Skapa mer i stället för att skära ner

I somras stod jag i en marmorskulpturstudio i mitt andra hemland Italien. Jag stod där och sågade, slipade och hackade med otympliga tunga verktyg som jag aldrig tidigare hade hållit i mina händer. Jag svettades ymnigt, skyddsglasögonen immade igen, det var svårt att andas genom munskyddet, jag hade sår på fingrarna och stendamm över hela mig. Jag var en skakig nybörjare som saknade kontroll över nästa steg i skapandeprocessen.

En dag gick slipen för djupt. ”Nu är det kört” tänkte jag, men min mentor sa stilla: Så länge det finns marmor finns det hopp. Fem dagar senare hade min vision blivit verklighet. Jag hade tagit bort de delar av marmorblocket som inte längre behövdes. Sandpapprat ytan så att den kändes som sammet. Fått poesin att framträda ur den hårda stenen. Där vilade nu en människa i fullkomlig ro. Vilken tillfredsställelse. Och vilken tur att jag inte gav upp!

Skulpterandet fick mig att tänka på den bitvis tuffa kreativa process som krävs för att forma framtidens rehabilitering. Det hackas, slipas och sågas friskt i svensk hälso- och sjukvård för att ta bort de delar som inte längre behövs och göra vården så effektiv som möjligt. Men på vissa områden är det så ont om ”marmor” att det inte finns något att skära bort. Exempelvis är tillgången till evidensbaserad rehabilitering för våra stora folksjukdomar otillräcklig och ojämlik sedan decennier. Här behöver man skapa mer i stället för att skära ner. Det visar en ny enkät där ett tusental kroniker vittnar om rehabiliteringsbristerna som försämrat deras hälsa. Att mer satsningar behövs kommer även fram i vårt tema om hjärtrehab. Vi har träffat fysioterapeuter på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som bedrivit ett mångårigt påverkansarbete för att skapa en hjärtvård de kan stå för.

I det här numret möter du också andra kollegor som vill använda sin kunskap och sin kraft till att skapa något nytt. En finns på idrottsgymnasiet i Sundsvall, en annan på Malmaskolan i Kolsva och nio presenteras i förslaget till nästa förbundsstyrelse. Det är glädjande att se att det finns både unga och mer erfarna fysioterapeuter som vill hitta nya kreativa vägar för framtidens elevhälsa, framtidens rehabilitering och framtidens förbund. Med tanke på alla de skapandeprocesser som pågår kan jag lugnt konstatera: Så länge det finns människor finns det hopp.

Läs aktuellt nummer här!