Hur skulle det kännas att inte få någon löneökning på sju år? Gunilla Arborelius vet. ”Otroligt kränkande. Det är skit, rent ut sagt.” På hennes arbetsplats är det hur mycket pengar man drar in som gäller – och hon har inte en chans att klara målet.

– Jag har sett mig om efter annat jobb, men det är inte lätt när man bara kan arbeta halvtid, säger Gunilla Arborelius. Foto: Agneta Persson

Snart går Gunilla Arborelius in på sitt 30:e år som fysioterapeut på Nacka Rehabcentrum i Stockholm. Hon är bland annat inriktad på multisjuka, en komplicerad och tidskrävande patientgrupp. Själv har Gunilla en sjukdom som gör att hon bara kan jobba halvtid och ingen övertid. Omräknat till heltidslön tjänar hon 29 500 kronor i månaden, en summa som inte ändrats på sju år. Med en årlig löneökning på 2,5 procent skulle hon i dag ha tjänat 35 000 kronor. I stället har hon, på grund av inflationen, i praktiken fått en lönesänkning.
– Jag har många vidareutbildningar, möter olika patientkategorier och arbetar hårt och seriöst. Men det enda som räknas är att ”prestera” rätt antal patienter. Det är otroligt kränkande. Det är skit, rent ut sagt.

Att det är möjligt att i åratal gå lottlös ur en lönerevision beror på den strikta tillämpningen av lönekriterierna på hennes arbetsplats. Nacka Rehabcentrum ingår i vårdvalssystemet och därmed baseras verksamhetens ersättning från regionen på antal patienter. Alla anställda ska därför uppnå ett visst produktionsmål: 860 000 kronor per år för en fysioterapeut. Fyller man inte tidboken med minst 90 procent av sina ”pinnar”, det vill säga patienter, så kvalificerar man inte heller för någon löneökning. Antalet patienter Gunilla ska klara av har halverats eftersom hon jobbar halvtid, men de är så tidskrävande att hon ändå inte får ihop sin kvot eftersom hon också ska vara med på möten, skriva journaler och annat som hör till jobbet.
– Jag förstår att verksamheten måste gå runt, men inte på ruttna avtal där allt negativt skyfflas ner mot arbetstagarna. Jag jobbar ju och sliter hela tiden. Ändå ses jag som värdelös. Det är en bra arbetsplats, men jag blir nedslagen och tappar motivationen av det här sjuka systemet.
Facket har vid flera tillfällen försökt resonera med Gunillas arbetsgivare kring det orimliga i att låta någon som bidrar till verksamheten stå still på det här viset.
– Men kriterierna gick inte att rubba en millimeter, säger Fysioterapeuternas ombudsman Elba Abreu.

Är det rimligt med kollektivavtal som inte garanterar en enda krona i påslag?
– Det är inte fel på kollektivavtalen. Pinnsystemet finns inte i våra avtal. Problemet är att löneavtalet inte tillämpas som det är tänkt på en del arbetsplatser.

Aina Blom. Foto: Privat

Aina Blom, som i många år var regionalt förhandlingsansvarig för Distrikt Stockholm, skyddsombud samt representant i lokala samverkansgruppen på Nacka Rehabcentrum, försökte få arbetsgivaren att tillämpa lönekriterierna mer flexibelt. Man måste kunna kvalificera sig för löneökning även om man inte når det ekonomiska målet, säger hon.
– Det är fler som har råkat illa ut. Jag har suttit i samverkan varje år och sagt att folk mår väldigt dåligt, att det är som att få en snyting. Men för arbetsgivaren är det i första hand pengar in som gäller.
Själv har hon kunnat leva upp till produktionskraven och därför också alltid fått lönepåslag. Men förra året, innan hon gick i pension, drabbades även hon.
– Mina patienter avbokade på grund av pandemin och sedan blev jag själv sjuk och fick inte ihop det. Att inte få en krona orsakade en kroppslig reaktion hos mig. Det var som att inte räknas alls, att inte vara en del av flocken. Arbetsgivaren måste ju åtminstone följa inflationen så man får behålla sin lön!

(Se intervju med verksamhetschef Madeleine Östman längre ner.)

Men Nacka Rehabcentrum är inte unikt i att tillämpa en hård lönepolitik. Thomas Airio, regionalt förhandlingsansvarig för Fysioterapeuterna i Region Stockholm, säger att pinnarna är ett stort problem för alla som jobbar inom vårdvalet i regionen.
– Du har krav på dig att ta emot ungefär tolv patienter per dag, säger han. För privatanställda gäller tolv till femton.
Den som inte når upp till sin kvot är inte heller aktuell för några andra lönegrundande kriterier, säger han.
– Det är helt barockt att tillämpa kriterierna på det viset. Sådant som att ha patienten i fokus, använda, utveckla och förnya sin kompetens utifrån verksamhetens behov, vara en god medarbetare, ha ett gott samarbete, arbeta flexibelt, initiera och bedriva förbättringar räknas inte över huvud taget så länge antalet patienter inte klaras av. Det finns inga mått på kvalitet i de här produktionskraven. Det handlar bara om att skotta patienter.

Thomas Airio. Foto: Privat

Vem tar hand om de svåra, tidskrävande patienterna?
– Någon med stort hjärta. Alternativt någon som kan ha grupper och på så vis få ihop tillräckligt med pinnar för också kunna ta lite svårare patienter. Det är inte rimligt att en kollega som jobbar med svåra och tunga patienter ska ha lika många patienter per dag som någon som jobbar med axlar. Det rimliga vore att räkna full produktion om fysioterapeuten är fullbokad, oavsett hur lång tid patienten tar. Det är svårt att se hur hälso- och sjukvårdslagens intention, att den som är sjukast ska få mest vård, efterlevs.

Framför allt är det nyutbildade som far illa eftersom de behöver mycket handledning, säger Thomas Airio. Det blir helt enkelt svårt för dem att klara av samma produktions- och prestationskrav som någon som har jobbat i tio år.
– Unga fysioterapeuter tar väldigt många patienter, jobbar över och blir till sist sjukskrivna. De går in i väggen, flyttar eller byter yrke för att arbetsmiljön är så svår. Fortsätter det så här så riskerar vi en flykt från yrket på grund av orimliga arbetsförhållanden.
De hårda produktionskraven gör det också svårt att få folk att vilja ta på sig fackliga förtroendeuppdrag eller jobba med verksamhetsutveckling, säger Thomas Airio.
– Eftersom din produktion påverkas om du gör annat än tar emot patienter. Det här har jag upplyst HR om flera gånger, att det får till följd att ingen vill ägna sig åt detta när man har ett så utpräglat pinnsystem. Du måste ha en himla hög produktion om du också ska kunna ägna dig åt annat. Så vi sitter som i en rävsax.

I Västra Götalandsregionen är det också pinnar som gäller inom vårdvalet säger Fysioterapeuternas regionalt förhandlingsansvarige Abdol Vazae. Men det är inte det enda som räknas i lönerevisionen.
– Drar man inte in sin andel så påverkar det visserligen lönen, men alla kriterier ska alltid räknas. Det är ändå ett ohållbart system. I dag får du till exempel mer poäng för neuropatienter och hembesök men inte för andra besök som är tids- eller resurskrävande. Till exempel multisjuka patienter eller dem med psykisk ohälsa. Det är inte rättvist. Vi vill att ersättningen ska baseras helt och hållet på diagnosgrupper, ålder, geografi och Care Need index, CNI.
I Region Skåne har pinnarna sedan några år plockats bort ur styrdokumenten. Ett steg åt rätt håll, menar Anna Österblad, Fysioterapeuternas regionalt förhandlingsansvariga i regionen.
– Förr kunde vi till exempel ha krav på att ta emot tolv patienter om dagen. Gjorde du inte det kunde det användas som ett argument för en sämre löneutveckling, och det togs ingen hänsyn till ifall man hade komplicerade patienter som tar längre tid. Det var en pinnjakt utan dess like.
Men trots att pinnarna är borta tar det tid för lönesättande chefer att tänka om, säger hon.
– En verksamhetschef som har drivit den här piskan i flera år slutar inte med det. Det händer att våra medlemmar fortfarande får höra att de inte har tillräckligt många patienter och därmed inte uppfyller målet. Vi har regelbunden dialog med förvaltningschefen för primärvården i Region Skåne som ständigt får ta nya diskussioner med cheferna. Vi lyfter alltså hela tiden frågan i samverkan med arbetsgivaren, och de lönesättande cheferna börjar sakta men säkert ta bort det som ett argument i lönesättningen.

Läs intervjun med ansvarig politiker Lars Rådén (M), ordförande i Region Stockholms sjukvårdsnämnds avtalsutskott. Han är inte heller nöjd med ersättningssystemet.

Chefen svarar: ”Vi måste göra lika för alla”

Nacka Rehabcentrums verksamhetschef Madeleine Östman säger att det måste vara samma regler för alla och att man inte kan göra undantag för att man tycker synd om någon. Hon har själv stått utan löneökning vid två tillfällen.

Är det rimligt att låta en anställd gå utan löneökning i sju år?
– Ja, om du i förhållande till lönekraven inte gör ditt uppdrag. Så länge ersättningssystemet ser ut som det gör så kommer vi ha väldigt tydliga lönekriterier kring prestation. Det är en viktig del för att över huvud taget kunna bedriva verksamheten. Man måste kunna driva lönespridningen genom att sätta noll på någon för att satsa på dem som är nyckelpersoner.

Man skulle kunna tycka att den här tillämpningen är omänsklig?
– Ja det kan man tycka. Men skulle vi börja glida på det här och inte ha hårda linjer så blir kanske skillnaden mellan den som jobbar jättehårt och den som inte gör det inte så stor. Om vi tog bort de här lönekriterierna så skulle ingen nå upp till prestationerna. Vi måste göra lika för alla och inte tycka synd om någon på grund av olika anledningar. Har man en regel så följer man den.

Tror du att det påverkar hur folk mår?
– Ja, det tror jag det kan göra. Vissa personer har farit väldigt illa i det här. Grundproblemet är primärvårdens ekonomiska ersättningssystem. Alla andra vårdval har en fast ersättning, men det har inte vi. Det är fruktansvärt sårbart ekonomiskt så fort någon är borta. Du har kostnaden men inga intäkter. Varje år får vi dessutom mindre ersättning, vilket medarbetarna självklart upplever som ökade krav för att få ihop ekonomin. Vi svälts ut som det ser ut just nu.

Om ni hade haft en fast ersättning, skulle du ge påslag till den som inte fått en krona på sju år då?
– Då hade jag kunnat titta på det på ett helt annat sätt. Då är man ju inte så beroende av pengen för att över huvud taget kunna ha en verksamhet.

Vad tänker du själv om att jobba och ändå få noll kronor i påslag?
– Jag har fått noll två gånger för att jag inte höll min ekonomi.

Hur kändes det?
– Jag kan förstå det för ekonomin är ett av mina huvuduppdrag.