Förhöjd fallrisk kan förutsägas tio år i förväg

Det går att förutsäga förhöjd fallrisk bland äldre upp till tio år framåt i tiden. Ofta samexisterar flera riskfaktorer. Det visar sjukgymnasten och folkhälsovetaren Stina Eks avhandling.

Stina Ek. Foto: Mozhu Ding

Som kliniker inom ortopedi mötte Stina Ek många fallskador och slogs av att det sällan förekommit något preventivt arbete för att förhindra olyckan.
– Det är ett problem att man lägger för lite pengar, tid och kraft på att jobba primärpreventivt trots att det går, säger hon.
Med sin forskning ville hon ta reda på om det går att i ett tidigare skede upptäcka vem som ligger i riskzonen för att falla. Den första delstudien består av en klusteranalys som visar hur äldre individer utifrån vedertagna riskfaktorer för fall kan bilda olika riskprofiler.
– Riskfaktorerna är välstuderade var för sig, men analysen visar att de ofta samexisterar med varandra. Därför är det kanske mer relevant att titta på riskprofiler, eller en kombination av riskfaktorer, än att titta på riskfaktorer en och en.

I den andra delstudien delades analysen upp på kvinnor och män. Den visade att även om många riskfaktorer är samma för alla så har de olika betydelse.
– Exempelvis är det generellt viktigare för män att ha en god fysisk funktion, framför allt på lång sikt. För kvinnorna är det viktigare med både kognitiv funktion och att inte behöva någon hjälp med dagliga sysslor.
Studien ger ingen förklaring till könsskillnaden, men Stina Ek säger att en möjlighet skulle kunna vara att det i den äldre befolkningen fortfarande är skillnad på vad kvinnor och män gör i hemmet.
– Generellt faller kvinnor inomhus när de gör dagliga sysslor medan män faller utomhus när de utför aktiviteter. Så det är snarare en beteendemässig könsskillnad än en fysiologisk skillnad. Vi skulle gärna titta mer på de här skillnaderna.

Studien visar också att det går att förutsäga en förhöjd fallrisk upp till tio år. Ett förvånande resultat, säger Stina Ek.
– Vi förväntade oss att se den största fallrisken efter tre till fem år. Efter tio år trodde vi inte att vi skulle ha signifikanta resultat längre eftersom det händer så mycket annat längs vägen. Men att vi kan se risker på så lång tid innebär ju också att det är möjligt att jobba primärpreventivt.
I den tredje delstudien utvecklades ett screeningverktyg för primärvården för att ta reda på om det i viss mån går att förutsäga fall utan att personen i fråga fallit tidigare. Av de redan väletablerade riskfaktorerna valdes de fyra mest signifikanta ut.
– Kombinationen stigande ålder, nedsatt balans, att bo ensam och att behöva hjälp med dagliga instrumentella aktiviteter var det som kunde förutsäga ett fall bäst.
Screeningverktyget, som består av tre frågor och ett balanstest, utvärderas just nu i en annan avhandling. Det tar därför ytterligare ett par år innan verktyget finns tillgängligt.

I den sista delstudien studerades konsekvenserna av ett skadligt fall utifrån sociodemografiska och hälsorelaterade faktorer.
– Den visade att de som bor ensamma, är fysiskt inaktiva och anser sig ha dålig hälsa innan de fallit har ett större hjälpberoende efter fallskadan än de som är samboende, aktiva och anser sig ha god hälsa. Det visar att det finns mer utsatta individer som behöver mer hjälp och stöd efter ett skadligt fall.
Den viktigaste slutsatsen Stina Ek drar av sin avhandling är att det går att hitta de individer där man med tidiga primära interventioner kan förebygga, eller åtminstone fördröja, ett första fall.
– Det är unikt att vi kunnat visa det. Vi behöver inte vänta på att en olycka ska hända, vi kan göra något innan för att bespara individen lidande och spara pengar i sjukvården.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se