Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
Det är välkänt att personer med funktionsvariationer har svårare att få till fysisk aktivitet och rörelseglädje i sin vardag. Ett hinder för ökad fysisk aktivitet är att fritidshjälpmedel inte alltid är så lätta att få förskrivna och att de kan vara dyra att bekosta själv. Den så kallade Fritidsbanken vill vara en del av lösningen, inte minst för barn och unga med funktionsvariationer. Verksamhetsidén är att samla in sport- och friluftsutrustning och låna ut den gratis till personer i alla åldrar. Men ännu är bara en bråkdel av utrustningen i de 130 fritidsbiblioteken anpassade för barn och unga med funktionsnedsättning. Att Regeringen nyligen beslutat att ge 10 miljoner till den här verksamheten är därför välkommet, särskilt då bidraget delvis ska gå till att utöka sortimentet av fritidshjälpmedel och parasportutrustning. Tidigare i höstas beslutade Regeringen också att införa ett fritidskort för barn mellan 8 och 16 år. Tanken är att det ska kunna användas för att betala vissa avgifter för ledarledda fritidsaktiviteter.
Men trots att initiativet i grunden är gott reagerade Funktionsrätt Sverige kraftfullt på det. I ett pressmeddelande i november betonade brukarorganisationen att det inte räcker med ekonomiskt stöd för att barn och unga med funktionsnedsättning ska bli fullt inkluderade. Fritidslivet behöver också vara utformat på ett sätt som gör att alla kan delta på lika villkor. Realiteten i dag är att många barn och unga med funktionsvariationer är utestängda från olika typer av fritidsaktiviteter. Det kan handla om att arrangörerna inte har kunskap om funktionsnedsättningar eller att aktiviteterna bedrivs i lokaler som inte är tillgängliga. Barnen kommer alltså inte ens in i vissa anläggningar. Även om de är motiverade att börja paraidrotta och även om de hittat ett fritidshjälpmedel att låna. Kort sagt: Regeringens nya hälsofrämjande satsningar för barn och unga är intressanta och lovvärda men ska den här särskilt utsatta målgruppen kunna ta del av dem behövs även rejäla investeringar i ökad tillgänglighet.
En annan viktig förutsättning är att kunna få ledsagning av personliga assistenter under träning och fysisk aktivitet. Men i dag ger många kommuner avslag på sådana ansökningar. Paralympicshjälten och bronsmedaljören Nicolina Pernheim Goodrich, som vi skriver om i detta nummer, är en av dem som nyligen fått ett sådant besked vilket tvingar henne att sluta med sin elitsatsning. Till Expressen säger hon “Man tar medalj på Paralympics och sen får man inte träna. Hur sjukt är inte det?”. Och jag kan bara hålla med.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
