Ska vi slänga ut babyn med badvattnet eller inte?

Vad ska förkastas och vad ska behållas när vi rensar i professionens stora verktygslåda för att bli mer moderna? Ska vi slänga ut babyn med badvattnet eller bli bättre på att anpassa rehabiliteringen till den specifika individen? Det diskuterar Eva Rasmussen Barr, ordförande i Sektionen för Fysisk aktivitet och idrottsmedicin, i sin replik på Fredrik Nordins debattinlägg.

Att lyfta sig och kritiskt granska det vi gör i kliniken och det som lärs ut innebär en utveckling av vår profession. Därför välkomnar Sektionen för Fysisk aktivitet och Idrottsmedicin en debatt om hur vi behandlar våra patienter och ser på de metoder vi använder och lär ut. Men vad ska vi förkasta och vad ska vi behålla? Och varför?  Vår profession har under många år skaffat sig en allt större verktygslåda innehållande diverse tekniker och metoder där en del gått från att vara ”hypade” till att inte ha något värde alls, medan andra har blivit kvar. Paradigmet har svängt från manuell och specifik behandling till mer generaliserad träning och fysisk aktivitet.

Fredrik Nordin menar i sitt debattinlägg att sektionen ger kurser i rörelseanalys som baseras på icke evidensbaserad kunskap. Vi är medvetna om att evidensen på gruppnivå för rörelseanalys inte är fullständig, vilket också framhålls på kurserna.  Sektionen är också enig med Fredrik Nordin att evidensen för samband mellan hållning och smärta är svag. På kurserna lärs ut hur man observerar rörelse, testar muskler för styrka och rekrytering och på så sätt förhåller sig till rörelser som framkallar en smärta och som kan förändras genom rekrytering av muskler och korrigering av rörelse.

Fysioterapeuter är duktiga på att observera och analysera och den kunskapen ska vi behålla och träna oss i. I dag vet vi att det är stora individuella skillnader på hur vi rör oss och mycket av evidensen visar att det på gruppnivå inte skiljer sig mellan ”friska” och ”sjuka” vad gäller rörelsemönster. Vi vet dock att vid smärta förändras rekrytering av muskulatur, förändras muskelns morfologi och även representationen i motor cortex. Om detta har ett samband med ett förändrat rörelsemönster vet vi inte med säkerhet. Ett upprop inom forskningsvärlden är att studera subgrupper för att bättre kunna skräddarsy fysioterapeutisk rehabilitering och behandling.

Det pågår också diskussioner om det bästa sättet att gradera evidens verkligen är att genomföra randomiserade studier på gruppnivå med inklusion av heterogena grupper. Dessa RCT inkluderas i meta-analyser och ligger sedan till grund för evidensgradering av diverse behandlingsmetoder. Kanske är det så att pendeln kommer att svänga mer mot individbaserade studier till exempel Single Subject Designs, där varje individs variation blir tydlig? Jag vill till sist lyfta begreppet evidensbaserad praktik, EBP, vilken inte endast vilar på den evidens som finns beskriven i litteraturen utan även vilar på klinikerns kunskap samt på patientens preferens.

Vi behöver bli mer moderna för att positionera oss inom dagens hälso- och sjukvård. Men frågan är om vi verkligen ska slänga ut babyn med badvattnet eller om ska vi bli ännu bättre på att anpassa vår rehabilitering till den specifika individen och göra det med en god kvalitet?

Eva Rasmussen Barr
Ordförande i Sektionen för Fysisk Aktivitet och Idrottsmedicin
Docent i fysioterapi, Karolinska Institutet