Ett avbokat patientbesök slutar med mordhot. Plötsligt är alla fysioterapeuter försedda med överfallslarm och snabbnummer till väktare. Jag tror det här kommer bli vanligare, säger klinikens vd.

Att desarmera laddade situationer är fysioterapeuterna på den här kliniken vana vid. Men mordhot till privat nummer är helt nytt. Vad gör man då? Illustration: Christina Andersson

TEMA ARBETSMILJÖ En fysioterapiklinik med 15 företagare under samma tak någonstans i Sverige. I huset finns även en vårdcentral och en simhall, och vägg i vägg ligger ett köpcenter. Det är med andra ord liv och rörelse i huset. Väktare är alltid på plats.
– Vilket är en falsk trygghet för händer det något så händer det ju, säger klinikens vd som vi kan kalla Lo.
Och en dag händer det här: En manlig patient blir fly förbannad när en av fysioterapeuterna insjuknar och med kort varsel behöver avboka. Patienten ringer, vräker ur sig en massa könsord plus ett löfte om att komma till kliniken och misshandla. Dagen därpå stormar han in i jakt på den som avbokat. Vid det här laget har Lo kollat upp honom och vet att han tidigare dömts för knivinnehav. Tillsammans med en kollega lyckas Lo lugna ner mannen och få ut honom. Sedan gör de en polisanmälan.
Det går en vecka, så hör han av sig igen. Den här gången på kollegans privata mobil, säger att han kan hemadressen och att han ska söka upp familjen. Och att han ska döda hen.

Att desarmera laddade situationer är fysioterapeuterna på den här kliniken vana vid. De har flera gånger behövt hantera både huliganer, knarkare och fyllbultar som trillat in från gatan. De måste också då och då hantera patienter som lever rövare när de inte får som de vill. Eller människor som blir rättshaverister när kliniken kräver betalt för uteblivet besök.
– Jag har märkt en stor förändring i attityd de senaste tio åren, säger Lo. Folk är otrevligare nu, det är så lätt att sitta bakom tangenterna och hata.
Men Lo har blivit bra på att lugna ner olika situationer innan de spårar ur. Framför allt genom att backa när folk beter sig som idioter.
– Jag ber alltid om ursäkt, även när det inte är mitt fel. Det är ett sätt att vagga in dem i en känsla av trygghet. Lite manipulativt, men användbart för att få ut personen ur lokalen.
Men mordhot till privat nummer är helt nytt. Vad gör man då? Ska kollegan ha en ny bostad? Vems ansvar är det i så fall? Det här är inget sjukhus där en hel säkerhetsapparat kliver in och tar hand om allt. Det är en mottagning där alla är sina egna. Finns det någon färdig handlingsplan någonstans? Lo ringer förbundet, men får inte den önskade vägledningen. Hen ringer polisen och socialtjänsten. Polisen, som mycket väl känner till den här patienten, säger att det troligen är mer ord än handling. Men några garantier finns förstås inte. Lo får rådet att i varje kontakt med mannen försöka få honom att fokusera på kliniken genom att bara använda det namnet, aldrig den utsatta kollegans. Göra det hela mindre personbundet, det är helt enkelt svårare att vara förbannad på en hel organisation. Socialtjänsten, som är van vid hot och hat, säger till Lo att den som blir utsatt alltid måste komma i kontakt med företagshälsovården eller Brottsofferjouren för att få koll på behovet av stöd. Och att det är ett behov som den hotade inte får bedöma själv.

De dammar av skrivningarna som de själva har formulerat i kvalitets- och ledningssystemet. Man skriver en massa vackra saker men är inte medveten om att man faktiskt måste göra dem också, konstaterar Lo.
– Det måste hållas levande, precis som den årliga HLR-genomgången, för att veta hur man ska göra när det väl händer.
Så de skaffar äntligen personlarm till alla, och kommer överens om att aldrig vara ensam kvar på jobbet. Deras sedan länge etablerade metod att gå in och ”låna en penna” av en kollega som signalerat osäkerhet inför en patient – koden för att pejla av stämningen – tillämpas nu med större skärpa. De ser till så att alla har vaktbolaget inlagt som snabbval i mobilerna. Och de bestämmer sig för att inte släppa fram samtal som kommer från dolda nummer. Rätt eller fel? Lo vet inte, bara att arbetsmiljön behöver lösas här och nu.
Patienten fortsätter att ringa och skicka sms där han inte bara hotar, han kräver också en ny besökstid. Och här fattar Lo i egenskap av vd ett beslut som kanske inte är helt rätt, säger hen: Patienten är inte välkommen hit.
– Som vårdgivare är man ju skyldig att erbjuda vård, om det så kräver väktare på plats. Men ibland får man faktiskt bara bestämma sig för att som chef och medmänniska skydda sina kollegor.

När Lo blickar tillbaka på det senaste halvåret kan hen konstatera att det har varit rejält stökigt. Alla har påverkats negativt, inte minst den som varit föremål för alla hot. En period var det mycket polisförhör och ökad bevakning, och under en längre tid var alla alerta på varenda patient som stämde in på signalementet. Är det han som sitter där nu?
Det är inte över än, mannen hör fortfarande av sig då och då, och det återstår en rättegång.
– Men även det här blir en vana, säger Lo. Vi känner oss för det mesta ganska trygga. Men jag tror det här är något som kommer bli vanligare. Det är skrämmande hur vanligt det är redan i dag, både inom vården och i hela samhället.

Läs mer: En av tre har hotats på jobbet