En debatt om missnöje kring löner och arbetsmiljö har blottat Stockholmspolitikers okunskap om fysioterapeuters villkor. Det resulterade i att de regionalt förhandlingsansvariga från Fysioterapeuterna mötte makthavarna för att ge dem en snabbkurs i hur det ser ut.

Ann-Mari Lidström, Rebecca Tronarp och Thomas Airio försåg politikerna med korrekt information. Foto: Agneta Persson

Vad gör facket? Den frågan har ställts flera gånger på sistone i de diskussioner som uppstått efter en debattartikel i Dagens Medicin den 31 mars om fysioterapeuters arbetsvillkor. I debattartikeln lyfter fyra fysioterapeuter fram låga löner och hetsiga arbetsvillkor i branschen, och kommentarsfälten svämmade snabbt över av berättelser från kollegor som kunde bekräfta den mörka lägesbeskrivningen.
I en intervju med Dagens Medicin sa Lars Rådén (M), vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm, att de dåliga villkoren inte gällde fysioterapeuter i Stockholm: ”Vår uppfattning är att alla fysioterapeuter ska ha bra arbetsvillkor och lönen är en viktig del av det. Och då tycker jag att det är jätteviktigt att framhålla att vi i Stockholm har de högsta lönenivåerna i landet. En fysioterapeut här har i genomsnitt 8 000 kronor mer i månadslön än genomsnittet i landet.” Snittlönerna i Stockholm skulle enligt hans uppgift ligga på 41 990 kronor för privatanställda fysioterapeuter och 40 700 kronor för regionanställda. En felräkning på ungefär 9 000 kronor, uppgifter som senare korrigerades i artikeln. (Se separat intervju med Lars Rådén här).

Det här fick Fysioterapeuternas förtroendevalda i Stockholm att tända till – och agera.
– Han hade en felaktig bild av både arbetsvillkoren och lönesituationen, säger Rebecca Tronarp, en av Fysioterapeuternas regionalt förhandlingsansvariga. Så jag mejlade honom och frågade om vi kunde träffas för att synliggöra hur det faktiskt ser ut.
Tillsammans med regionrådssekreteraren Carl Henric Svensson (M) ställde Lars Rådén upp på ett digitalt möte. Deltog gjorde Rebecca Tronarp och hennes kollega Thomas Airio (också regionalt förhandlingsansvarig), samt Ann-Mari Lidström och Ann Hafström från Stockholms privata fysioterapeuter. Tillsammans höll de en snabbkurs från verkligheten.
– Vi presenterade bland annat den lönestatistik som vi har tagit fram med hjälp av regionen själv, säger Thomas Airio. Vi lyfte också andra problem, som till exempel att vi inte har en gemensam journalplattform, vilket är rena vansinnet. Ska man bedriva en skattefinansierad vård måste man ju ha tillgång till journalerna.
– Särskilt om man tänker god och nära vård och att det ska vara lika vård för alla, säger Rebecca Tronarp. Att inte ha ett gemensamt system är inte patientsäkert. Folk riskerar att hamna mellan stolarna.

Politikerna blev också uppdaterade på arbetsvillkoren för företagare som jobbar på nationella taxan respektive vårdvalet.
– Vi som jobbar på vårdvalet tjänar mindre för varje år eftersom vi inte får någon indexuppräkning, säger Ann-Mari Lidström. Själv tjänar jag mindre än jag gjorde 2012. Produktionstaket är också alldeles för lågt vilket gör det svårt att driva företag med höga omkostnader. De här pressade avtalen orsakar psykisk ohälsa och sjukskrivningar bland fysioterapeuter, det har vi kunnat visa genom undersökningar.
Lars Rådén är inte ensam om att ha dålig koll på fysioterapeuters arbetsvillkor, säger Rebecca Tronarp.
– Min upplevelse är att nästan ingen av politikerna jag träffat hittills vet hur verksamheterna fungerar och hur situationen ser ut för dem som jobbar på golvet. De ser siffror på ett papper men förstår inte att brist på möjlighet till kompetensutveckling och dålig löneutveckling ligger bakom kompetensflykten. Problemet är också att regionen inte kan särskilja fysioterapeuters olika kompetensnivåer i systemen och därför inte ens är medveten om att den tappar kompetensen.

Hon har, liksom Thomas Airio och Ann-Mari Lidström, många gånger träffat politiker för att förse dem med fakta från golvet. Men arbetet försvåras av att Stockholmspolitikerna ständigt byts ut. Informations- och påverkansarbetet måste hela tiden börja om.
– Men vi ger inte upp, säger Thomas Airio. Jag tror också att vi i Stockholm är inne i en positiv trend nu. Kompetensstegen är på väg in och med hjälp av den kommer vi tydligt kunna visa på både löneskillnader och anställningsförhållanden. Så från fackligt håll finns det en hel del vi kommer att kunna skruva på.
Att fysioterapeuterna är så få i jämförelse med läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna gör att de blir osynliga och därmed har svårare att få gehör, tror alla tre. Desto viktigare att vara med i facket, säger de.
– Har vi en hög anslutningsgrad så har vi också mer skjuts i vad vi säger. Vi blir ju bara starka om vi är många, säger Thomas Airio. Man kan fråga sig vad facket kan göra för dig, men också vad du kan göra för facket. Om man i så många olika sammanhang som möjligt uppmärksammar sin arbetssituation och lön så gör man både professionen och facket en stor tjänst.
– Jag har fastnat för något jag hörde på Melodifestivalen för några år sen, säger Rebecca Tronarp. ”Om man inte röstar så får man inte klaga på resultatet”. Om jag är missnöjd över min arbetssituation har jag alltså inte rätt att gnälla om jag inte är villig att göra något åt det.

Debattartikeln i Dagens Medicin är ett bra exempel på hur man kan agera, säger hon.
– Då sprider man budskapet så att andra får upp ögonen för att det här är ett problem och börjar kanske reflektera hur det påverkar mig som medborgare och patient, men också som medaktör inom hälso- och sjukvården, säger hon.
– Att gå med i facket är det första steget mot förändring, säger Ann-Mari Lidström. Många kanske inte vill vara med av olika anledningar, men då blir det heller ingen skillnad. Ska vi få med oss den kompetens som finns inom kåren i framtidens hälso- och sjukvård så måste villkoren förbättras på alla plan.

Läs intervjun ”Det var ett stort misstag” med Lars Rådén här.

  • REGIONALT FÖRHANDLINGSANSVARIG

    Som regionalt förhandlingsansvarig för Fysioterapeuterna har man bland annat i uppdrag att skapa nätverk och goda relationer inom distriktet med olika förhandlingsparter, politiker och andra beslutsfattare. Tillsammans med arbetsplatsombud och skyddsombud bevakar man att arbetsgivarna fullföljer sina åtaganden enligt lagstiftning och kollektivavtal. Regionalt förhandlingsansvarig är distriktets förhandlingsansvarige och är ledamot i förbundets råd för arbetsliv och avtal.
    Den som är regionalt förhandlingsansvarig har oftast sin anställning i en region och har precis som arbetsplatsombud inom andra sektorer rätten att påkalla och genomföra förhandlingar, teckna lokala kollektivavtal i samråd med förbundets ombudsmän, att företräda förbundet i olika samverkansorgan, att genomföra löneöversyn och att företräda enskilda medlemmar i individärenden och förhandlingar.
    I dag finns det sammanlagt 23 regionalt förhandlingsansvariga inom Fysioterapeuterna.