Efter fem år i Sverige fick fysioterapeuten Ahmad Mgharbell äntligen sin svenska yrkeslegitimation. Nu vill han börja forska – och betala tillbaka till Sverige genom att hjälpa andra.
Ahmad Mgharbell är på hembesök hos strokepatienten Birgitta Engman för att följa upp hennes träningsprogram och se hur hon klarar att gå 50 meter ute på vändplanen. Foto: Agneta Persson
En solig vårdag 2021 är Ahmad Mgharbell på hembesök hos Birgitta Engman i Växjö. Ena kroppshalvan är svag efter en stroke och talet är begränsat till ja eller nej. Ahmad vill följa upp hennes träningsprogram och se hur hon klarar att gå 50 meter ute på vändplanen. Strax bakom Birgitta går kollegan och rehabassistenten Elisabeth Rapp, redo med rullstol om det skulle behövas. Den behövs inte. Birgitta är mycket stadigare än sist.
– Behöver du vila? frågar Ahmad.
– Nej, svarar Birgitta och skakar på huvudet.
Men efter ytterligare några meter säger Ahmad att det nog ändå är dags för en paus, det är viktigt att inte ta i för mycket. Det är bra med så träningsvilliga personer som Birgitta, men ibland kan man behöva bromsa. Lagom är bäst. Birgitta plirar mot Ahmad och skrattar.
– Jaja.
Ahmad plirar tillbaka. Han är ju lika envis han. Jo, han har en stark vilja, säger han. Även om han misslyckas flera gånger så fortsätter han tills han når sitt mål.
– Inget är lätt i livet. Man måste hela tiden kämpa för allt. Jag vet inte vad det innebär att ge upp.
Ahmad Mgharbell.
Det har gått fem år sedan vi träffade honom sist. Då skrev vi om hans snåriga väg mot svensk yrkeslegitimation. Vi berättade hur han försökte få sin tvååriga fysioterapeututbildning från Syrien validerad för att sedan kunna komplettera den med en kandidatexamen, så som flera svenska fysioterapeuter med den gamla tvååriga utbildningen gjort. Men Socialstyrelsen gick inte med på det. Att komplettera utbildningen från Syrien genom att endast gå den senare delen av fysioterapeutprogrammet i Sverige accepterades inte heller. En alternativ väg till svensk yrkeslegitimation kunde vara att åka till Tyskland och praktisera i ett år, få tysk legitimation och omvandla den till en svensk. Men med fru och tre små barn i Sverige var det egentligen aldrig något alternativ. Till sist bestämde sig Ahmad för en sista utväg: att gå om hela utbildningen i Sverige, en lösning som med hans 18 år långa erfarenhet från kliniskt arbete kändes riktigt dålig. Men nu visade det sig att hans gymnasieutbildning från Syrien inte godkändes och han saknade därmed behörighet för högskolestudier. Så Ahmad pluggade in de ämnen som fattades. Sedan skrev han högskoleprovet för att komma in på fysioterapeutprogrammet, men fick inte tillräckligt med poäng. Och i väntan på nästa chans att skriva provet öppnades de så kallade snabbspåren upp för fysioterapeuter (se fakta). Och plötsligt låg vägen mot svensk legitimation både kort och spikrak framför Ahmad.
Vid det här laget hade han varit i Sverige i fem år och hela tiden jobbat ett stenkast från fysioterapeutyrket: inom hemtjänsten, som hjälpmedelstekniker och som rehabassistent. Vart och ett perfekt på sitt sätt, säger han. Hemtjänsten för att han fick jobba inom vård och omsorg, men också för att han verkligen tycker om att hjälpa gamla människor.
– I Syrien visar man respekt för äldre genom att hjälpa dem. I mitt hemland är det något man gör gratis. Så att få lön för att göra det här var ju en extra bonus!
Efter en tid fick Ahmad jobb som hjälpmedelstekniker. För en fysioterapeut i Syrien ingår detta i uppdraget, så han var van. Men utbudet är annorlunda.
– I Sverige finns det så mycket mer. Olika sorters rullstolar till exempel, och dynor som hör till. Rollatorer har vi aldrig. Men det är också en annan mentalitet. Få vill använda rullstol i Syrien eftersom man skäms över att göra det. Så att jobba med det i Sverige gav mig en bra inblick i hur svenska fysioterapeuter jobbar med hjälpmedel.
När han så småningom fick jobb som rehabassistent var det så nära sitt egentliga yrke han kunde komma utan leg. Och med sin långa erfarenhet och kompetens blev han en stor tillgång i teamet. I Fysioterapis reportage från 2016 konstaterar en av fysioterapeuterna att ”han kan mer om kontrakturbehandling än jag, så ibland känns det lite konstigt att det är jag som måste godkänna det han ska göra.”
Men nu stod alltså dörren till svensk legitimation äntligen på vid gavel. För att nå sitt mål skulle Ahmad klara av tre saker: kunskapsprov, yrkespraktik och en kurs i samhälls- och författningskunskap. Inför kunskapsprovet behövde han läsa fyra böcker om ortopedi, neurologi, psykosomatik samt andning och cirkulation. För Ahmad var psykosomatiken ny. I Syrien är detta något psykologerna jobbar med, inte fysioterapeuterna, berättar han.
– Men jag tycker om att jag fått lära mig det. Det har gett mig flera verktyg till att kunna undersöka bättre. Allt hänger ju ihop.
Det svenska arbetssättet har utvecklat mig som fysioterapeut, säger Ahmad. Jag funderar, analyserar och undersöker på ett annat sätt. Foto: Agneta Persson
Han lärde sig massor genom den här kompletteringen, säger han. Litteraturen innebar en bra uppdatering på aktuell evidens, men han fick också nödvändig kunskap om hur fysioterapin fungerar i Sverige. Mycket är annorlunda, säger han.
– Lagar, regler, journalsystem och mätmetoder skiljer sig. Behandlingsmetoderna är också annorlunda. I Syrien jobbar vi mer med apparater och passiva behandlingar, det är inte lika evidensbaserat som här.
Men även förväntningarna på patienterna är annorlunda, säger Ahmad. I Sverige behöver patienten medverka i besluten och sedan själv vara aktiv i behandlingsprocessen på ett annat sätt. I Syrien lämnas inte lika mycket åt patienterna att sköta själva. Det här kan orsaka kulturkrockar för den som kommer till Sverige och inte förstår att vården fungerar annorlunda, säger Ahmad.
– Till exempel kan den som har ett diskbråck och inte beviljas operation utan att först prova ett träningsprogram hos fysioterapeut tycka att vården är dålig. Dessutom riskerar träningen att inte bli av eftersom man förväntas göra den på egen hand.
Inför kunskapsprovet startade Ahmad tillsammans med några andra fysioterapeuter från Syrien en Whatsapp-grupp. Där möttes de i videosamtal flera timmar i veckan.
– Vi diskuterade böckerna, hjälptes åt att översätta referenser och textstycken och gick igenom hur svenskt samhälle och sjukvård fungerar. Vi pratade om allt som handlar om fysioterapi. Den gruppen hjälpte mig verkligen.
Vid provtillfället var de tolv personer med utländsk examen, däribland ett par svenskar som pluggat till fysioterapeut i andra länder. Tillsammans fick de bedöma och skriva behandlingsplaner för fiktiva patientfall inom vart och ett av de fyra områdena. Plus uppföljning. Provet bestod även av en praktisk del där de fick undersöka varandra. Fyra fysioterapeuter klarade provet. Ahmad och hans syriska kollega var två av dem.
– Att svenskarna inte klarade sig på första försöket gjorde att vi kände oss extra stolta över våra prestationer!
Kursen i samhälls- och författningskunskap gick också galant, och praktiken gjorde han på sin egen arbetsplats. 2018 fick Ahmad Mgharbell äntligen svensk yrkeslegitimation.
Ahmad fick blodad tand. Hemma i Syrien hade han länge velat specialisera sig, helst inom neurologi. Många har neurologiska problem, berättar han. Stroke är vanligt hos vuxna, och cerebral pares hos barn. Men det fanns inte någon möjlighet till fördjupning eftersom Syrien saknar specialistordning för fysioterapeuter. Man jobbar över huvud taget inte inom olika discipliner, säger han.
– Som fysioterapeut behandlar du barn, vuxna och gamla inom alla områden. Så jag har ofta mycket bredare erfarenhet än många av mina svenska kollegor, men också mindre specifik.
Men när han nu fått sin svenska legitimation, och dessutom hade svensk gymnasiekompetens, fick han sin chans att gå vidare. Ahmad satte sig i skolbänken igen och tog en kandidatexamen på Göteborgs universitet. Uppsatsen skrev han om fallprevention bland äldre. Nu planerar han att gå vidare med en master, och efter det är drömmen att få doktorera. Gärna på något som kan kopplas till äldreomsorgen, säger han.
– När jag ser vilken hjälp vi ger, hur glada patienterna blir för att det vi gör har effekt, då blir jag också glad. Så jag är verkligen intresserad av att fortsätta med äldre. Jag gillar mitt jobb!
I dag är fysioterapeut ett bristyrke även i Syrien då så många har lämnat landet. Foto: Agneta Persson
Stolt och tacksam. Så beskriver Ahmad sig själv just nu. Stolt över allt han lyckats med här. Men också tacksam över att han fått möjligheterna.
– Jag hoppas jag kan ge tillbaka till Sverige genom att göra mer, både för mig själv och för samhället. Det handlar inte bara om att hjälpa till genom mitt yrke, utan också om att underlätta för andra nyanlända.
Han är till exempel kvar i Whatsapp-gruppen för nyanlända fysioterapeuter. Där delar han med sig av sina erfarenheter och är med och förbereder dem inför kunskapsprovet. Han jobbar också ideellt med att hjälpa barn från arabisktalande familjer med olika skolämnen. Och han försöker underlätta för invandrare att komma in i det svenska samhället genom att berätta hur saker och ting fungerar, och vad han själv haft nytta av.
– Mitt främsta råd är alltid att lära sig språket, säger han. Och att hitta ett jobb, vilket som helst. Det är det bästa sättet att komma in i systemet.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
