En egen förlossningsskada ändrade yrkesinriktning för Mia Fernando. I dag har hon en lång väntelista av skadade kvinnor som vill komma till just henne. Vi har träffat den prisbelönta bloggande fysioterapeuten för att prata om kvinnors hälsa – och bajs.
Att driva bloggen tillsammans med maken Joseph är ett feministiskt ställningstagande, säger Mia Fernando. Foto: Gustav Gräll.
Detta är vad som händer sommaren 2012: Höggravida fysioterapeuten Mia Fernando läser en tvärprofessionell magisterutbildning. I Mias studiegrupp finns en barnmorska som skriver uppsats om sfinkterskador. Där finns också en fysioterapeut som gör intervjuer på samma tema. Mia blir ordentligt påläst om något hon helst inte vill veta särskilt mycket om. Inte för att hon tror att det där ska drabba henne, men ändå. Den som snart ska föda är inte så sugen på ingående fakta om sånt som kan gå fel.
När hon några veckor senare ligger på BB och ingenting blir som det var tänkt, förlossningen tar 30 timmar och allt till sist är kaos och kris, så kommer hon in. Barnmorskan som skrev uppsatsen om sfinkterskador. Ödets ironi. ”Jag vet att du inte vill vara med om det här”, säger hon och personifierar därmed precis vad som kommer att hända. Sen går det som det går. Mia Fernando får en sfinkterruptur grad fyra och tror att livet är förstört.
Fem år senare ligger Mia i hårdträning inför Lidingöloppet. Hon har nyligen utsetts till Årets fysioterapeut, snart är hon färdig specialist inom kvinnohälsa, och kön av kvinnor som vill få behandling av just Mia Fernando är lång. Livet blev inte förstört. Men det blev mer komplicerat.
När vi nu sitter här vid familjens köksbord på Söder i Stockholm och äter hembakta citronkakor och pratar bajs, är det egentligen politik vi snackar. De faktiska konsekvenserna av vårdprioriteringar och bristande kunskap om kvinnors hälsa där förlossningsskador bland annat gör att kvinnor kan drabbas av analläckage.
Enligt Patientskadeförsäkringen begicks aldrig något fel när Wollmar föddes. Men Mia vet att ringmuskeln kanske inte hade behövt brista om barnmorskan inte varit så slutkörd, om Mia inte tillåtits bli så värksvag och Wollmar till sist inte behövt tas ut akut med sugklocka. Konsekvenserna hade kanske inte behövt bli så allvarliga om läkaren som sydde ihop henne gjort ett bättre jobb, om vården som följde hade haft en kompetens som sträcker sig bortom enkla tips om knipövningar.
– Varför vet vi så lite? Varför kan vi så lite? Varför gör vi så lite? Det var ju inte i går kvinnor började föda barn! Det är när jag börjar tänka på det som jag blir arg feminist. Att säga ”det blir så här när man har fött barn” eller ”lite får man tåla” vittnar om en föråldrad kvinnosyn som lever kvar i hela vårdsystemet. I hela samhället med för den delen.
Det borde finnas en fysioterapeut ansluten till varje barnmorskemottagning, säger Mia. En som kan följa kvinnan hela vägen, och säga stopp och belägg, du kan inte få passera ut i livet med vilken ohälsa som helst efter en graviditet.
– Kvinnor hamnar mellan stolar. Och så lägger man ansvaret på dem när de inte söker vård. Men jag tänker att det är samhällets ansvar att fånga upp dem.
När Mia gick sjukgymnastutbildningen hade de sammanlagt en halv dag om kvinnors hälsa. Inget hon tänkte på då, men så här i efterhand känns det rätt märkligt. Några timmar på något som rör halva befolkningen?
– Jag skulle tro att de flesta kvinnor som har symptomgivande framfall eller större förlossningsskador påverkas minst lika mycket, eller till och med i större utsträckning, av det än av knäartros eller ländryggssmärta.
Fram tills Mia föder sitt första barn har hon jobbat med hembesök inom primärvården, något som blir omöjligt att fortsätta med. Med en spräckt ringmuskel kan hon inte befinna sig tjugo minuter från närmsta toalett. Omplaceringen till mottagningen ger henne inte bara möjlighet att akut springa på dass, utan också att ändra professionell inriktning. Hon börjar ta patienter med allehanda graviditetsrelaterade problem. Samtidigt tar hennes och maken Josephs blogg ny form. Matrecept och vardagstankar blandas med fler och fler fysioterapeutiska inlägg om bäckenbottenbesvär. Läsare hör av sig med frågor, Mia läser på och svarar. Och nånstans här bestämmer hon sig för att påbörja en specialistutbildning mot kvinnors hälsa.
Bloggen växer, nej den exploderar, och detsamma gör kön av patienter som vill komma till just Mia Fernando. Sedan januari 2015 rymmer kalendern enbart gravida, nyförlösta och kvinnor med besvär i rygg, bäcken eller bäckenbotten. Folk ringer från Västerbotten och från Skåne. Till och med från Åland. Mia är både hedrad och besvärad.
– Alltså, jag är inte så himla speciell, säger hon. Jag borde inte vara så speciell. Hur svårt kan det vara?
Den som läser om Mia på nätet ser en orädd feminist som knyter näven i BB-marscher, som klargör att en bra förlossningsvård inte handlar om en fin bricka med höga glas och en Sverigeflagga utan om att vården ska sträva efter att bibehålla god hälsa även på lång sikt. Att kvinnor ska ha någon slags garanti för värdighet och livskvalitet efter förlossningen. Det är välformulerat, skarpt, kunnigt och kritiskt. Men när Fysioterapeuterna kommer till hennes arbetsplats för att med pompa och ståt tillkännage att Mia Fernando utsetts till Årets fysioterapeut blir hon stum.
– Jag blev jätteblyg. Det är lätt att tro att en person som skriver en blogg är extrovert, men jag är inte den som märks jättemycket på min arbetsplats. Alla mina kollegor vet inte ens om att jag har en blogg, och då blir jag generad. Jag tror att många bloggare är så.
En bloggande vårdgivare. Det blir lite speciellt när hennes läsare kanske blir patienter och vet vad hon åt till middag i går, eller hur en dålig sfinkterrupturdag ser ut för henne. Mia är okej med det. Patienterna med. Somliga låter bli att läsa hennes blogg så länge de går på behandling hos henne. Andra gör tvärtom.
– Jag tänker att jag alltid vinner på att vara öppen. Någon måste göra det här. Det är okej att jag blir talesperson för förlossningsskadade. Om det är mitt avtryck i livet, och det gör någon skillnad, så får jag väl tåla att prata om bajs. Jag brukar säga att sfinkterrupturen är mina citroner som jag gör lemonad av. Det blev så här, och nu gör jag något bra av det.
När hon gick ut gymnasiet tänkte hon läsa till jurist. Så här i efterhand inser hon att det nog var för att det matchade bilden av henne själv som en högpresterande person snarare än ett genuint intresse. Så träffade hon Joseph. Han läste till apotekare och pratade sig varm om anatomi. Kroppsintresset väcktes, Mia satte fysioterapi som sitt andrahandsval, kom in på både juridik och fysioterapi, valde det senare. Vid 26 års ålder hade hon tagit en magister, och vid 31 är hon snart färdig specialist.
Men egentligen har arbetet med bloggen gjort henne till expert för längesen. Eftersom hälften av inläggen är kliniska svar på sådant hon fått frågor om måste hon plöja en och annan avhandling, plus en ansenlig mängd PubMed-artiklar. Fysioterapeutkollegor från hela landet hör av sig och ber om råd. ”Jag ÄLSKAR dessa frågor”, skriver Mia på bloggen, ”för det visar på ett så tydligt intresse. Vi behöver ju så förtvivlat bli fler!”.
– Får jag vara lite kaxig så uppfattar jag det som om jag är med och höjer statusen på ämnet kvinnohälsa. Jag är ingen pionjär, området har ju funnits skitlänge, men jag kanske är först med att göra det lite coolt och mer omtalat.
Förra året hörde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, av sig och frågade om Mia ville följa med dem till Almedalen. Väl där ville Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ha med henne på en föreläsningsturné. Så där har det rullat på. Nu föreläser hon regelbundet för bland annat barnmorskor om fysisk aktivitet efter graviditet. Jobb och studier på det, en bok för nyblivna mammor som snart kommer ut, små barn hemma (hon vågade skaffa ett till mot löfte om kejsarsnitt) och daglig löpträning. Här skulle man kunna fråga sig hur Mia Fernando är funtad som får allt att gå ihop?
– Om man tänker utifrån nån slags spektrumskala så är jag kanske inte helt normal. Jag menar allvar. Jag har en extrem förmåga att läsa snabbt, ta in information och processa om den till något läsbart.
Egentligen skulle hon ha föreläst på Fysioterapi 2017. Men Årets fysioterapeut behöver ställa in, och det är en utmaning för henne att acceptera att hon faktiskt inte kan hålla sitt löfte den här gången. Hon kommer att ligga på operationsbordet den dagen. Sfinkterrupturen ska lagas. Igen. Det som gick sönder vid hennes första barns födelse är fortfarande trasigt. Men … fem år? Hur kan hon gå så länge med trasig muskel?
– För att jag, liksom alla mina patienter, får höra att det blir så här. Att det ser så fint ut, och att jag ska gå hem och knipa. Så får det inte vara. Det är det som är min stora drivkraft.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
