Han vill stärka hjärnan med rytm och musik

Det är 40 år sedan jazztrummisen Ronnie Gardiner mitt i en stor sorg fick en vision om rytmens läkande kraft. Det blev fröet till metoden RGM som i dag används för att hjälpa människor med skador och sjukdomar i hjärnan.

– Jag var tre år när jag fick mina första trummor. Sedan dess har jag levt med rytmen, säger Ronnie Gardiner, välkänd jazztrummis och grundare till The Ronnie Gardiner Method, RGM.
Vi möts på ett café i centrala Stockholm en regnig eftermiddag i november. Solen har inte synts på länge. Det är kolsvart ute. Men Ronnie skiner ändå, nyss hemkommen från Göteborg där han föreläst för fysioterapeuter och arbetsterapeuter som går en fördjupningskurs i strokerehabilitering.
– Jag blev så inspirerad och glad över deras intresse och frågvishet! Visst är jag en gammal man, men både jag och min metod utvecklas fortfarande, säger han.

Ronnie tar en klunk av sitt vatten. Återvänder till minnet av den dagen i mars 1980 då han fick visionen om sin rytm- och musikmetod. Den dagen stod solen högt på himlen i den spanska turistorten San Augustin. Två veckor tidigare hade hans fästmö Git blivit mördad av en vän. Han blev vittne men kunde inte rädda henne. Sömnen var borta. Livslusten likaså.
– Jag orkade inte leva med det som hade hänt och var på väg ned mot havet för att ta mitt liv, berättar Ronnie. Men då såg jag en pojke utan armar och ben. Han log ändå! I det ögonblicket fick jag en upplevelse av att det ändå måste finnas en mening med mitt liv.
Han stannade upp och promenerade hem i stället.
– Där och då kom känslan väldigt starkt att från och med nu ville jag börja hjälpa andra människor. Men vad kan jag som en enkel trummis göra? Svaret kom inifrån mig – att jag skulle använda mitt eget språk, rytmen, för att göra det.

När han kom hem till Sverige började han plöja en mängd medicinska böcker och artiklar.
– Jag läste om barns motoriska utveckling, om koordination och rörelse, men mest om hjärnan. Jag blev särskilt fascinerad av hur vänster hjärnhalva styr högra sidan av kroppen och hur höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen, berättar Ronnie.
året därpå började han söka upp olika forskare och ställa frågor. En av dem var Erik Stålberg, nu professor emeritus i klinisk neurofysiologi vid Uppsala universitet, då verksam vid Akademiska sjukhuset.
– Även om han var lite skeptisk tog han sig tid att samtala med mig om vad rytm och koordination kunde betyda för hjärnan, minns Ronnie.
– Han var en av de få som förstod hur jag tänkte och sa: ”Fortsätt, kanske kan du hjälpa några.” När jag mötte honom på Arlanda 20 år senare, tog han tag i mig och sa: ”Du var på rätt spår, nu vet vi mer om hjärnans plasticitet!”
Redan då var det svårt att få gehör för en ny behandlingsidé om den inte stöds av forskning. Men Ronnie fortsatte envist att varva research och metodutveckling med sin ordinarie jazztrummiskarriär. Ju mer han lärde sig om den mänskliga kroppens system, desto mer såg han att de också innehåller rytm.
– Allt är egentligen rytm. Hur vi andas, hur vi går, hur hjärtat slår, blodet som pumpas ut i våra ådror och de nervimpulser som går från hjärnan ut i kroppen. Växlingarna mellan ljus och mörker, dag och natt, årstidernas växlingar… Det är rytm som håller samman hela livet.

I takt med sina efterforskningar om kroppens system och hjärnan insåg Ronnie att en rytm- och musikmetod behövde stimulera alla sinnen samtidigt. Han började tänka ut rörelser där armar och ben involverades, och olika ljud som deltagarna kunde göra med munnen för att efterlikna ljuden från ett trumset.
– Men det behövdes en visuell kod också! Och en morgon när jag skulle tvätta händerna såg jag hur kranarna hade en röd symbol för varmt och en blå färg för kallt vatten. Jag kom också att tänka på den urgamla balansen mellan eld och vatten, berättar Ronnie.
Han bestämde sig för att höger kroppssida skulle symboliseras av blått medan vänster kroppssida fick symboliseras av rött. Det innebär exempelvis att en symbol för en rörelse med höger hand är blå medan en symbol för en rörelse med vänster fot blir röd, förklarar Ronnie. Han valde också att färga sina kläder likadant så att den visuella koden skulle bli extra tydlig för deltagarna.

Sammanlagt tog det tio år att utveckla metoden och sedan några år till att introducera den i patientorganisationer och rehabiliteringsmiljöer, berättar Ronnie. Från början ville han hjälpa barn med svårigheter av olika slag, men när Strokeföreningen i Stockholms län undrade om han ville testa metoden på strokepatienter tackade han ja. År 1993 startades en träningsgrupp för medlemmar i Strokeföreningen Stockholms län. Han tränade med dem två timmar i veckan under tolv veckor. Efter ett tag var det flera som la märke till att när de jobbade med den friska sidan fick det effekt även på den paretiska sidan, berättar Ronnie.
– Det var spännande att se vad övningarna kunde bidra till för olika personer. I min första grupp fanns det en kvinna som var mycket deprimerad men efter sex veckor var hon mer rörlig och levande – det var en riktig comeback för henne!

Samarbetet fortsatte sedan i många år med flera grupper och 1999 var en träningsdeltagare med i strokedokumentären ”När blixten slår ned”, vilket gav metoden mer uppmärksamhet. Att Ronnie samma år hittade den pojke, Mikael Andersson, vars leende räddat hans liv blev också en historia, som berättades av Aftonbladet. Flera andra medier hängde på och snart nådde ryktet om Ronnies rytm- och musikmetod även till personal inom neurologisk och geriatrisk rehabilitering.
– Det året höll jag min första tvådagarskurs för fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder och musikterapeuter från hela landet, minns Ronnie, som efter det höll fler liknande kurser.

Samtidigt hade det börjat forskas mer om hjärnans plasticitet. Bland annat hade fysisk aktivitet, sinnesstimulering och social interaktion i djurstudier visat sig ha väldigt goda effekter på återhämtning efter en hjärnskada. Forskare letade nu efter metoder som kombinerade de här delarna, och Ronnie Gardiners rytm- och musikmetod stämde in på kraven.
– Nobelpristagaren Arvid Carlsson från Sahlgrenska akademin kom och besökte ett kurstillfälle i Göteborg för han var intresserad av hur metoden stimulerade hjärnan, minns Ronnie.
Vid Sahlgrenska akademin i Göteborg fanns också professor Michael Nilsson som kontaktade Ronnie år 2007 och 2010 fick 20 miljoner i forskningsmedel för att kunna genomföra en stor vetenskaplig studie för att testa metoden på strokepatienter.
– Han blev en nyckelperson som satte metoden på kartan i forskarsammanhang.

En annan viktig person för den vetenskapliga utvärderingen av metoden är fysioterapeuten och forskaren Petra Pohl. Hon var involverad i den kvalitativa delen av den ovan nämnda strokestudien som resulterade i flera artiklar, den senaste 2018. Hon har också genomfört studier med patienter med parkinson.
– Strokestudien visade att deltagarnas upplevelse av fysisk återhämtning ökade av den multimodala träningen i grupp. Den gav även förbättringar på objektiva mått som balans, greppstyrka och arbetsminne. En annan studie som vi nyligen har publicerat tyder på att RGM ger patienter med Parkinsons sjukdom bättre sinnesstämning, en ökad pigghet, bättre livskvalitet och minskad fallrädsla, berättar Petra Pohl när jag ringer upp.
Hon betonar samtidigt att forskningen om RGM verkligen är i sin linda och att mycket mer forskning behövs. Till metodens 40-årsjubileum arrangerar hon därför en utvecklingsträff med ledare och instruktörer från andra länder.
– Jag har tagit initiativ till ett internationellt vetenskapligt symposium där Ronnie Gardiner och de som driver verksamheten i olika länder ska mötas för ett kunskapsutbyte med syfte att förstärka vetenskapligheten inom RGM. Det blir tre dagar där vi ska lyfta vikten av att ständigt mäta det man gör och hur man kan mäta på olika sätt. Jag har också bjudit in RGM-ledarna från min parkinsonstudie och de ska få berätta hur det är att vara studieledare och vilken extra noggrannhet och dokumentation det kräver, berättar Petra Pohl.

Det är januari. När jag ringer upp Ronnie har han precis kommit hem från Berlin där han hållit i en vidareutbildning för RGM-instruktörer. De senaste tio åren har metoden fått en internationell spridning, berättar han. Instruktörer finns nu förutom i Sverige också i Israel, England, Nederländerna, Norge, Tyskland, Spanien, Ungern och Nya Zeeland.
– Sedan jag startade har metoden blivit uppdaterad många gånger. Det är som att jämföra en gammal telefon med snurrskiva med en smartphone, säger Ronnie.
metoden har i dag tre olika nivåer, från de mest grundläggande till mer avancerade övningar, förklarar han.
– En kurs på den avancerade nivån kräver mycket kreativitet, mod och musikalitet hos instruktörerna. Det handlar inte om hur mycket medicinsk kunskap du har; även en professor måste lära sig om rytmen och musiken, förklarar Ronnie.
På en sådan kurs demonstrerar han fler övningar med ökad svårighetsgrad så att träningen successivt kan bli mer utmanande för deltagarna.
– Det brukar vara fantastiskt roligt när fysioterapeuter, logopeder, psykologer och musikterapeuter skapar tillsammans! säger Ronnie.
Han berättar också att Amsterdam i Nederländerna på senare år blivit en viktig plats för metodens vidareutveckling, speciellt när det gäller struktur, pedagogik och att koppla ihop den med teorier om vad som händer i hjärnan. I detta har den nederländska RGM-instruk-tören Mariken Jaspers en viktig roll. Hon har lett RGM-grupper för MS-sjuka i sju år och är specialiserad på postural kontroll.
– Mariken har utvecklat RGM på ett sätt som jag som trummis inte hade kunnat göra, och gett ett viktigt bidrag till att göra metoden mer pedagogisk.

Det har hunnit bli februari när vi möts igen i Afasiföreningens lokaler vid Sabbatsberg där Ronnie ska göra ett besök i en RGM-träningsgrupp. Det är två grupper som möts här varje tisdagseftermiddag via ett samarbete mellan Hjärnkraft, RTP och Afasiföreningen.
– Vi får bidrag från Region Stockholm för att kunna erbjuda RGM till våra med¬lemmar med förvärvade hjärnskador, då metoden ses som ett komplement till övrig rehabilitering, säger Lena Hagelin från Hjärnkraft.
I dag möts en nybörjargrupp. En av deltagarna är också trummis, men efter hjärnskadan har han både afasi och en paretisk höger sida. Ronnie pratar extra uppmuntrande med honom, både före och under lektionen.
– Ge inte upp, det kan ta mycket lång tid att kunna lyfta sin svaga arm. Ibland tar det flera år. Men fortsätt att träna så kommer resultaten.

En av lektionens första övningar går ut på att lyfta vänster fot plus vänster hand och samtidigt säga ”BICK!” och att sedan lyfta höger fot plus höger hand och samtidigt säga ”TOOM!”. Musikterapeuten Itte Nygren som leder gruppen, repeterar långsamt. Alla deltagare gör rörelserna och säger ljuden efter bästa förmåga.
– Det ska vara ett flyt från höger till vänster. Ungefär som när du cyklar, när den ena foten är uppe så är den andra nere, visar Ronnie.
– Och nu sätter vi på lite musik också! Och så gör vi rörelserna växelvis i takt med musiken! instruerar Itte. Ja, det svänger riktigt bra!
Det är en av Ronnies egna jazzlåtar hon har satt på. Han blir 88 år i sommar men spelar fortfarande på olika jazzklubbar när han inte är bortrest för att undervisa i andra delar av världen.

I december var han och de nederländska RGM-ledarna Mariken Jaspers och André de Jong inbjudna till Aucklands universitet på Nya Zeeland.
– Den professor som bjöd in oss är särskilt inriktad på ett hälsosamt åldrande och är en drivande person för att ge bättre stöd till den åldrande befolkningen där.
Senare i år ska han undervisa i Dan¬mark, Storbritannien, Israel, Portugal, Nederländerna, Sverige, Spanien, och Ungern. Det är inte många dagar av stiltje i hans liv, men att vara i farten håller honom levande, säger han.
– Det är min passion att få spela trummor och att få arbeta med min metod. Det ger så mycket energi och det gör mig friskare!

Drivkraften att hjälpa andra genom rytm och musik är lika stark i dag som för 40 år sedan.
– Ja, det här är större än att spela trummor bara för att underhålla folk! Tänk att jag kunde ta något jag var bra på och använda det till att förändra människors liv. Det är en gåva. Jag har fått se saker jag aldrig kunde drömma om.

Här finns hela Profilen-intervjun som pdf

Fotnot: Artikeln är skriven innan följderna av det nya coronaviruset var kända, som inställda resor och utbildningar.

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se