Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
Om hälso- och sjukvårdens professioner skulle gestaltas som en familj, skulle den vara klart dysfunktionell. Vid familjesammankomster, vardag som fest, skulle det vara vissa syskon som nästan jämt blev bortglömda, inte ens inbjudna, medan andra syskon alltid hade sin plats vid honnörsbordet. Visst kunde de åsidosatta protestera. Stå och banka på släktgårdens port eller ringa, mejla, argumentera för varför deras unika bidrag till familjens fortlevnad var viktigt. Och ibland kunde dörren öppnas. De fick sitta med vid bordet, bli lyssnade på, äta av maten, möta blickar som jämlikar. Uppleva att deras åsikter, kunskaper och perspektiv faktiskt räknades. Men precis när de slappnat av, tänkte att situationen förändrats till det bättre, att de inte längre behövde kämpa för sin plats, föll familjen tillbaka i sitt gamla mönster. Ännu en gång. Same procedure as last year. Suck.
Jag vet. Allegorin är övertydlig. Ingen har missat decennier av läkardominans på hälso- och sjukvårdens arenor. Den trista tv-serien där vi kan räkna ut hur det kommer att gå för att det jämt är samma upplägg. Trots det förväntar vi oss ibland ett annat slut, att myndigheter och huvudmän ska jobba mer modernt och brett i dag. Att de insett hur förlegat det är att en enda profession ofta får styra hur framtidens vård ska se ut. Men vi är inte där än. Mönstret upprepas nu i införandet av de personcentrerade och sammanhållna vårdförloppen. Ett gigantiskt förbättringsprojekt med syfte att skapa mer jämlik vård. Och där är läkardominansen en dundertabbe.
De sakkunniga vi talat med varnar för att patienter riskerar att gå miste om viktiga insatser eftersom fysioterapeuter är bortglömda i vårdförlopp där de borde varit med. Till och med den högst ansvarige, Mats Bojestig, medger att professionens frånvaro är en svaghet, och lovar att titta på hur det kunde bli så här. Det är bra. Fast lite synd är det att han såg problemet först efter att tidningen ställde kritiska frågor.
Att ställa frågor är inte så dumt. Det skulle kunna vara ett enkelt sätt att dubbelkolla packningen innan nationella förändringsresor. Tänk om de här skulle ställas nästa gång: Är vi bombsäkra på att samtliga professioner som har avgörande kompetens på området finns med? Om inte, hur öppnar vi dörrarna och ger dem en självklar plats vid bordet?
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
