Vad krävs för att människa och teknik ska bli ett? Vi har träffat Saffran Möller för att prata om hennes världsunika forskning på hjärnan och datastyrda proteser.
Att främja bäckenrotationen gör att man blir kvar längre på protessidan och därmed avlastar den andra sidan. Det är höften som ska vara drivande i gången. Saffran håller emot för att känna så att Emil Lindbom gör rätt. Emil, som pluggar till ortopedtekniker, vill lära sig så mycket som möjligt. Foto: Nicke Johansson
Saffran Möller. Foto: Nicke Johansson
Att gå med protes är ingen enkel match. Inte bara för att det är påfrestande för musklerna, det är också rejält ansträngande för hjärnan. Det här var något Saffran Möller började misstänka när hon efter många byten från traditionella proteser till datastyrda knäleder hört brukarna, oberoende av varandra, utbrista samma sak: ”Åh så smidigt, nu behöver jag inte koncentrera mig så mycket på var jag sätter min protesfot!”
– När så många säger det, från nordligaste Norge till sydligaste Danmark, vad betyder då det? Är det här något som går att mäta?
Ja, det gick att mäta och det slutade med att hon skrev en avhandling på ämnet. För att samla in data reste hon runt till protesbärare i Norden med ett badmösseliknande instrument som mäter hjärnaktiviteten. Det kallas fNIRS (funktionell infraröd spektroskopi) och registrerar blodcirkulationen med infrarött ljus. Ju mer man måste koncentrera sig, desto större blodflöde till de prefrontala delarna av hjärnan. Tekniken i sig är inte ny, men ingen har tidigare använt den för att studera vad som händer innanför pannbenet när man går med protes.
– Vi såg att de som använder protes, oavsett vilken sort, förbrukar mer hjärnkapacitet än andra. Men vi kunde också se skillnad mellan traditionella mekaniska protesknäleder och datastyrda, där de som använder traditionella förbrukar mest.
I praktiken skulle det kunna innebära att den som för varje steg måste tänka på var den sätter sin fot också har mindre kapacitet kvar till att uppmärksamma faror. Som gropar i vägen eller snabba bilar. Ju mindre tankemöda du behöver ägna åt hur du går, desto mer kan du fokusera på annat.
Saffran kollar Emils gångteknik. Vikten ska rulla av vid stortån och inte i mitten av foten. Foto: Nicke Johansson
I ett nytt världsunikt forskningsprojekt går hon nu vidare och undersöker om det är någon skillnad i hjärnaktivitet om man går med datastyrd protes som fästs med hylsa, eller om man går med en osseointegrerad, alltså en datastyrd protes som är förankrad direkt i skelettet.
– De som har osseointegrerade upplever att de får bättre kontakt med golvet. Så potentiellt skulle det ytterligare kunna avlasta den prefrontala delen av hjärnan och behovet av koncentration.
När vi besöker Saffran i ett labb i Jönköping är det 22-årige Emil Lindboms hjärnaktivitet som ska mätas. Emil ingår i studiens referensgrupp. Som barn drabbades han av skelettcancer och behövde amputera högerbenet vid knät. Innan han för nio år sedan fick en datastyrd protes hade han hunnit avverka flera mekaniska.
– Det är en otrolig skillnad, säger han. Den här väger mer än en vanlig protes, men är både säkrare och lättare att gå med. Ju hårdare jag trampar desto hårdare bromsar den. De andra protesterna jag har haft kunde vika sig bakåt.
Innan klarade han till exempel bara av nio hål på golfbanan, berättar han. Nu kan han spela 18 hål sex dagar i rad utan att bli trött. Emil är aktiv så visst finns det väl mer att lägga in på önskelistan över en protes, säger han.
– Det finns en nyare variant som jag hoppas få när det är dags att byta. Den ställer om automatiskt när man till exempel springer eller går i trappor. Och när man cyklar frikopplar den av sig självt efter tre varv. Den jag har nu måste jag själv stänga av.
Mössan finns i olika storlekar för att passa alla. Foto: Nicke Johansson
Att köra land och rike runt för att mäta hjärnaktivitet på människor ingick inte i Saffrans plan för yrkeslivet. Hon var ridlärare och hade tänkt att fortsätta med det tills chefen en dag meddelade att de skulle ta emot en gravt cp-skadad flicka i tioårsåldern. Hon kunde varken se eller höra och var dessutom mycket spastisk. Flickan hade helt tappat livsgnistan och var på väg in i en djup depression. Saffran hade aldrig tidigare kommit i kontakt med någon funktionshindrad.
– Vad sjutton gör jag liksom? Hon kunde inte sitta själv, hade aldrig ridit och jag kunde inte kommunicera med henne. Så jag satte henne framför mig på hästen och red barbacka, och flickan sken upp! Sen ville hon komma varje dag hela sommaren och rida. Det griper mig fortfarande.
Mötet med flickan fick Saffran att börja plugga till fysioterapeut. Hon ville ta reda på mer och målet var att arbeta med ridterapi i någon form. Men några sådana tjänster gick inte att få. Så i stället hamnade hon på en vårdcentral, och fick efter ett tag jobb på rehabmedicin på länssjukhuset i Jönköping. Där tilldelades hon gruppen ”amputerade” som ingen hade tagit ansvar för innan.
– Ingen visste hur man skulle göra. Det fanns en ortopedingenjör som sa ”här är protesen, jag kan skruva på den precis hur du vill, hur vill du ha det?” Ja, det visste jag ju inte! Och det visste inte han heller.
Hon började följa med ortopedingenjörerna ut till brukarna för att drillas i protesteknik och allt vad det innebär. Hon lärde sig till exempel skillnaden mellan pneumatiska, hydrauliska och mikroprocessorstyrda knäleder, och sådant som hur många grader hylsan behöver ställas i flexion vid kontrakturer. Ortopedingenjörerna å sin sida fick den grundkurs i fysioterapi de borde ha fått för längesen.
– Ta en kontraktur i höftleden. Är den ledrelaterad finns det inte så mycket vi kan göra. Men är den muskelrelaterad kan man öka rörligheten genom att stärka glutealmuskulaturen. Om du då ställer protesen utifrån kontrakturen så befäster du den, och då bränner du broarna för den här individen.
Saffran skaffade sig all kunskap om fysioterapi och amputationer som fanns. En relativt enkel sak då utbudet var, och fortfarande är, skralt. En amerikansk fysioterapeut som var duktig på proteser kom till Sverige för att hålla föreläsningar. Och Saffran åkte till USA för att vidareutbilda sig. Hemma i Sverige igen började hon jobba på ett protesföretag där hon själv la upp utbildningsdagar, tog fram rehabövningar för amputerade och var med och guidade brukare, fysioterapeuter och ortopedingenjörer i vad ett optimalt gångmönster innebär. Och hon började på masterutbildningen för att lära sig mer.
– Men där visade det sig att det var jag som kunde mest, vilket gjorde mig jättefrustrerad. Jag vill ju stöta och blöta med dem som har mer kunskap! Så då bestämde jag mig för att doktorera.
I dag är hon lektor på Hälsohögskolan i Jönköping där hon bland andra utbildar blivande ortopedingenjörer och ortopedtekniker. Det är Sveriges enda utbildning för de här yrkesgrupperna.
– Våra professioner jobbar nära varandra så studenterna behöver tidigt få en inblick i fysioterapi. Därför utbildar vi dem tillsammans. Det är toppen.
Varje rörelse visar vilken del av hjärnan som måste jobba mest. ”Klappar du i händerna nu så kommer vi se att ett annat område aktiveras”, förklarar Saffran. Foto: Nicke Johansson
I dag finns det inga riktlinjer för rehabilitering av amputerade, varken internationellt eller i Sverige. Hur man gör och vem som får vad spretar åt olika håll. WHO är på gång att ta fram internationella rekommendationer. Kanske kan de, tillsammans med Saffrans egna forskningsresultat, vara något för Socialstyrelsen att utgå ifrån, hoppas hon.
– Det skulle verkligen vara en hjälp för att kunna höja livskvaliteten för amputerade.
Men riktlinjer som innehåller enhetliga protesrekommendationer skulle också ge en mer rättvis fördelning, säger hon.
– Jag blir så sorgsen när de som amputeras i en region inte ens har rätt till någon hygienprotes som de kan ha i duschen, medan de som bor i en annan får en. Och att somliga får en datastyrd protesknäled, medan andra väntar förgäves. Det rimmar inte alls med jämlik vård.
Särskilt svårt att få en datastyrd protes är det för den som har mer komplicerade skador. Dels är sådana proteser upp till fyra gånger så dyra som de traditionella, dels är de rent mekaniskt ett osäkert kort för någon med svajiga steg. Sensorerna måste få korrekt information för att ha rätt bromseffekt och inte kollapsa. Är gången för spastisk riskerar det att skicka felsignaler rakt in i mjukvaran. Därför går den här tekniken oftast till dem som redan är fysiskt aktiva och har en hyfsat stabil gång. Men det är ju inte samma sak som att det alltid är rätt prioritering, menar hon. Att dagens studieobjekt Emil har en datastyrd protes hänger helt och hållet på en ortopedingenjör som lobbade hårt för honom, berättar han.
– Han skrev långa motiveringar till regionen om varför just jag skulle få en. Han hänvisade till och med till barnkonventionen för att få igenom det. Han var helt fantastisk. Men det ska ju inte behöva stå och falla med att någon är beredd att kämpa på det sättet.
Att få ihop människa och teknik så att det blir en naturlig helhet är en extremt svår ekvation, säger Saffran. Det kan ta upp till tio år att få något så kliniskt som en datastyrd protes att faktiskt bli en naturlig del av en kropp av kött, blod, tankar och känslor. Men om och när det händer är det magiskt.
– Det syns så tydligt när de går med protesen som en stöttepelare och när de går med den som en del av kroppen, säger hon. Jag ser det ju med mina ögon, men jag vill att de själva ska få känslan och säga det: NU känns den som min! NU förstår jag vad du pratar om! Och det är först där det börjar. Det är inte förrän då du börjar använda musklerna optimalt.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
