”Fysioterapeuter behöver öva på att kräva sin rätt”

Vem står upp för dina rättigheter på jobbet? Omkring 1 000 fysioterapeuter runtom i Sverige är fackligt förtroendevalda med uppdrag att bevaka medlemmarnas arbetsvillkor. Vi åkte till Dalarna och Västerbotten och träffade två av dem.

FALUN Arbetsplatsombudet Maria Öman har precis avslutat det tuffaste fackliga uppdraget för den här våren. Arbetsgivaren har velat införa tre semesterperioder över sommaren på Kommunrehab i Falun för att minska kostnaderna för inhyrda sjuksköterskor, och tyckt att samma regler ska gälla för alla. Ett uselt förslag som har fått många att må dåligt och flera att överväga att säga upp sig.
– Det är en sak om det hade varit bra för verksamheten, men det är ju inte ens det. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter arbetar helt annorlunda än sköterskorna. Vi jobbar med långa processer och det vore en katastrof att behöva byta folk hela tiden. Dessutom har vi sedan flera år en upparbetad strategi för sommaren som fungerar bra utan vare sig vakanser eller stafetter. Vi vet hur man gör.
Efter tre vändor vid förhandlingsbordet lyckades Maria tillsammans med Arbetsterapeuternas arbetsplatsombud sätta stopp för planen, och därmed räddades sommaren även för andra yrkesgrupper. Sjuksköterskorna till exempel, som är betydligt fler än fysioterapeuter och arbetsterapeuter tillsammans. Men de var med först på slutet, när striden var över.
– De skulle nog behöva skicka en tårta till oss nu, säger Maria. Hade inte vi funnits där så hade vi alla haft tre semesterperioder. Även cheferna blev överkörda när de protesterade mot förslaget. Det var bara facket som kunde sätta stopp.

KÅGE Sofia Stridsman, ordförande i distrikt Västerbotten, och hennes fackliga förhandlingskollega i regionen har också anledning att fira. Lönepotten för fysioterapeuterna brukar hamna på 1,9 procent, men i år fick de arbetsgivaren att skaka fram drygt 3,4.
– Vi har i många år arbetat strategiskt med att se över löneprocessens alla delar och tillsammans med arbetsgivaren haft både officiella och inofficiella möten kring lön där vi fört fram hur duktiga vi är, att fysioterapeuter är värda mer och borde prioriteras. Men det har inte lönat sig tillräckligt bra.
Så den här gången dök de djupare ner i lönestatistiken och lönekartläggningen än vanligt. Granskade på individnivå och såg till exempel att äldre fysioterapeuter halkat efter. Sen visade de arbetsgivaren vilka siffror de hittat och sa varsågoda, nu får ni gå hem och göra ert jobb. Så här kan vi inte fortsätta ha det. Arbetsgivaren kunde själv konstatera lönediskriminering när de kvinnodominerade fysioterapeuterna jämfördes med de mansdominerade ingenjörerna som hör till samma värderingsgrupp. Och sen fick fysioterapeuterna mer pengar än planerat.
– Det här är en framgång efter flera år av arbete, så vi borde skåla i champagne! Men vi lutar oss inte tillbaka. Vi fortsätter att granska lönerna för att kunna komma ännu mer vässade till förhandlingarna.

FALUN När Maria började på Kommunrehab för tre år sedan fanns det inga lönekriterier att förhålla sig till. Hon kollade runt med andra verksamheter hur de värderar sitt arbete och så anpassade hon det till den egna arbetsplatsen. Sen förhandlade hon och Arbetsterapeuterna med arbetsgivaren om vad som ska gälla. Det har gjort det lättare för arbetsgivaren att sätta lön, och lättare för Maria att argumentera. Förra året ledde det till tusen kronor extra för flera av dem som hade hamnat snett. I år ville hon se samma sak men fick nej. Ett tråkigt kapitel, säger hon.
– Det hade inte kostat mer än högst 20 000 kronor extra. Och så har kommunen tio miljoner att lägga på hyrsköterskorna. Jag önskar verkligen att jag hade lyckats bättre! Men jag har gjort vad jag har kunnat.

Som arbetsplatsombud sitter Maria med i olika samverkansgrupper på flera nivåer, alltifrån den egna arbetsplatsen upp till förvaltningsnivå. När nya chefer ska rekryteras är hon med och tittar på kandidaterna – hon har till exempel varit med och satt stopp för en rekrytering som höll på att ske på fel grunder – och vid alla förhandlingar som rör medlemmarnas arbetsmiljö finns hon med. Det fungerar både bra och dåligt. På sistone har arbetsgivaren dragit ner på samverkan och i stället börjat kalla till fler förhandlingar. Det är tidskrävande och tröttande. Dessutom kallas alla fackliga representanter allt som oftast per automatik, även när de inte har med saken att göra. Som nu. Hälso- och sjukvårdssektionen i Falun vill med kort varsel förhandla om vilka vårdbolag som kan vara aktuella för hyrsköterskor. Men det är inget som angår Fysioterapeuterna. Dessutom kom underlaget för sent och var för dåligt, så förhandlingen fick skjutas fram. Maria och hennes fackliga kollegor i de andra förbunden har i stället tagit tillfället i akt och ordnat en digital snabbkurs i facklig samverkan för kommunens chefer i hälso- och sjukvården. Kursen hålls av HR som bland annat förklarar att ”arbetsgivaren ansvarar för att fackliga representanter ska ges tillräckligt med tid för uppdraget. Och med det menar vi att de fackliga representanterna måste få tid att stämma av med sina medlemmar, förbereda sig och titta på underlaget.”
– Det måste bli bättre med alla förhandlingar hit och dit, säger Maria. Vi behöver fler möten där man diskuterar och kommer fram till något vettigt i stället för förhandlingar som är extremt tidskrävande.

KÅGE Förutom att vara ordförande i distriktet är Sofia även arbetsplatsombud och skyddsombud på sin egen arbetsplats på hälsocentralen i Kåge utanför Skellefteå. Hon har dessutom i uppdrag att förhandla tillsammans med den som är regionalt förhandlingsansvarig. Det här innebär att hon växlar från långsiktigt påverkansarbete och dialog med politiker och tjänstemän på en övergripande nivå, till konkreta förhandlingssituationer kring lokala arbetsvillkor som måste hanteras akut.
– Man kan ju inte alltid beskriva fackligt arbete med ”wow, den där timmen gjorde jag underverk”. Snarare undrar man allt som oftast om man kom nån vart över huvud taget. Men så plötsligt trillar något på plats. Som lönerna det här året, och då är det lite mer av en wohooo-känsla!
Avgörande för det mesta av hennes fackliga arbete är regionens drygt 70 arbetsplatsombud, säger hon. Distriktsstyrelsen har regelbundna avstämningar med de fackliga representanterna på allt ifrån universitetssjukhuset i Umeå till sjukstugorna i södra Lappland. Distriktets policy säger att det ska råda en geografisk jämlikhet. Alla perspektiv ska med.
– Utan ombuden kan vi inte veta vad som händer och hur det ser ut på arbetsplatserna. De gör ett jättearbete på sina arbetsplatser. Det är de lokalt förtroendevalda som är förbundets ryggrad!

Och just nu behövs arbetsplatsombudens ögon extra mycket. För i den stora omställningen mot god och nära vård tenderar arbetsgivaren att springa lite för fort och glömmer bort att samverka kring flera arbetsmiljöfrågor när nya system och arbetssätt ska införas.
– Det finns ingen illvilja eller motvilja från arbetsgivaren, inte från oss heller. Alla vill vi ju att det ska bli bra för patienterna. Men vi kan aldrig tumma på vår arbetsmiljö. Det gör vi ganska ofta ändå, så någon gång måste vi sätta ner foten. Och då kan det bli jobbigt.
Här behöver fysioterapeuter profilera sitt fackliga ben mycket mer, tycker Sofia. Bli bättre på att kräva sina rättigheter.
– Vi har till exempel blivit uppmanade att tacka ja till nya uppdrag först och ta betalt sen. Som att skriva röntgenremisser, eller ge injektioner. På de flesta ställen har det dessutom visat sig att vi ju inte får betalt sen. Jag kan se en vinning i att profilera professionen, men jag tror inte på idén att vi hela tiden ska säga ja. Vi kanske inte heller ska säga nej, men vi måste föra den fackliga kampen. Inte bara säga tack, amen och hoppas att det ska lösa sig.

FALUN Ungefär en tredjedel av fysioterapeuterna på Kommunrehab är inte med i facket. Ibland får Maria höra att ”facket gör inget för min löneutveckling” som argument att inte vara med. Då tänker man inte på allt det andra som facket gör, säger hon.
– Det verkar som om många har glömt historien bakom den svenska modellen. Att hela arbetsmarknaden bygger på överenskommelser mellan fack och arbetsgivare. Man kanske tar semester och andra förmåner för givet, men har man inget kollektivavtal så har man inte heller samma rättigheter. Det tror jag det är många som inte har koll på.
Men det är också viktigt att komma ihåg att facket inte har någon egen beslutanderätt, varken när det gäller löner eller övriga arbetsvillkor. I slutänden är det alltid arbetsgivaren som har ledningsansvaret och som bestämmer, säger hon.
– Så det gäller att få arbetsgivaren att se det från vår synvinkel, och att göra medlemmarnas röster hörda helt enkelt. Arbetsgivaren hinner inte tänka efter alla gånger, och då kan vi från facket vara en bromskloss som förhoppningsvis gör att det blir bättre än det hade blivit annars.

KÅGE När hon gick i fyran ordnade Sofia sin första protestmanifestation. Klassens lärare skulle inte få behålla jobbet, och tillsammans tågade eleverna genom Kiruna och in på kommunalrådets rum för att protestera. Sofia gick längst fram. Och på den vägen är det. Man måste vara en sån som vågar sätta klackarna i backen, vara saklig och modig när man har i uppdrag att föra de anställdas talan. Det kan vara oproblematiskt. Men det kan också vara känslomässigt påfrestande.
– Många kan bli provocerade av att jag är rak och rättfram och säger vad jag tycker, särskilt när de inte håller isär roll och person. Några gånger har det lett till att jag har blivit utsatt för härskartekniker av chefer på olika möten. Det är en utmaning, framför allt i situationer där man möter en professionell förhandlare som bara trycker till en. Att då våga försöka framföra något konstruktivt är skitsvårt om man inte har skinn på näsan.

Nej, det är väl inte så konstigt kanske att det är lättare att få fysioterapeuter att jobba för professionsfrågorna än för de fackliga, säger Sofia. Det är relativt enkelt att engagera sig i det man gör kliniskt varje dag. Där är man dessutom kunnig. När det kommer till fackligt arbete är kunskapen inte lika självklar. Dessutom kan det fackliga uppdraget innebära att man inte alltid nödvändigtvis är överens med arbetsgivaren.
– Jag kan ändå förvånas över att det fackliga benet inte är lika starkt som professionsbenet i vissa stora distrikt. Att inte fler ser möjligheten att driva de fackliga frågorna och att det är en framkomlig väg. Men jag tror att vi inom förbundet nu är på rätt väg med att stärka det fackliga benet, till exempel genom mer utbildning, och det är positivt.
För den fackliga rörelsen och den svenska modellen är inget vi ska ta för givet, säger hon.
– Vi måste stå upp för den, och det gör vi genom att vara fackligt engagerade. Det vore förödande om vi föll för de högerextrema, fackfientliga vindar som blåser ute i samhället.

Läs hela TEMA Facket här.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se