Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
I september var jag på en tyst retreat i tre dygn för att varva ned. Jag återvände till en plats där jag varit tidigare, (för mer än 30 år sedan), tillsammans med mina kursare på en journalistutbildning. Då var vi ett gäng pratglada, ifrågasättande och spralliga tjugoåringar som inte skulle ha valt att åka en sådan konstig weekend själva. Kanske ville vår kloka kursledare ge oss högljudda ordfrossare en glimt av guldet som väntar i tystnaden. I närvarande reflektion.
Det gick så där. Vissa stunder behövde vi smyga ut i skogen för att skrika, prata, släppa ut fniss och flams. Men jag minns också hur skönt det var att få vara ifred i sin egen bubbla. Att sitta och betrakta skymningen. Följa regndropparnas väg över fönsterrutorna. Äta långsamt till klassisk musik. Värma tårna vid den öppna spisen. Slumra till i en gungstol. Gå ned till stranden och plocka stenar. Nu gjorde jag allt det där igen. Stängde av mobilen. Sorterade tankar. Sov djupt.
En förmiddag nosade jag runt i huvudbyggnaden. I en hylla under en trappa hittade jag gamla gästböcker från flera decennier bakåt, bland annat en från våren 1991. I den fanns våra ungdomliga namnteckningar och några tackmeddelanden med spretig handstil. Ett av dem handlade om att välja att leva. Orden slog till i bröstkorgen. Plötsligt mindes jag en rödhårig journaliststudent med hornbågade glasögon som länge led av svår prestationsångest. Hur den ofta ströp studieglädjen – och livslusten – trots att hon var på väg in i sitt drömyrke.
Jag mindes också vändpunkten. Den som kom när hon landade i att människovärdet är inbyggt i varandet. Inte i görandet, prestationerna, i andras åsikter eller omdömen. Hon började om från början, gav sig själv en ny bas ”Det räcker att du finns till, vaknar varje morgon, andas och gör ditt bästa. För det viktigaste är att du lever, fullt ut.”
Med ett tyst tack lade jag tillbaka gästboken i hyllan. Klev i mina gummistövlar och gick ut i duggregnet. Sedan skickade jag två meddelanden till den yngre versionen av mig. Ett: ”Om du bara visste hur mycket du har LEVT!” Två: ”Allt kommer att falla på plats, var inte orolig.”
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
