Vad tycker vanliga medborgare om en mer digitaliserad kontakt med sin fysioterapeut? Det har Mälardalens högskola i samarbete Novus tagit reda på. Resultatet visar att hela 77 procent kan tänka sig att någon del i behandlingskedjan är digital. Av det finns det lärdomar att dra, skriver fem forskare i ett debattinlägg.

Överst: Petra von Heideken Wågert, Anne Söderlund, Annica Kristoffersson. Underst: Maria Lindén, Jonas Stier. Samtliga från Mälardalens högskola. (Titlar längst ned.)

Inriktningen på och verktygen för fysioterapeutens arbete har förändrats enormt bara under de senaste två decennierna. Två förändringar är särskilt tydliga, dels övergången till ett mer beteendemedicinskt arbetssätt med ett mer personcentrerat och lärande förhållningssätt till patienten, dels användningen av digitala verktyg såsom appar, video- och chattsamtal.

Men vad tycker egentligen vanliga medborgare om en mer digitaliserad kontakt med sin fysioterapeut? För att få svar på den frågan och fler gav vi som forskare vid Mälardalens högskola ett uppdrag till Novus att undersöka hur svenskarna upplever sin fysiska hälsa, hur hälsosamma de anser sig vara, hur ofta de rör på sig och deras syn på hälsofrämjande teknik och digitala besök hos fysioterapeut.

Resultaten visar att 63 procent av svenskarna anser att de har en mycket eller ganska bra fysisk hälsa för närvarande, vilket kan jämföras med de 13 procent som anser sin fysiska hälsa vara ganska eller mycket dålig. Till detta kommer att 50 procent anser sig leva hälsosamt i mycket eller ganska hög grad, medan 13 procent anser sig leva hälsosamt i ganska eller mycket låg grad/inte alls. Varför är detta viktigt att veta?

Som fysioterapeuter vet vi att aktuell forskning visat att människors fysiska hälsa påverkas av att vi rör på oss. Som yrkesgrupp vet vi även att skador, sjukdomar och fysiska och psykiska funktionsnedsättningar kan begränsa människors förmåga och möjligheter till rörelse, dagliga aktivitet och ett delaktigt liv. Det är också här som fysioterapins viktiga roll står att finna. Att undersöka, behandla, rehabilitera, stötta och lära människor att själva hantera hälsorelaterade problem och få ut full potential av sin kropp, exempelvis genom beteendeförändringar och hälsofrämjande teknik är en stor del av det professionella uppdraget.

Samtidigt finns det olika uppfattningar om den digitala teknikens roll i fysioterapin bland såväl fysioterapeuter som patienter. Ibland menar de förra att de senare inte vill ha ”tekniska lösningar” utan att patienterna föredrar en ansikte-mot-ansikte-relation där beröring, och ”kroppslighet” (någon) aldrig kan ersättas med ”teknik” (något). Men vad tycker egentligen svenskarna om hälsofrämjande teknik som en del av den fysioterapeutiska ”verktygslådan”?

Vi bad de 1 029 respondenterna tänka sig en situation där de har fått en skada och är i behov av undersökning och behandling av en fysioterapeut. Utifrån detta scenario fick de svara på frågan om de kan tänka sig att en undersökning, behandling och/eller ett återbesök sker digitalt. Hela 77 procent kan tänka sig att någon del i behandlingskedjan är digital, med följande uppdelning: 15 procent menar att alla delar kan vara digitala, 35 procent att behandling och återbesök kan vara digitala och 27 procent att endast återbesök bör ske digitalt. Bland dessa 77 procent återfinns fler kvinnor än män, personer under 50 år, med längre utbildning och högre hushållsinkomst. Dessa personer svarar även i högre grad att de redan använder någon teknisk produkt för att främja sin hälsa och att de inte har någon kronisk sjukdom.

Bland de 77 procent som kan tänka sig digital kontakt med fysioterapeut i en situation där de fått en skada, svarar hela 61 procent att de föredrar videosamtal, 17 procent vill ha telefonkontakt, 7 procent önskar instruktioner genom inspelning, 4 procent kontakt via en app och 3 procent via chattsamtal. Av de som önskar videosamtal är fler under 50 år, har längre utbildning och högre hushållsinkomst. Bland de som önskar telefonkontakt är fler män över 50 eller kvinnor över 65 år, har lägre utbildning och fler bor utanför storstadsregionerna. Möjligtvis kan detta antas hänga ihop med en lägre digital kompetens i högre åldrar och längre avstånd till sin vårdcentral utanför storstadsregionerna.

Med dagens arbetssätt begränsas fysioterapeutens möjlighet till fallriskbedömning oftast till det som kan observeras vid ett fysiskt besök. Dock kan situationen se annorlunda ut i patientens naturliga miljö, och metoder som kan upptäcka försämrad balans och en ökad fallrisk även i vardagssituationer är önskvärda. Undersökningen visar att 43 procent av svenskarna är i mycket eller ganska hög grad villiga att betala för denna typ av teknik.

Vilka lärdomar kan då dras av dessa resultat? Nästan fyra av fem svenskar kan tänka sig att någon del av en undersökning och/eller behandling kan ske via digitala medier. Intressant är att kvinnor är mer positiva till att ersätta fysiska möten med teknik än männen, vilket skulle kullkasta föreställningen om kvinnor som mer relationsorienterade och mindre teknikvänliga och männen som mer målrationella och teknikvänliga. Eller har det med förändringsbenägenhet att göra? Är kvinnorna mer öppna för förändringar och villiga att lära nytt?
Ytterligare två slutsatser kan dras. Hälsofrämjande teknik bör inte ersätta fysiska möten rakt av, men kan vara ett bra komplement. Ett beteendemedicinskt förhållningssätt till patienten kräver kontinuitet och långsiktighet – helt enkelt då vi vet att livsstilsförändringar, ett förändrat förhållande till den egna kroppen och etablering nya vanor tar tid. Här kan tekniken erbjuda praktiska, tillgängliga och billiga lösningar för alla inblandade. Brasklappen står att finna i att digitala relationer kräver såväl språklig som teknisk litteracitet, färdigheter som varierar höggradigt inom befolkningen. Därtill är det så att inte alla svenskar har, kan få eller vill ha den ”nya” tekniken.

Det är viktigt att beakta en systematik i allt arbete med beteendeförändringar. Men kanske är det ännu viktigare om arbetet sker digitalt. Här ska vi också arbeta utifrån evidens och beprövad erfarenhet – men på ett nytt sätt. Mycket, men inte allt, i fysioterapeutens arbete går sannolikt att genomföra digitalt och det är viktigt att göra väl medvetna val i denna avvägning. Exempelvis ska alltid ett etiskt och demokratiskt förhållningssätt finnas med oss – där patienten är i fokus. Vi ska optimera varje enskild behandlingsprocess, först och främst utifrån patienten, men även med hänsyn till den tid vi lever i och de möjligheter som erbjuds.

Många patienter, fysioterapeuter och forskare är nog överens om att en relation förändras när man går från att möta någon till att möta något. Fysioterapeutens handlag är viktigt och bör därför aldrig ersättas av en teknisk produkt. Därför låter vi vid Mälardalens högskola den tekniska forskningen samarbeta med den beteendemedicinska och samhällsvetenskapliga forskningen. Vi vill att fysioterapeutens händer ska slå följe med tekniken in i behandlingsrummet!

Petra von Heideken Wågert, docent i fysioterapi, Mälardalens högskola
Anne Söderlund, professor i fysioterapi, Mälardalens högskola
Annica Kristoffersson, biträdande universitetslektor i hälsoteknik, Mälardalens högskola
Maria Lindén, professor i hälsoteknik, Mälardalens högskola
Jonas Stier, professor i socialt arbete, Mälardalens högskola