalanger. Och som forskare har han blivit utvald i en framtidssatsning av Sveriges Olympiska Kommitté.
När skador satte stopp för Eric Hamrin Senorskis fortsatta löparkarriär öppnades en ny väg – kliniknära forskning. Foto: Nicke Messo
Eric Hamrin Senorski plockar fram mobilen ur fickan.
– Ska vi kolla? Träningsdagboken finns kvar, säger han och skrollar. 2010 sprang jag i snitt 13 mil i veckan trots skador och 2011 i genomsnitt 15 mil i veckan.
Den tiden är förbi. Men då, för drygt tio år sedan, var Eric Hamrin Senorski elitidrottare och hade tagit två SM-guld på 3 000 meter hinder, och ett SM-guld på 5 000 meter. Nu har han en helt ny karriär där han lever med en intensiv mix av kliniskt arbete och forskning. Den här februarimorgonen startade med mottagning på privata primärvårdskliniken Sportrehab i Göteborg. Efter lunch väntar forskningsmöte på Göteborgs universitet där han är docent och i eftermiddag är han tillbaka i klinikens gym för att träffa patienter igen.
Sportrehab är en del av hans kliniska bas, men han har också uppdrag att stötta unga friidrottare på elitgymnasiet och i friidrottslandslaget. Ett stående uppdrag är att föreläsa på fysioterapeutprogrammet i Göteborg, och en forskningstjänst på halvtid, så kallad ALF-tjänst.
Han har det väldigt bra, säger han.
– Det är både stimulerande och utmanande att driva rehabilitering och forskning framåt i olika sammanhang.
I dagarna har hans tvärprofessionella forskargrupp presenterat en ny unik teknik för att diagnostisera knäskador. Något som inte kunnat åstadkommas utan ett intensivt teamarbete, betonar Eric.
– Jag gillar att jobba i team och få andra att förstå att man har en högre kapacitet än vad man tror. Genom att planera och ta små steg på vägen växer man. Det är som med rehabilitering.
Mgulden känns avlägsna i dag, säger Eric Hamrin Senorski. Men han fortsätter att springa för hälsans skull. Fem mil i veckan blir det. Foto: Nicke Messo
Som tidigare långdistanslöpare har han övat sig i uthållighet och fokus. Han sätter långsiktiga mål och tänker i tioårsperspektiv, berättar han. Konkret handlar det om att tacka ja till projekt som ligger i linje med det han vill nå.
– Men det gör ju också att jag ibland behöver tacka nej till roliga uppdrag och det kan kännas tråkigt.
Ett mål han satt och uppnått var att disputera. Det gjorde han för fem år sedan med en avhandling där han undersökte prognos och framgångsfaktorer efter främre korsbandsskador.
Och forskarkarriären har tagit bra fart. 2021 blev han docent och samma år utsåg Sveriges Olympiska Kommitté honom till en av framtidens forskningsledare inom utvecklingsprogrammet Olympisk Offensiv.
– Det är en grym möjlighet. I programmet ingår utbildning i ledarskap, projektstyrning och nätverkande inom gruppen, men även med idrottarna och elittränarna. Att komma nära idrottsmiljön och få möjlighet att lyfta och diskutera problem och skador utifrån forskarperspektiv är väldigt värdefullt.
Utvecklingsprogrammet innebär också forskningsmedel för riktade projekt som ska komma olympiska idrottare eller tränare till nytta. Han ser bland annat fram emot att undersöka mekanismer bakom knäskador inom kampsporter, som är relativt outforskat.
Att sporta har varit självklart för Eric sedan barnsben. I tonåren började han på basketgymnasiet men hoppade ganska snabbt över till friidrottsgymnasiet.
– Löpning var i ärlighetens namn inte alltid det roligaste, det var mycket roligare att spela basket. Men det visade sig att jag var duktig på att springa och det var roligt att vinna. Jag gillade att träna mycket och hårt.
En förutseende mamma peppade honom att utbilda sig om han inte skulle lyckas ”att bli bäst i världen”. Han sökte en mängd olika utbildningar och kom in på fysioterapeutprogrammet. Men det var inte solklart att det var just det han ville göra då.
– Fokus var att bli en bra idrottare, allt annat var sekundärt.
Redan som nyexaminerad fick han uppdrag som fysioterapeut för Elitidrottsgymnasiet Katrinelund i Göteborg. I dag är han medicinskt ansvarig för friidrottseleverna där, främst när det gäller skaderehabilitering. Som tidigare elitidrottare kan han ”kulturen” inom idrotten, säger han, vilket ger honom en trovärdighet och goda förutsättningar att bygga starka allianser med de unga idrottarna. För ungdomarna är det viktigt att veta var de kan vända sig, och Eric jobbar tillsammans med skolans medicinska team och tränarna för att skapa en trygg miljö vilket bidrar till möjligheten att fånga upp problem tidigt och även förebygga skador.
– Jag har också som strategi att när en skada behöver ett större omhändertagande koppla in tränaren, om det är okej med patienten, för att lägga upp en plan. Jag upplever att resultatet blir bättre då.
Han följer också friidrottslandslaget och stöttar särskilt årskullen 2002. Ibland är han med som resurs under tävlingar och får agera efter vad som händer oavsett tid på dygnet.
Evidensbaserad rehabilitering är syntesen av forskning, klinisk erfarenhet och patientens perspektiv, säger Eric Hamrin Senorski. Foto: Nicke Messo
För att en idrottare ska nå långt handlar det framför allt om att hålla sig frisk och skadefri framhåller Eric. Det är viktigt att i planeringen ha ett längre perspektiv som omfattar helheten, och det måste finnas en balans när det gäller dosering av träning och inte minst återhämtning. I arbetet med att stötta friidrottare känner han att de egna erfarenheterna, både positiva och negativa, är värdefulla att ha med sig.
– När jag ser tillbaka är kanske inte min bakgrund som just friidrottare det mest väsentliga. Det viktigaste är att jag har idrottat på relativt hög nivå och haft en del skador. Då lärde jag mig mycket om skadehantering men även om den psykosociala delen. Hur man kan känna. Hur man kan må och reagera.
Under hösten 2012 gick han från att vara på toppen till att inte kunna löpträna alls under mer än ett år. Innan dess hade han haft ett antal överbelastningsskador men nu drabbades foten och metatarsalbenen mer intensivt, och han fick hantera en annan typ av smärta orsakad av benmärgsödem.
– Det var ingen rolig situation att vara i, och framför allt ovissheten eftersom mina symtom inte lade sig. Det förklarades av att det var en reumatisk sjukdom. Men för mig fanns det inte på världskartan att jag inte skulle kunna fortsätta elitidrotta. Jag var bestämd och målinriktad.
Den världen han befann sig i ville han stanna i. Men så blev det inte. Skadorna satte stopp. Visst var han nedstämd men samtidigt hittade han andra vägar och det blev ändå en positiv vändpunkt. En chans till nystart kom genom hans handledare under kandidatuppsatsen, Roland Thomeé, professor i fysioterapi, som också driver Sportrehab.
–Jag kom i gång med både jobb och forskning direkt efter examen och kunde hitta nya mål. Det är nog så jag är, jag söker utmaningar. Nu mår jag superbra. Jag kan få skov, men det kan jag hantera och jag tränar varje dag. En dag utan träning är en dag utan mening.
Hur mycket visar träningsdagboken 2022?
– Nej, det pratar vi inte om nu, skrattar han.
Fast det är underförstått att han inte är i närheten av att slänga sig i soffan på fritiden.
– Det saknas något om jag inte tränar. Men jag är bekväm med min löpning och är vädret för dåligt går jag till gymmet i stället. Nuförtiden springer jag också helst tillsammans med någon och kombinerar träningen med en social aktivitet.
I dag springer han för hälsan, och löpningen tar fortfarande en stor plats i hans liv, det blir oftast fem mil i veckan kommer han fram till.
Jag vill lyfta andra personer, både forskare och kliniker, att utvecklas och komma närmare sin potential, säger Eric Hamrin Senorski. Foto: Nicke Messo
På Sportrehab finns kollegor att diskutera med. Och han trivs med att jobba med allt ifrån elitidrottare till motionärer.
– Det är väldigt tacksamt, kul och givande att möta idrottare på alla nivåer. Många kan brinna precis lika mycket som elitidrottarna för det de gör.
Patientnyttan är den största drivkraften när han forskar och många frågeställningar är direkt hämtade från den kliniska verkligheten. Exempelvis den där känslan att det gick lite sämre för personer med främre korsbandsskada om de också var hypermobila, vilket testades vetenskapligt – och visade sig stämma.
Tyngdpunkten i den forskning han bedriver ligger inom området knätrauma och främre korsbandsskador. Nyligen presenterade forskargruppen på Sahlgrenska akademin en ny metod för diagnostik av ligamentskador som nu testas i samarbete med Chalmers. Genom att kombinera fysisk undersökning – främre draglåda och Lachmans test – med videofilmning som analyserar eventuella avvikelser i translatorisk rörlighet hoppas man kunna få en högre precision av status för ligament och korsband.
– Vi hoppas mer precist kunna mäta om det finns en skada och vilken typ av skada det handlar om. Det kan göra det möjligt att skräddarsy behandlingen både pre- och postoperativt, samt ge en mer jämlik vård.
En titt på publikationslistan leder till frågan hur han hinner med. Tid är ibland en utmaning, medger han. Men han ruckar inte på hörnstenarna som att ta hand om sig själv genom god planering, sömn och träning.
På hyllorna i klinikens korridorer trängs avhandlingar, flera av dem gjorda av kollegor på Sportrehab. För närvarande är han huvudhandledare för fem doktorander, tre av dem direkt knutna till Sportrehab.
– Det skulle vara roligt att få in ännu fler kliniker i forskning. Den kliniska fingertoppskänslan är viktig för att ställa de riktigt intressanta frågorna som direkt ger patientnytta. Alla i vårt nuvarande forskningsteam är också kliniker.
När Eric Hamrin Senorski blickar framåt har han en klar och tydlig vision som inbegriper både honom och andra.
– Jag vill lyfta andra personer, både forskare och kliniker, att utvecklas och komma närmare sin potential. Men också hålla det kliniska arbetet levande i kombination med forskning och kurser.
Anki Wenster
frilansreporter
