En bättre primärvårdsprocess för patienter med knäledsartros har varit drivkraften i Chan-Mei Ho-Henrikssons forskning. Hennes avhandling handlar om fysioterapeutens roll för målgruppen.

Direkt access till fysioterapeut vid misstänkt knäledsartros kan spara pengar utan betydande skillnad i hälsoeffekter. Foto: Colourbox

I en studie undersökte Chan-Mei Ho-Henriksson vad det blir för skillnad om personer med misstänkt knäledsartros får komma direkt till fysioterapeut i stället för till läkare. Det visade sig att det inte blev någon signifikant skillnad i hälsorelaterad livskvalitet för patienterna.
– Men man ska ha i minnet att det var en liten studie, med 69 deltagare, påpekar Chan-Mei Ho-Henriksson, så resultaten ska tolkas försiktigt.
Däremot blev kostnaden för vården lägre för dem som bedömdes av fysioterapeut direkt. Framför allt för att det behövdes mindre läkartid, men också för att de inte remitterades till röntgen lika ofta.
Enligt riktlinjerna för knäledsartros ska patienten diagnosticeras genom anamnes, symtom och klinisk undersökning, men det har inte riktigt slagit igenom hos allmänheten, berättar Chan-Mei Ho-Henriksson.
– Det lever kvar att det behövs röntgen. Många patienter ville bli röntgade för att få veta hur det ser ut inne i leden, ”så att vi vet säkert”. Till skillnad från vården som ser röntgen som ett underlag för en operation.
I avhandlingens bakgrund skriver Chan-Mei Ho-Henriksson också om artrosvårdens påverkan på miljön. Koldioxidavtrycket skulle kunna vara lägre för de patienter som träffade fysioterapeut först, menar hon, framför allt på grund av färre röntgenundersökningar och operationer.
– Jag tänker att vi behöver ha med hållbarhetsperspektivet också.

Chan-Mei Ho-Henriksson Foto: Närhälsan VG-regionen

I avhandlingen ingår även en intervjustudie av vad patienterna förväntade sig att få ut av att träffa fysioterapeut. I svaren kom det fram att det var viktigt för dem att deras besvär togs på allvar och undersöktes ordentligt. Och inte minst att få verktyg för att kunna komma tillbaka till sin tidigare aktivitetsnivå.
– Det är inte orimliga krav att ställa, att kunna vara fysiskt aktiv när man är sjuttio, säger Chan-Mei Ho-Henriksson. Många studiedeltagare var aktiva, och ville vara aktiva, och blev mindre oroliga när de fick besked att det var okej att träna, att det till och med är bra för knäna. Vi i vården kan behöva tänka om där, så att det inte är vi som sänker nivån och säger att det vore bra med en promenad då och då till den som är van vid en högre fysisk aktivitetsnivå.
Hon har också utvärderat ifall 30 sekunders stolstest fungerar bra att använda som självtest för den här patientgruppen. Det gjorde det, under förutsättning att patienten inte har nedsatt balans. Chan-Mei Ho-Henriksson påpekar dock att felmarginalen blir lite större när man jämför ett test som gjorts på klinik med det patienten gjort själv hemma. Stolshöjd och annat kan variera.
– Det behövs nog en förändring på i alla fall tre uppresningar för att man ska kunna säga att det är en förbättring eller försämring.
Testet kan användas vid digitala vårdmöten, men man kan också skicka med det när patienten är färdigbehandlad så att hen kan fortsätta följa sin utveckling. Kanske med en instruktion: Klarar du färre än 14 uppresningar på 30 sekunder är det dags att göra något åt funktionen och kanske träffa en fysioterapeut igen.

Chan-Mei Ho-Henriksson har fått en mer nyanserad bild av artrosbehandling under sin forskning, berättar hon.
– I början tänkte jag mer ”så himla onödigt med röntgen”, men det är inte så svartvitt. Patientgruppen är inte homogen, ofta finns det en samsjuklighet. Vilka ska faktiskt träffa läkare först? Vilka ska till artrosskola? Vilka paket kan behövas mer än artrosskola? Ibland är det kanske KBT som behövs för att någon ska börja träna över huvud taget, när motiverande samtal inte räcker.

Annika Olsson
frilansreporter