Kine tar plats för tidig upptäckt av problem

Hon vill att spädbarn med motoriska svårigheter ska upptäckas tidigare för att få rätt behandling snabbt. Hon vill också att fysioterapeuter ska ta mer plats. I höstas startade Kine Johansen ett multiprofessionellt team för att barn med problem ska få bättre hjälp.

Fysioterapeuter är vana att jobba hårt, klara och kunna mycket, men vi är inte riktigt vana att ta plats och lyfta vår kunskap, tycker Kine Johansen. Foto: Agneta Persson

I ett ljust rum på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala krafsar Kine Johansen med fingrarna på en orange boll för att göra den spännande. Felix Åberg ska lockas att vilja greppa tag om den. Han är sju månader, om man räknar tiden från när han egentligen skulle ha fötts. Elva månader, om man räknar från när han faktiskt kom ut.
– Han har en tendens att dra bak armarna så vi måste öva på att få fram dem, förklarar Kine för mamma Annie och pappa Stefan. Och medan Felix vispar runt med sina armar registrerar Kine noga kvaliteten på rörelserna. Gör han lika med högern och vänstern?

Metoden Kine Johansen använder sig av för att bedöma Felix motoriska förmåga heter SOMP-I, Structured Observation of Motor Performance in Infants. Den skapades av kollegan och sjukgymnasten Kristina Persson när hon behövde en mätmetod som var känslig nog att kunna fånga upp motoriska avvikelser hos riktigt små bebisar.
– Oftast utgår man från milstolpar som att sitta, stå och gå. Men det är ganska grova mått på motorisk utveckling, säger Kine. När barn lär sig sitta finns det till exempel en normal variation mellan fyra och nio månaders ålder. Om man då väntar för att man tror att barnet är sent i sin utveckling kan man förlora flera månader med behandling.
Fysioterapeutisk behandling bör starta innan problemet är tydligt, säger Kine. Alltså innan barnet blivit sent med att uppfylla de förväntade milstolparna. Men då måste man också ha standardiserade metoder som hjälper till.
– Med behandling under det första levnadsåret kan vi utnyttja att hjärnan är plastisk. Som terapeut kan jag hjälpa barnet att lösa uppgiften på ett sätt som är mer effektivt, både nu och på sikt. Barn är ju smarta och väljer den enklaste vägen, men det kanske ställer till det sen.
Med SOMP-I vill man kartlägga barnets motoriska nivå, säger Kine Johansen. Man vill se hur långt barnet har kommit i sin utveckling och bedöma det motoriska utförandet. Om till exempel ena handen förblir knuten medan den andra är fullt rörlig, ja då registreras en avvikelse som kan vara viktig att åtgärda genom fysioterapi. Huvud, armar, händer, bål, ben och fötter bedöms och poängsätts var för sig enligt olika skalor.

Metoden går att använda redan från det att barnet föds, men eftersom den mäter den motoriska förmågan är den bäst från två månader och uppåt. För det är i motoriken barn med olika besvär ofta avslöjar sig först, säger Kine. Inte bara CP-skador, utan också till exempel neuropsykiatriska svårigheter som DCD (Developmental coordination disorder) och autism.
– Till exempel har hälften av barn med ADHD även DCD, säger Kine. Och barn som har just den kombinationen har sämst prognos. Det finns studier som menar att motoriken kan vara den främsta prediktorn för framtiden. Om SOMP-I skulle användas på barnavårdscentralerna kan barn med motoriska avvikelser fångas upp mycket tidigare än i dag, säger Kine. Men kan BVC-sköterskorna använda den standardiserade metoden? I sitt doktorandprojekt har hon låtit sjuksköterskorna testa. Nästan 1 000 bedömningar på sammanlagt 243 barn enligt SOMP-I har gjorts. Resultaten visar att de är fullt kapabla att använda metoden. Det som saknas är tid för att lära sig den, och tid att genomföra. Plus bra undersökningsytor. Undersökningen tar ungefär tio minuter, plus fem minuter att fylla i ett formulär. Kine håller fram ett äppelskrutt i plast framför Felix som genast tar ett fast tag och slår det i pannan.

– Den ska ju in i munnen, skojar Kine. Stoppar han saker i munnen hemma? Felix har ingen aning om vilken priviligierad position han har där han ligger på Kines undersökningsbord. Han blir inte bara undersökt med en finkänslig mätmetod. Han är också i händerna på en fysioterapeut som nyligen dragit igång ett multiprofessionellt team med målet att förbättra vårdprocesserna för barn med sammansatta utvecklingsneurologiska- eller neuropsykiatriska problem. Teamet kallas Optimus och består av fysioterapeut, logoped, psykolog och läkare.
– Det här kommer egentligen från min egen frustration över det bristande samarbetet inom vården och att vi inte tar ordentligt hand om familjerna, säger Kine. Föräldrarna har ofta väldigt många kontakter på olika mottagningar, men det finns ingen tydlig kontaktperson. En mamma sa till mig att ”det känns som en orkester utan dirigent”. Ja, det är faktiskt så det känns även för mig.
Kine och kollegerna undersökte remissgångarna och gjorde en karta över alla instanser barnen skickades till. Sedan drog de ett streck för varje remiss. Det blev ett trasselsudd av många kockar och långa väntetider. Barn kunde skickas mellan fysioterapeut, logoped, psykolog och läkare innan det till exempel remitterades till habiliteringen.
– Nu är vi ett team som samordnar våra undersökningar och gemensamt fattar beslut om planeringen framöver. Det kan till exempel vara att barnet remitteras vidare eller stannar kvar inom teamet. Första barnet kom till oss i slutet av september, och drygt en månad senare var det inskrivet på habiliteringen. Utan Optimus hade det kunnat få vänta i ett år.
organisatoriskt ligger Optimus under barnsjukhuset och klassas som specialistvård. För att få komma hit måste barnet ha problem inom minst två områden. Till exempel språk och motorik, eller motorik och beteende. Med bara några månader på nacken är söktrycket redan extremt stort.
– Det kommer kollegor nästan dagligen och undrar om det är fullt. Just nu har vi begränsade resurser eftersom vi testar projektet. I nuläget har vi en halv dag i veckan till det här, men ska vi täcka Uppsalas behov behöver vi definitivt mer.

Nyligen fick Kine Johansen frågan om hon vill ingå i Barnhälsovårdens nationella programråd, som ska se över utvecklingsbedömningarna på BVC. Det är första gången en fysioterapeut blir tillfrågad.
– Man har insett behovet av oss, bara det! En plats där skulle bland annat innebära att vi kan tydliggöra vikten av barnets motoriska utveckling och vad vi som profession kan tillföra. Mycket av det här är redan etablerad kunskap hos fysioterapeuter, säger Kine Johansen. Men det är först nu som motorikens betydelse och vikten av fysioterapi börjar nå ut. En förklaring, tror hon, är att fysioterapeuter själva inte är så bra på att lyfta fram vad de kan. – Jag tror vi måste vara mer strategiska i att välja våra samarbetspartners. Genom att hitta rätt nätverk kan vi knyta viktiga kontakter och skapa möjlighet att synas i de rätta sammanhangen. Vi är vana att jobba hårt, klara mycket och kunna mycket, men vi är inte riktigt vana att ta plats och lyfta vår kunskap.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se