Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
Ingen kan ha undgått att höra om de återkommande sparkraven inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Över tid är det många fysioterapeuter vars arbetsmiljö blivit påverkad av omorganisationer för att kapa skenande utgifter. Nu, när landets regioner tampas med miljardunderskott, sker det igen. Och fort som attan ska det gå. På nyhetsplats får vi veta att få fysioterapeuter varslas, men att omplaceringarna är desto fler. På de flesta håll råder det också anställningsstopp.
Trots sparkrav tycks grejen vara att de anställda som är kvar ska leverera nästan lika mycket. Fortsätta erbjuda det man redan gör, ta till sig nytt och förändra arbetssätt i linje med nya vårdförlopp och reformer. I takt med ny evidens ska nya undergrupper ha specifik behandling samtidigt som personer med cancer, stroke, hjärtsjukdom, KOL med flera såklart ska få träningen de har rätt till. Och frakturerna strömmar in under halkan. Idrottare fortsätter att skada korsbanden. Kvinnor med förlossningsskador behöver fysioterapi. Äldres hälsa är eftersatt. Från olika områden hörs ropet: ”Fler fysioterapeuter, mer fysioterapi!”. Men det är en ekvation som inte går ihop när man är för få. Att springa fortare kapar arbetsglädjen vid fotknölarna, får den etiska stressen att svämma över.
En fysioterapeut som tröttnat på att professionens uppdrag ständigt utökas mejlade mig, frustrerad över att tidningen skriver så mycket om ”saker som vi som yrkeskår ska börja med/fördjupa/öka, men väldigt lite kring vad vi – med gott samvete – kan sluta med.” I stället vill hen läsa mer om vad forskningen säger om vård som har låg prioritet och om framgångsrika projekt kring förflyttning av vård mot friskvård och egenvård. (Redaktionen tar gärna emot sådana tips!) Hen efterlyser också en öppen dialog i vården – och ut mot patienten – om vilka prioriteringar man gör och varför.
Arbetsmiljöverkets föreskrifter slår fast att det är arbetsgivarens ansvar att prioritera och fördela arbetet så att medarbetarna inte utsätts för överbelastning. I realiteten tycks det ofta läggas på klinikerna själva att prioritera både när verksamheten sväller och när det ska sparas. Säkert är det fler fysioterapeuter som frustrerat frågar: När ska vi snacka om det vi ska sluta att göra?
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
