Han var med och skapade fältsjukhuset för covidpatienter på Stockholmsmässan i Älvsjö. Att han arbetat i Tanzania och Bangladesh under svåra förhållanden har han haft nytta av nu. Möt Tobias Croner, fysioterapeuten som fungerar bäst i kris.
Det är viktigt att kunna acceptera när det är good enough när man jobbar så här, säger Tobias Croner som jobbat med fältsjukhuset som volontär. Foto: Agneta Persson
Dagarna före påsk står fältsjukhuset på Stockholmsmässan i princip färdigt att ta emot patienter, och media släpps inte längre in i lokalerna. Stängsel runt området stoppar obehöriga från tillträde, Securitas vaktar. Så Tobias Croner visar från utsidan. En enorm syrgasbehållare har monterats på ena husväggen. På parkeringen står tillfälliga baracker där man ska kunna ta farväl av dem som dött. Två militärlastbilar kör in på området. På andra sidan vägen blommar scillan och färgar marken blålila. Det skulle ha varit båtmässa här nu.
Tobias börjar bli dagvill. Han har jobbat dygnet runt, telefonen plingar i ett. Hela helgen har han utbildat personal i hur man jobbar på ett fältsjukhus. I morgon ska han rapportera till den nya ledningen vad som gjorts här och vilken roll fysioterapin spelar vid covid-19. Ska han vara på plats i morgon? Han vet inte. När kommer de första patienterna? Ingen aning.
– Det är som en dokusåpa, säger han. Man vet aldrig vad som ska hända i nästa avsnitt. Det är nya bud hela tiden.
Men en sak kan han säga säkert, och det är att arbetet de här veckorna har präglats av en prestigelöshet som han aldrig tidigare upplevt.
– På två veckor har vi byggt ett fungerande sjukhus. Det har varit jobbigt, men alla har accepterat villkoren och sagt okej, då vet vi, och sen kört på. Det har varit en fantastisk anda, jag har inte hört klagomål en enda gång. Alla är helt förundrade över det, för vi borde ha gett upp så många gånger.
När det stod klart att fältsjukhuset skulle byggas blev Tobias kontaktad av en narkosläkare som kände till honom och hans bakgrund. Ville han vara med? Svaret var ganska självklart för Tobias som under flera år arbetat med att bygga upp verksamheter under enkla förhållanden. Som första fysioterapeut i det här projektet klev han in i krigsmobiliseringen på Stockholmsmässan och försökte få en överblick. I arbetet med att snabbt rusta för katastrof hade de akuta livräddande insatserna varit i fokus och de sjukvårdsprofessioner som fanns på plats var därför läkare och sköterskor. Att få in fysioterapin i bilden blev nu Tobias uppdrag.
– En fysioterapeut har ju en central roll i IVA-vård när det gäller allt från andningsvård, positionering och vändning till tryckavlastning och eftervård, säger han.
Tobias, som är specialist i ortopedi, fick med hjälp av förbundets sektion för andning och cirkulation tag på två kollegor som är specialiserade på andningsvård. Tillsammans med dessa, plus läkare och sjuksköterskor, satte han ihop ett utbildningsprogram för all sjukvårdspersonal som kan bli aktuella för arbete här.
– Utbildningen går bland annat igenom hur man mobiliserar vid andningsbesvär. Man måste ta det väldigt lugnt med de här patienterna. Det kan handla om att sätta sig upp i sängen, eller ta ett litet steg. Det kan göra underverk eftersom den lilla rörelsen minskar risken för trycksår och proppar. Och på köpet ventilerar man patienten. Man kommer långt med basal fysioterapi.
Mässhallen har byggts om till ett sjukhus med ambulansintag, vårdmoduler och kylrum. Foto: Agneta Persson
Utbildningen handlar också om hur man skyddar sig själv mot smittan vid mobilisering, och hur man klär på och av sig de speciella skyddskläderna, samt hur man sköter patientens omvårdnad. Tillsammans med tre fysioterapeutstudenter gjorde de också en film om förflyttningsteknik och byggde upp en personalbank med fysioterapeuter, både studenter och kliniskt verksamma, som står redo att rycka in med kort varsel. Till teamet kopplades även arbetsterapeuter på sjukhuset in, och en anmälningsportal för studenter inom andra professioner, som läkare, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, logopeder och dietister utvecklades. De har föreläst om trycksår, ergonomi och andningsvård, fixat arbetsbeskrivningar och utvecklat journalmallar för fysioterapi och arbetsterapi. Och Tobias har kontaktat hjälpmedelsföretag som levererat utrustning, och ordnat fram 2 000 gratisbiljetter till Stockholm stads träningsanläggningar för vårdpersonalen.
– Jag blir en uppfinningsrik och kreativ problemlösare i den här miljön. Då funkar jag som bäst. Men det är också viktigt att kunna acceptera när det är good enough när man jobbar så här, att kunna släppa när det finns en funktion som duger. Det är inte alla som är beredda att gå in i en verksamhet på de villkoren.
Så varför blir en fysioterapeut som är specialiserad inom ortopedi ombedd att vara en av spindlarna i nätet på ett sjukhus för patienter med andningsbesvär? När en verksamhet snabbt ska byggas upp under tuffa villkor krävs det fler kvalifikationer än de rent yrkesmässiga. Och Tobias har mycket erfarenhet av att jobba under press i enkla förhållanden. För nio år sedan flyttade han med sin familj till Kilimanjaro i Tanzania för att undervisa blivande fysioterapeuter, både på universitetet och i klinik.
– Det låg många svårt skadade på sjukhuset, bland annat brännskador och trafikolyckor. Det fanns en IVA-enhet men ingen utrustning som fungerade. Inga respiratorer, inga saturationsmätare. Ingenting.
Det var ett sjukhus man verkligen inte vill hamna på som patient, säger Tobias. Som sjukvårdspersonal måste man våga vara lite uppfinnarjocke, säger han. Prova sig fram.
– Det går att åstadkomma mycket med enkel fysioterapi. Om de här patienterna blir liggande i sängarna riskerar de att dö av lunginflammationer, blodproppar och trycksår. Det går fort. Jag har sett många dö av det. Samma sak gäller på sjukhuset i Älvsjö.
Det var stundtals frustrerande att jobba i Tanzania, säger Tobias. Ett exempel är det hierarkiska system som genomsyrar hela samhället. Eller att gång på gång uppleva att man tydligt kommit överens om att vissa saker ska göras, men sen händer inget av det. Och att se folk lida, att se folk dö – som kunde ha räddats.
– Det var många i den utländska personalen som åkte hem för att de blev arga och frustrerade. Men man har alltid ett val. Antingen kan du låta frustrationen ta över och bara dra. Eller så accepterar du läget och gör det bästa av det. Man får lära sig att vara en kameleont som kan glida in och ur situationer på omgivningens villkor för att kunna vara så konstruktiv som möjligt. Man kan inte komma dit och säga hur det ska vara. Man måste vara ödmjuk och inse begränsningarna. Den kunskapen har jag haft stor nytta av när vi byggt fältsjukhuset på Stockholmsmässan.
Sjukhusbåten i Bangladesh. Foto: Privat
Det blev tre år i Tanzania. Efter det har Tobias på uppdrag av Skandinaviska Läkarbanken åkt tillbaka och bland annat besökt ett sjukhus i östra Kenya i ett avlägset och fattigt område för att se vad fysioterapi skulle kunna åstadkomma där. För några månader sedan åkte han iväg på ett nytt uppdrag. Den här gången till Bangladesh för att tillsammans med en ortoped och en narkosläkare från Sverige jobba på en sjukhusbåt. De hade också i uppdrag att inventera behovet av rehabilitering. I två veckor reste de mellan byarna längs Brahmaputrafloden för att ta hand om den extremt fattiga befolkningen. Det var hjärnskador, klumpfot och zikavirus, tumörer, spetsfot och brännskador. Men också mer vanliga ortopediska tillstånd såsom rygg- och nacksmärta, axel- och knäbesvär. Sådant som ofta får mycket större konsekvenser för den fattiga befolkningen.
Bedömningarna gick på löpande band, 50 patienter på två timmar. En del som skulle kunna opereras fick ändå nej eftersom risken för infektioner efteråt var för stor. Kirurgen behövde prioritera mjukdelsingrepp framför frakturer eftersom skalpellerna var för slöa. Det var bara att gilla läget. För Tobias fanns inte ett enda hjälpmedel. Än mindre någon tid för uppföljningar. Behovet av fysioterapi är enormt.
– Man kan känna hopplöshet och otillräcklighet och vilja åka hem. Eller så gör man det bästa av situationen, det vill säga lär ut självhjälp. Och för att göra det här till ett hållbart projekt lärde jag också upp en lokal fysioterapeut. Vi hoppas kunna skicka svenska medicinska team under flera år framöver, där fysioterapin har en central roll. Om jag kan hjälpa till med att många människor får träffa en fysioterapeut så har jag bidragit till en bättre värld.
Tobias Croner är rädd för viruset. Det ska man vara, jag vet inte hur sjuk jag skulle bli av det, säger han. Foto: Agneta Persson
Och nu står Tobias utanför Stockholmsmässan och konstaterar att han med båda fötterna i ett krisbygge känt sig som hemma den senaste tiden – med den skillnaden att ett så här fint och välfungerande sjukhus har han varken sett i Tanzania eller Bangladesh. Och han konstaterar ännu en gång att alla på golvet har fixat det här utan friktion, prestige och hierarki trots alla utmaningar. Så har också många som varit involverade erfarenhet av att jobba i krisområden utomlands.
– Vi har samma mind-set. Vi har varit ett gäng doers som fått saker och ting gjorda. Det har inte varit så mycket snack, man har inte tillsatt arbetsgrupper som ska fundera och klura. Vi har löst uppgiften bara.
Men frågan är: Kommer fältsjukhuset i Älvsjö någonsin att öppna? Efter påsk står det fortfarande tomt på patienter, och i skrivande stund har det fortfarande inte tagits i bruk. Antalet tillfrisknande covidpatienter växer, och därmed behovet av rehab. Läkare på akutsjukhusen har börjat snegla mot Älvsjömässan som en möjlig plats för den här patientgruppen. Danderyds sjukhus ringer Tobias för att fråga om möjligheterna för rehabilitering på mässan. Strax därpå hör SVT Nyheter av sig till honom för att fråga om samma sak. I en intervju med Dagens Nyheter säger Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, att ”det här är verkligen en speciell sorts rehab och vi har absolut diskuterat att öppna Älvsjö för just detta, men i nuläget är det inga beslut tagna”. Tobias är både frustrerad och förundrad över det.
– Patienter som skrivits ut från IVA börjar fylla upp andra avdelningar på sjukhusen. De borde flyttas över till Älvsjö i stället, där finns en enorm potential för rehabilitering av covidpatienter. Det krävs inte någon utrustning.
Om fältsjukhuset öppnar hoppas Tobias att han blir en självklar del av teamet på plats. Att han får vara en spindel i nätet som ser till att rätt kompetens finns där, bli en kommunikationslänk mellan vårdprofessioner och byråkrater. Vara den doer han trivs som bäst med att vara.
– Sen kan jag också gå in på golvet, men jag har stor respekt för de kollegor som är mer kunniga än mig där. Men blir det många patienter så måste vi alla hjälpa till.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
Tobias Croners egna bilder från Bangladesh och Tanzania:
