Annons Stuvsta Fysiocenter

Mer tid behövs för att behandla psykisk ohälsa

Den psykiska ohälsan ökar i befolkningen. Samtidigt är fysioterapeuterna inom mental hälsa för få och upplever sig bakbundna av snäva tidsramar i ersättningssystemet. Detta dilemma diskuterades på ett symposium om fysioterapins roll för ökad psykisk hälsa.

Nästan 1 av 3 unga mellan 16–24 år i Sverige har besvär av ängslan, oro eller ångest. Foto:: Colourbox

Förbundet Fysioterapeuterna har länge larmat om att fysioterapeuters förutsättningar att behandla patienter med psykisk ohälsa har försämrats, bland annat på grund av förändrade ersättningsnivåer i primärvården. Samtidigt har den psykiska ohälsan ökat i Sverige, främst bland flickor och unga kvinnor. (Se faktaruta.) Det här dilemmat diskuterades under ett symposium på Fysioterapi 2019 på Stockholm Waterfront i slutet av oktober.
– Hur ska vi kunna ge det vi inte har? Tid. Vi kan inte behandla hur många patienter som helst under en dag! För de flesta personer med svårare psykisk ohälsa räcker inte tolv besök för att bli färdigbehandlad, sa Anna Sannum Karlsson, privatpraktiserande fysioterapeut inom mental hälsa och ordförande för Institutet för Basal Kroppskännedom, IBK.

Fysioterapeutisk behandling för bättre psykisk hälsa är inriktad på att patienten ska förstå sina kroppsliga symtom, öka sin förmåga att vara närvarande i kroppen och få verktyg att ta bättre hand om sig själv, berättade Anna Altvall, som arbetar som fysioterapeut på allmänpsykiatrisk mottagning i Västra Götaland.
– Många patienter har sökt vård väldigt länge med mycket oklara smärttillstånd. De får inte hjälp och ses som hopplösa fall, fast vi skulle kunna hjälpa dem, sa Anna Altvall.

Katarina Fahlgvist (tv) är fysioterapeuten Anna Altvalls tidigare patient. Båda deltog under symposiet om fysioterapins roll vid psykisk ohälsa, där Katarina berättade om sin långa resa till rätt hjälp. Foto: Lois Steen

Så var det för Katarina Fahlqvist, en av Annas tidigare patienter, som i tonåren blev utsatt för fysiskt och sexuellt våld och därefter drabbades av psykisk ohälsa med svåra kroppsliga besvär. Först i vuxen ålder fick hon diagnosen komplex PTSD med dissociations-symtom. Under symposiet beskrev Katarina hur hon mådde under åren hon inte fick rätt hjälp. (Läs mer längre ned.)
– Jag hade jätteont i lederna, det värkte alltid i ryggen och jag hade huvudvärk varje dag, jag gick på smärtundersökningar och jag testades för reumatism med de hittade inget fel med mig, jag led av allergier och hade sår i huden, jag var ofta sjuk och nästan varje gång jag fick en förkylning utvecklades det till lunginflammationer, jag bet ihop så hårt att jag hade sprickor i varenda tand, jag hade mardrömmar och sömnsvårigheter under flera år, berättade Katarina Fahlqvist.
– Min kropp skrek på sitt sätt. Min kropp visste det som jag själv inte klarade av att minnas. Tänk om vården hade varit mer lyhörd och ställt fler frågor till mig? Tänk om jag hade fått träffa en psykolog eller en sjukgymnast tidigare? Då hade någon kunnat se att det var något som inte stämde.

När paneldeltagaren Anna Starbrink, Hälso-och sjukvårdsregionråd i Region Stockholm, skulle säga några ord var hon märkbart tagen.
– När jag lyssnade till Katarinas berättelse brände tårarna till i ögonen. Vi vet också att det finns många fler liknande öden. Barn och unga som mår dåligt eller lever i utsatthet ska kunna få rätt hjälp, och ju tidigare desto bättre!  Välfärden måste finnas där när vi är som allra skörast, sa Anna Starbrink.
– I Region Stockholm ställer vi nu om hälso- och sjukvården så att den ska bli mer nära. Nyckelordet för en lyckad omställning är samverkan och vi för en dialog med många olika aktörer för att fler ska bidra med sina perspektiv, sa hon vidare.

Denna omställning drivs bland annat av Anna Nergårdh, utredare för Samordnad utveckling för god och nära vård, som också deltog i panelen.
– Den psykiska ohälsan är en av befolkningens allra största utmaningar. Vi behöver öka dialogen kring vilket stöd som behövs vid psykisk ohälsa, både när det gäller generella kompetenser och specialistkompetenser, sa Anna Nergårdh.
Hennes utredning har fått ett tilläggsdirektiv att titta på en ny vårdform för att möta upp den psykiska ohälsan inom primärvården.
– När jag hörde Katarinas berättelse tänkte jag på begreppet KASAM, känsla av sammanhang. Det behövs både på samhällsnivå och på individnivå – det har vi ibland glömt bort när vi organiserar sjukvården. Vården måste hänga ihop och vara begriplig för våra patienter.

Fast sjukvården kan inte ensam ta hand om den ökade psykiska ohälsan, sa Ing-Marie Wieselgren, projektchef för Uppdrag psykisk hälsa vid Sveriges kommuner och landsting, när hon fick ordet. Hon leder även SKL:s initiativ Kraftsamling för psykisk hälsa.
– För att minska den psykiska ohälsan krävs samverkan mellan ett stort antal aktörer; myndigheter, kommuner och regioner, professionsföreträdare och patientföreträdare, näringsliv och civilsamhälle, sa Ing-Marie Wieselgren, som sedan reflekterade högt.
– Hur vi gör vårt samhälle hjärnergonomiskt? Hur rustar vi våra barn och unga för det liv vi har idag? Jag drömmer om att det ska finnas fler fysioterapeuter i elevhälsan. De skulle kunna göra mycket nytta där. Det är min personliga åsikt!
Ing-Marie Wieselgren berättade också om sina erfarenheter av fysioterapeutens kompetens inom psykiatrin där hon arbetade tidigare. (Läs nyhetsartikel om neddragningar inom psykosvården här.)
– Jag vet vilken skillnad basal kroppskännedom kan göra när patienterna har svårt att uttrycka sig med ord, även för patienter med tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och bipolär sjukdom. Deras levnadsvillkor är också viktiga. Så fram för fler fysioterapeuter på fler områden!

Att fysioterapeuter behövs för att bidra till ökad jämlikhet i hälsa, det konstaterade även Anna Bessö, avdelningschef, Folkhälsomyndighetens avdelning för Livsvillkor och levnadsvanor.
– I dag sprids den svenska modellen med FAR till andra EU-länder som ett gott exempel på att förebygga och behandla sjukdomar. För få till den fysiska aktiviteten är fysioterapeuters kompetens helt avgörande. Därför är det bekymmersamt att hälften av alla regioner anger att de har en brist på fysioterapeuter, sa Anna Bessö.
I denna situation med eskalerande psykisk ohälsa och samtidig kompetensbrist i hälso- och sjukvården så måste de fysioterapeuter som har kompetens inom mental hälsa få bättre möjligheter att faktiskt använda den, tyckte Anna Sannum Karlsson.
– Ge fysioterapeuter organisatoriska möjligheter att använda sin kompetens. Ge oss möjlighet till utbildning och handledning. I dialog med chefer måste det finnas en förståelse och förutsättningar för att arbeta processorienterat.

Utbildningsperspektivet speglades av Gabriele Biguet, disputerad fysioterapeut och adjunkt, som sedan många år undervisar i fysioterapi vid psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet.
– Ett uttryck som myntades på världskongressen i Sydafrika för ett par år sedan var: ”Mental hälsa är alla fysioterapeuters angelägenhet”! Men ska vi möta de stora behoven hos befolkningen måste fler fysioterapeuter ha den kompetens som behövs, sa Gabriele Biguet.
Enligt henne behövs det mer utbildning såväl på grundnivå och avancerad nivå.
– Det bör finnas en basutbildning för alla fysioterapeuter eftersom patienter med psykisk ohälsa behöver fångas upp tidigt. Alla behöver inte vara specialister, men alla ska veta hur man guidar patienten vidare till rätt hjälp, sa Gabriele Biquet.
– Det behövs också en kunskapsutveckling i verksamheterna för att ha modet och kompetensen att våga ställa de svåra frågorna. Ska vi väcka komplexa frågor så måste vi även ha utrymmet att kunna träffa patienterna under en längre tid.

Katarinas berättelse berörde åhörarna

Under ett symposium om fysioterapins roll vid psykisk ohälsa på Fysioterapi 2019 medverkade Katarina Fahlqvist med en patientberättelse som skakade om och berörde såväl fysioterapeuter som beslutsfattare inom hälso- och sjukvård.

Det tog många år att få hjälp. Men i dag mår Katarina Fahlqvist mycket bättre, tack vare en kombination av fysioterapi och samtalsterapi. Foto: Lois Steen

Katarina Fahlqvist är 32 år. I tonåren blev hon utsatt för fysiskt och sexuellt våld i en destruktiv relation och drabbades därefter av psykisk ohälsa med svåra kroppsliga symtom. I vuxen ålder fick hon diagnosen komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) med dissociations-symtom. Vägen till återvunnen hälsa gick bland annat via fysioterapeutisk behandling med basal kroppskännedom. I dag har Katarina Fahlqvist bildat familj och bor i Göteborg. Med jämna mellanrum besöker hon fysioterapiutbildningen i Göteborg där hon delar med sig av sina patienterfarenheter tillsammans med sin tidigare fysioterapeut Anna Altvall. Under Fysioterapi 2019 föreläste hon under ett symposium om psykisk ohälsa och en utbildningsdag om traumabehandling. Här är en något kortad version av hennes berättelse:

”Från att jag var 14 år till dess att jag var 17 levde jag i en mycket destruktiv relation. De trauman jag fick under de åren gjorde att jag dels inte kunde vara närvarande i min kropp och att min kropp kollapsade med jämna mellanrum.

 Jag hade jätteont i lederna, det värkte alltid i ryggen och jag hade huvudvärk varje dag, jag gick på smärtundersökningar och jag testades för reumatism med de hittade inget fel med mig,  jag led av allergier och hade sår i huden, jag var ofta sjuk och nästan varje gång jag fick en förkylning utvecklades det till lunginflammationer, jag bet ihop så hårt att jag hade sprickor i varenda tand, jag hade mardrömmar och sömnsvårigheter under flera år, jag hade en ögoninflammation som pågick i 1,5 år.

Min kropp skrek på sitt sätt. Min kropp visste det som jag själv inte klarade av att minnas. Jag var ständigt på helspänn och jag kunde inte andas mer än ytliga andetag. Jag var ständigt stressad men ingen i vården förstod varför. Jag hade ingen koll på min kropp och kände inte vissa delar den. Till exempel kunde jag sätta mig ned på en stol med en rejäl duns, för jag visste inte var jag hade min kropp.

Tänk om vården hade varit mer lyhörd och ställt fler frågor till mig? Tänk om jag hade fått träffa en psykolog eller en sjukgymnast tidigare? Då hade någon kunnat se att det var något som inte stämde. Då kunde man ha lagt ett pussel, och gett mig mer hjälp än bara mediciner.

När jag skulle föda mitt andra barn, sa min man till mig att jag behövde söka hjälp, för han kunde inte fatta vad som skedde med mig när jag inte mådde bra. Jag förstod det också, jag måste ha hjälp för att kunna ta emot vårt andra barn.

Efter en tid fick jag träffa en psykolog på MVC. Nu hade jag också börjat få konstiga minnen och obehagliga flash-backs. Fortfarande hade jag inga ord för vad jag hade varit med om. Ingenting var ju fel, jag hade ju haft en bra uppväxt.  Men psykologen sa ”Jag hör vad du säger, men jag tror att du behöver mer hjälp.” Hon skickade en remiss till öppenvården, där jag fick träffa en psykolog som jag började gå hos regelbundet.

När jag satt i samtal hos psykologen och började minnas misshandeln, kunde jag få röda varma fläckar på kroppen där slagen hade kommit. När jag mindes våldtäkterna kände jag plötsligt ingenting i nedre delen av min kropp. Magen, bäckenet och benen var bortdomnade.

Efter ett tag föreslog psykologen att jag skulle träffa en fysioterapeut, eftersom jag fortfarande hade ont i kroppen. Men jag förstod inte varför jag skulle göra det. Sedan många år hade jag ju fått höra av vården att det inte fanns någonting att göra åt min smärta. Men jag är en väldigt lydig person så jag gick dit ändå! Här började ett samspel med parallella behandlingar hos psykologen och fysioterapeuten, som skulle hjälpa mig att få ihop kropp och knopp.

Exempelvis hjälpte de mig att fånga upp mina känslor, eftersom jag inte visade några även om jag satt och berättade riktigt svåra saker. Anna kunde säga: ”Jag hade blivit både arg och ledsen om det där hade hänt mig.”  Jag hade ju stängt av precis allt, men när de guidade mig fick jag tag i mina bortträngda känslor.

En gång när jag kom till Anna sa jag till henne ”Det känns som att något sitter fast i min hals.” Hon frågade: ”Är du ledsen?”  ”Nej, jag sa ju att det är något som sitter fast i min hals!” Anna fortsatte att lyssna på mig och sedan började vi göra några övningar. Plötsligt blev jag ledsen och började gråta, och äppelskrutten jag hade haft i halsen löstes upp. Det blev en aha-upplevelse för mig – att det är så här det känns att vara ledsen!

Det är skillnad på de övningar jag har fått göra hos Anna och de jag fick hos vanliga sjukgymnaster som bara tittade på min smärta. Anna fångade upp mig och hon märkte direkt om jag inte var närvarande i min kropp.

Efter att ha fått hjälp en längre tid av både psykolog och fysioterapeut har jag inte ont i kroppen längre och jag har inte huvudvärk varje dag. Jag är mer sällan sjuk. Jag andas inte så ytligt och får ned andningen i kroppen. Jag vet vad jag känner och jag är mer närvarande i min kropp. Och om jag plötsligt känner att jag inte kan röra mig, så vet jag vad det är, att det är ångest och att jag måste ta hand om den, och försöka förstå vad det är som har väckt den. Jag har fått verktyg att ta hand om mig själv och jag vet att jag är viktig och värdefull.”

Nedtecknat av Lois Steen

  • FAKTA: Den psykiska ohälsan ökar särskilt bland unga 

    Den psykiska ohälsan ökar i Sverige, framförallt i de yngre åldersgrupperna och bland flickor och unga kvinnor. Nästan 1 av 3 unga mellan 16–24 år har besvär av ängslan, oro eller ångest.

    Ungefär 1 miljon svenskar i arbetsför ålder har någon form av psykisk ohälsa och bland personer över 65 år beräknas mellan 12–15 procent lida av en depression.  Samhällskostnaderna för psykisk ohälsa beräknas till cirka 135 miljarder kr/år. Dessutom drabbas individen ofta hårt bland annat med nedsatt livskvalitet och försämrad ekonomi. Många av de som söker vård för psykisk ohälsa har kroppsliga symtom.

    Fysioterapeuter specialiserade inom mental hälsa arbetar med att främja psykisk hälsa genom att öka individens förmåga att lyssna på kroppens signaler och förstå hur psykiska påfrestningar kan hänga ihop med kroppsliga besvär. De flesta fysioterapeuter med kompetens i mental hälsa arbetar idag inom primärvården, men de finns även inom psykiatrin.

    Källa: Fysioterapeuterna

2019-11-26|NYHETER|