Med en toppannons blir du synlig för fysioterapeuter

Våga vara patientens rörelseadvokat!

Vilken ställning har fysisk aktivitet och träning bland fysioterapeuter? Och står vår profession verkligen upp för det livsviktiga i att vara i rörelse? Det reflekterar Mari Lundberg över i sin debattartikel.

Jag har förmånen att arbeta med att utbilda framtidens fysioterapeuter. Det är en rolig utmaning där det gäller att lyssna av var studenten befinner sig och samtidigt hålla en tydlig riktning in i framtiden. Häromdagen träffade jag på två studenter som kommit tillbaka från sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning). De var båda mycket nöjda, men en av dem sa ”men vi kan ju bara träning”.  Mitt spontana svar var ”Det är ju väldigt bra att ni känner att ni kan träning”. Men studenten argumenterade vidare och sa ”man vill ju kunna ge patienten något på riktigt”.  ”Men träning är verkligen på riktigt! Om inte vi tror på att träning är på riktigt, vem ska då göra det?” svarade jag.

Vi talade inte mer om det här just då, men frågan stannade kvar i mig: Om inte vi som fysioterapeuter tror på att träning är en viktig och riktig insats – vem ska då göra det? Fysioterapeuternas vision är att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Det kan låta enkelt och självklart, men för alla människor är det inte självklart och enkelt. Det är där vi måste finnas, med vår kunskap om betydelsen av fysisk aktivitet och träning. Vi måste finnas där när man som patient inte själv orkar eller vet.

Betydelsen av personcentrering har lyfts fram av så väl WHO som Regeringen och SKL. Personcentrering har vuxit fram för att understryka att patienters resurser ska tas till vara, liksom att deras behov, önskemål och känslor ska respekteras. I partnerskap med patienten och dess anhöriga utvecklar vi en hälsoplan som syftar till att stödja patienten mot sitt mål. Det betyder dock inte att vi ställer vår professionella kunskap åt sidan.

I samtal med några nära vänner har jag kommit att förstummas över hur vi verkar att abdikera ifrån vårt professionella ansvar. Jag hörde om en 83-årig kvinna med en nydebuterad stroke och afasi, som fått frågan vilken träning hon ville göra? Hur ska man veta det när man är nysjuk och allt är kaos? Ibland kanske vi inte kan komma vidare genom att ställa den direkta frågan till patienten utan i partnerskap med anhöriga lyssna in vad den här unika personen tyckt om att göra tidigare och utifrån det locka fram rörelsen. Vi tycks ha en övertro på metoder som kräver en hög grad av fungerande kognition, så som samtal. Som fysioterapeuter har vi det fantastiska verktyget att också arbeta via kroppen. Låt oss använda det.

Jag har under många år följt mina föräldrar in i deras ålderdom, och har fått kämpa för att de ska kunna leva ett liv i rörelse. Sedan drygt ett år tillbaka bor min mamma på ett äldreboende. Under det året har hon gått från att vara en självständig gångare till att bli deprimerad och förflyttas med gåbord och två personer som stöd. Alla är snälla och rara, men det finns ingen som ser till att de som bor där kan leva ett hälsosamt liv i rörelse. Vi som anhöriga anses krångliga och personalen tycker att vi ska låta vår mamma vila. Hon har ju arbetat så hårt. Jo, det har hon. Hon städade 41 trappuppgångar per vecka och cyklade dit och hem. Fram till sin pension så tävlade hon på cykeln i uppförsbackarna med sin 20 år yngre kollega. Allt löser sig ju inte med fysisk aktivitet, men vissa saker skulle vara så mycket enklare om någon vågat stå upp för betydelsen av rörelse.

Låt oss tillsammans stå upp för det livsviktiga i att vara i rörelse. Våga vara patientens rörelseadvokat!

Mari Lundberg, leg. fysioterapeut, docent
Sektionen för hälsa och rehabilitering,
Göteborgs universitet

Mari Lundberg är docent vid Göteborgs universitet. Foto: Annika Clarholm

2019-05-07|DEBATT|